Senaste tiden på jobbet. Punkt. Slut.

Känns som ordning. Känns som jag har koll och låter den känslan vara orörd. Två dagars ickejobbande.

Vilotid för kroppen. Det är omöjligt. Men den får styra. Den vill inte prestera. Den orkar inte tävla. Den slipper det. Vi bara drar ut å är. I måndags började passet katastrofalt, riktigt dåligt. Artade sig efter 5 km och blev sjukt progressivt. Nästan pers på halvmara. Tävlingshjärnan vaknade till men jag triggade inte den.

Höll mitt första pass på gymmet igår. Test. Instruerade och var sen med och hejade under passet. Sen utvärderade jag. Det kändes bra men inte rätt. Jag instruerar gärna men sen vill jag köra skiten ur mig! Jag vill vara en del av det! Överväger att testa igen och köra hårt. Det är då det känns som att jag levererar. Det är ju då det syns hur mycket jag älskar löpning.

Idag var önskan att köra solumnsrundan. Drygt 2 mil. Längesen. Men jobbet. Punkt. Energin rann ur mig. Den bästa träningen är den som blir av. Fick piska kroppen lite, tala om för den att den älskart. Det tog två steg, sen var den övertygad. Den bestämde. Tog mig runt myran. Jag fick sällskap av mörkret. Kom krypande.

En tankerunda. På allt å lite till. Känsla av tacksamhet följde mig. För vänner och familj. För de som tjatar på mig. Hela. Jävla. Tiden. Älskart! Å hatart!

Rullade runt på den här sen. Ont. Men inte så ont som de där jävla nålarna. Rädslan för dem får rumpan att bli bra... haha

Hatkärlek! Så är mitt förhållande till 1:a sträckan på stafetter. Jag älskar det eftersom det är så jävla kul att springa i draget, att få göra det kroppen gör bäst. Att övervinna nervositeten och kräkkänslan innan. Jag hatar det på grund av nervositeten och kräkkänslan. Ångesten. Att inte prestera det jag vill och kan.

Första sträckan för nya klubben Härnösands OK i mastodontstafetten 25-manna. Jag kan och jag vill. Hela veckan har jag snuddat vid tanken att leverera som på 10-mila då jag kom i 5:a. Jag vet att jag kan.

Uppstigning. Packning. Skyffla gröt. Äta mer än du vill. Stretch. Musik i öronen för att lugna nerverna. Pepp. Ut på tävlingen. Insupa stämningen. Förväntningar, spänningar. Glädje. Så många nördar på samma ställe.

Kolla in målfållan. Toabestyr. Snacka men folk du inte träffat på länge. Musik i öronen. Känner suget i magen. Löpsuget. Fan va roligt det ska bli!

Ser till att Linus har allt han behöver, nu 100% fokus. På mig själv.

Värmer upp ordentligt. Mest för att springa bort nervositeten så den inte sätter sig i musklerna. Går in i startfållan. Spänningen blir mer påtaglig. 15 min kvar till start. Hittar folk att prata med, då tänker jag inte på det som komma skall så mycket. Kollar in sträckan till startpunkten. Asfalt, två skarpa svängar. Det kommer gå fort. Mjölksyra.

Vi ställer upp oss i prydliga rader 5 min innan start. 5 oändligt långa minuter. Ägnar de 5 minuterna till självpepp. Försöka förtränga spagettikänslan i benen. Du vill, du kan. Vad är det värsta som kan hända? Misslyckas. Bomma bort dig. Vad händer då? Du blir besviken, du blir ledsen, ingen annan. Spring med glädje, ha kul, då kommer resultaten.

Vi får kartan i handen. 30 SEK kvar. Publiken tjoar. Starten går. Vecklar ut kartan, läser in mig till ettan rätt hyggligt. Nu fokus på avancemang. Trycker på precis under mjölksyran. Får bra position ut i skogen. Tar ettan. Klockrent. Driver på till tvåan. Vi tar höger vägval.

Är en mindre klunga. Tar tät. Trycker på. Tvekar. Höger eller vänster om myren. Klungan trycker på, några går om. Jag bannar mig själv för min osäkerhet. Skärper mig. Driver på. Äg orienteringen. Springer offensivt och aggressivt. Ingen avvaktan. Ser topplag runt mig. Bra. Kontroll på läget. Ler. Älskar det här. Nu är jag inne i det...

Stiglöpning, höger vägval. Trycker på. Tänker att trail är jag fan bra på. Flyter fram. Tar fyran och femman. Gafflingen gör att en strid ström löpare kommer från vänster när jag är på väg mot 6:an. Ligger i perfekt höjd med kan inte motstå frestelsen att dra ner till kontrollen som sitter vid hjälpkurvan nedanför punkthöjden innan min kontroll.

Helvete. Stresspåslag. Lugn och fin. Inte panik. En strid ström av löpare stämplar kontrollen och drar mot nästa. Jag tycker det är för brant upp mot min kontroll men tvingar mig dit. Vi är fler som bommar. Skönt. Slipper jag jaga själv.

Nu ökar tempot lite. Offensiv löpning, rakt på. Mosar höjderna, flyger över dem. Långsträcka. Det går fort. Jag flyter med, känner mig inte trött. Känner att folk börjar tappa.. kontrollen innan varvningen, farten vrids upp ytterligare. Tvekar du är du lost. Varvning. Inte långt kvar nu. Ut på vägen, benen vrålar i protest. De vill ha skog. Klubbkompisarna vrålar, det bär mig!

Sista slingan. Orienteringen sitter som ett smäck. Känner mig som kulan i ett flipperspel och studsar fram längs med höjderna. Vi är färre nu. Alfta Ösa sveper förbi när jag går in mot näst sista, den ska sitta där. Den sitter där! Två tjejer utbrister nej och viker iväg. Parma är före mig oxå. Känslan som kommer över mig: Har jag tagit alla kontroller? Kollar snabbt igenom kartan och konstaterar att jag har en kontroll kvar. Det är rätt! Ner på stigen, följa en evighetslång åker. Väntar att en ström löpare skall komma ut från skogen framför mig, men det kommer ingen. Det stärker. Hör speakern. Säger att damerna är på gång. Fint, då ligger jag bra till! Fan va roligt. Får ytterligare mer kraft vid stämplingen vid sista där klubbkompisar vrålar. Upploppet kvar. Jag vräker mig fram. Alfta längst fram, Parma strax före, tar mig förbi på upploppsbron, vinkar till glada sokare och stämplar in som trea. Fy jävla fan! Jag älskar dig kroppen!

Jag springer vidare, karta från kartplank och sen vidare till växlingsfållan och växla ut nästa löpare. Jag ler. Fånigt. Illamåendet slår till. Jag har tagit ut mig! Älskar den känslan, den kommer inte ofta så passar på att njuta. Ler, mår illa. Småskrattar.

Studsar på moln bort till klubbtälten. Möts av mycket glada klubbkamrater. Älskar att leverera! Och att andra blir glada av att jag levererar. Glädje. Idrott och glädje, en underbar kombination.

Ägnar resten av dan åt att fånigt gå runt å le. Att ha en kropp som inte alltid vill som jag vill men sen få allt att stämma gör det så jävla mycket roligare! Känslan i rygg och rumpa behöver vi inte nämna, det trängs bort av endorfinruset.

Tyvärr får en i laget bryta på grund av skada men det verkar inte påverka laget avsevärt och det är jävligt skönt att se! Alla kämpar och presterar ändå. Och är glada, kanske inte på en gång men sen.

Att hålla på med en individuell idrott men att ibland få vara en nödvändig del av en helhet är något jag börjar lära mig uppskatta. Stafett är jävligt roligt!

Jag sprang med glädje och fokus njutning. Då kom resultatet, som så många gånger förr. Vi är vänner just nu, jag och kroppen. Nu väntar vinterträning och jag räknar med att 2017 kommer bli ännu bättre!

Tips från coachen; obegränsat med snickers och bananchips men främst; se till att ha roligt när du är ute, går det åt helvete har du iaf haft roligt!

Än kan tant! Heja mig!

Ja, de är unika. Dagarna.

Idag kom en kollega förbi på morgonen å vi snickedisnackade lite som skog, löpning och rädslan för att göra det ena i det andra.

Japp, jag är en skogsrädd orienterare. Älskar att springa nattorientering men vågar inte springa på en mörk väg.

Kollegan fick tre kartor och jag gick totalt bananas i eufori kring löpning i skog. Och min lycka över att själv våga springa i skogen. Ja, helt obefogad rädsla för ingenting men så är det.

Toppade dagen med att ägna lunchen till att toppa formen tillsammans med andra löpsugna kollegor. (15/15*10*2)

Sen toppades den redan toppade dagen av att kollegan jag pratat med på morgonen meddelade att hen varit ute och sprungit. I skogen. Själv! Hen var så glad och lycklig. Tror jag blev ännu gladare! Löpglädje. Kände värme i hjärtat. Kände sån lycka över vilka stigar som nu ligger öppna för kollegan!

Sen har jag styrets mysigaste kontor!

Terapihörnan. Förgyllde morgonen med vaniljedoftande ljus. Farbro Barbro.

Just nu pågår packning och uppladdning inför helgens 25-manna. Vill springa fort och rätt. Få till den där perfekta förstasträckan. Det är dags nu!

Lätt bakfull. I benen. Och i huvudet. Tävlingsbakfull, inte på grund av något annat. Retfullt att benen känns mer på g idag än igår! Ägnade kvällen åt att ge igen på rumpan genom att rulla runt på en liten boll. Visa vem som bestämmer. Känner mig som en tant. Började morgonen med att googla löptävlingar, friskhetstecken.

Sovit på saken. På gårdagen. På mitt förhållande till Härnö trailbanan. Ja, vi har ett förhållande. Igår skulle det testas. Skyhöga förväntningar och förhoppningar. Tyvärr införlivades farhågorna från gångna veckan och kroppen ville inte alls göra det till den där upplevelsen som jag hoppats på och förväntat mig. Det blev en inre kamp som jag vann. Och ja, jäkligt glad över det och över segern, men den där känslan av besvikelse släpper mig inte riktigt. Besvikelsen på kroppen. Jag älskar att springa. Jag älskar Härnö trail. Jag vet inte hur många gånger jag sprungit den banan. Jag springer delar av den under kanske 50% av alla mina löppass. Det var den jag traskade längs under sjukskrivningen ifjol, det är den jag euforiskt beskriver för alla, det är den jag försöker få alla att springa, att uppleva! Den har allt. Men så får jag inte den totala upplevelsen själv. Känner mig som en hycklare.

Det är hemmaplan. Jag har aldrig tävlat tidigare på en bana som jag sprungit så mycket på. Känslan av att "men jag trodde vi hade något!?" Infinner sig. Jag trodde lixom inte kroppen skulle krångla längs denna jävligt fantastiska bana. Jag känner mig snopen, förvånad.

Jag ser fram emot att komma ut på banan så snart som möjligt igen. Kravlöst. Det är kanske så jag ska springa just Härnö trail. Kravlöst, för det är den relationen vi har. Är allt skit finns Härnö trail där. Alltid. Lyssnar, lugnar, löser.

Snacka om att förstora saker eller nåt. Men i ett knökat liv där fantastiskt många saker ska få plats och där jag planerar saker rätt detaljerat för att kunna göra allt jag vill blir saker stor. Speciellt sånna som handlar om min psykiska överlevnad.

Jag har komplicerade relationer i mitt liv, relationer som har med mig själv att göra, och då blir det lätt flummigt.

Löpning ska vara kul! Springa med johanna är kul! Igår var det inte det, första gången på oerhört länge! Det blev det allt eftersom, men jag vill ha den känslan i varje steg.

Idag väntar 4 km orientering i maxfart. Känner längtan. Kul! I laget springer det mest ungdomar, ungdomar som igår oxå sprang Härnö trail. De är galna!!! Är så glad över att få springa i samma lag. Älskar galna människor!

Så var dagen D här. Uppladdningen hade gärna fått vara bättre, både fysiskt och mentalt, men när jag vaknade (av en väl riktad spark i mellangärdet) så kände jag mig ändå positiv. Krypningarna i låren var kvar och kände även pirr under fotsulorna. Ägnade mig åt avslappning i ca 40minuter, försöka nolla hjärnan. Frukost och la mig sedan i soffan å sov en timme medan kidsen såg film. Maken vaknade med ont i halsen, igen!

Upp till vårtan. Träffa alla fantastiska löpare, insupa stämningen. Känsla av energi i kroppen men huvudet fladdrar. Fick knappt till någon uppvärmning, för stort påslag av endorfiner så spagettikänslan i benen var tokigt intensiv. Nervös. Jag vill för mycket. Ägnat senast dagarna till att sluta vilja. Anar att det har med kroppen att göra, jag litar inte på den och att springa med en kropp som inte vill springa är inte så roligt, tycker inte ens jag.

Starten går. Går fort. Som väntat. Ligger som andra tjej. Har koll. Ut i skogen. Kroppen känns inte bra. Jag känner mig trött efter 1,5km. Kampen börjar. Jag gillar inte att springa med en kamp. Det blir inte njutbart, men jag älskar Härnö trail. Kämpar för att låta det ta över.

Klafsar på. Det går för fort. Börjar bromsa, dra ner på farten och hitta ett maltempo. Tävlingshjärnan bråkar. Vill komma ikapp. Säger åt den att lägga av, placering är en bisak. Letar efter njutkänslan. Kropphelvete. Får till något slags flyt men rumpan gör sig påmind. Den tenderar att nypa till redan efter 6 km.

Mal på. Mal, mal, mal... försöker tjoa å tjimma, jag älskar ju det här och vill älska min kropp, men gör inte det nu. Plötsligt dundrar klubbkompisen förbi. De har sprungit fel. Det blir så när du inte lyfter blicken... haha... för banan är tydligt markerad. Enligt min mening ska inte trailbanor vara jättetydligt markerade, det är lite utav utmaningen att orka hålla koll på vart du ska. Ser att klungan framför inte släpper förbi, vrålar åt dem att passa rygg och kliva åt sidan. Ordning å reda... haha... vet hur irriterande det är att inte komma om, och du förlorar inget på att släpp förbi...

Nåja. Går upp till örsjövägen. Är som att jag inte får blod i benen. Kul. Passerar hejande hoper av folk! Fantastiskt! Får mig på bra humör igen.

Nerför. Snubblar, faller, hamnar på rygg å glider. "O fan va graciöst" vrålar jag. Skrattar. Ut på vägen. Hon före har runnit iväg. Inte stressa. Sluta tävla.

Jag älskar att springa uppför. Ä.L.S.K.A.R Det gjorde inte min kropp idag. Tyvärr. Kändes som jag gick hela vägen. Positivt tänkande. Njut av utsikten. Du älskar det här Johanna! Skit i kroppen. Örsjöberget, snubblar ner mot geologstigen. Ledande dam är snabb som en vessla. Jag har inget att trycka på med. Två är bra, skärp dig johanna. Du älskar att tävla och självklart att vinna men det är inte det viktiga! Får påminna mig om varför jag gör det här men är svårt när kroppen bara gör ondare och ondare. Jag är inte längre positiv. Längs geologstigen får jag inget flyt. Halsen börjar bli tjock. Tårar spränger bakom ögonen. Rumpan nyper, skjuter stötar hit å dit. Det är inte roligt längre. Inre kamp. Kliva av vid smitningen? Eller förstärks allt bara för att du är så negativ? Jag får slita som fan. Känner ingen harmoni.

Smitningen. Nöter på. Det börjar kännas bättre. Grottstigen. Börjar prata med medlöpare, förtränga det onda. Han peppar på. Det hjälper. Vi mal på och snart kommer vi ikapp första dam. Hon verkar trött. Tävlingshjärnan vaknar till men manas till lugn av resten av hjärnan. Vänder ner mot klubbsjön, uppmanar alla att njuta av utsikten, är väl mest för att uppmana mig själv att sluta tänka på kroppen, den får springa hur sakta den vill, omgivningarna är hur som haver förjävligt härliga! Stiglöpning. Konstaterar för mig själv att nu mal du i ditt tempo, drar hon iväg gör hon det för att hon är starkare, å det är jävligt roligt med starka löpare. Hon drar inte iväg, hon släpper. Manar hjärnan till lugn eftersom kroppen inte klarar något annat tempo än det jag mal på i nu. Får sällskap av en kollega. Blir glad, någon att småprata med. Jag mal på. Snart specksta. Vägen dit från smitningen är den värsta delen av banan i mitt tycke. Men det går rätt bra. Mal på. Hejar på framförvarande. Sen kommer underbara Specksta! Älskar berg! Nu får jag klättra upp för det! Blir så glad. Kroppen skriker men jag tänker bestämma över den och talar högt om för den att den ska göra ont för det är så jävla härligt att klättra uppför!

Går om några löpare. Nu börjar folk bli trötta. Jag mal på. Kommer ihåg hur jag gick tom här senast jag sprang så tar en bit snickers. Sätter en nöt i halsen. Kan inte äta å springa samtidigt. Tänker på Höga kusten trail. Vill ha den känslan. Kroppen levererar inte men börjar få huvudet att göra det. Lätt att vara positiv när du leder. Jovisst. Jag ser mig dock som rätt positiv oavsett position, så länge kroppen levererar. Sen brukar det gå bra när jag är positiv, hör lixom ihop. Nåja. Kampen fortsätter.

Mal på. Verkligen mal. Snart varvning. Snart är plågan slut. Rumpan börjar vilja krampa och det sprider sig till framsida lår. Glada tankar. Tänk bort det.

Varvning. Känner glädje. Highfivear Linus. Slalombacken kvar. Backen har jag sprungit många gånger. Jag älskar att springa backe! Jag skiter i kroppen. Försöker iaf. Nerför. Skuttar. Träffar underbara Sara som gormar åt mig. Gormar tillbaka.

Men sen kommer smärtan. Varje steg uppför hugger i rumpa och lår. Första seriösa krampkänningen. Ny känsla. Kramp i rumpa och rygg har jag känt av, men nu, rumpa och framsida lår. En km kvar. Du klarar det. Jag hatar dig din jävla kropp. Äntligen passerar jag den där sista liftstolpen. Nerför, sen spåret. Bjuder upp till spurt, mest för att straffa kroppen. Vill visa att JAG bestämmer över den.

Kommer i mål som första dam! Så.jävla.skönt En veckas vånda är till ända. Kroppen kommer ångra att jag sprang imorrn, känner den känslan i rumpa/rygg redan nu. Jag vill känna att jag vann över kroppen men vet att den här fighten vinner jag inte. Jag kunde dämpa smärtan med tankar men nu kommer den. Ett tag trodde jag den var psykisk, men det är den inte.

Jag har slarvat med träning, med mig själv. Handbroms och omtag. Frustrationen av att kroppen inte varit på min sida i veckan har tagit fram en tävlingshjärna jag helst inte har att göra med. Självklart vill jag vinna när jag tävlar, det driver och motiverar mig, men det får inte vara det viktiga. Jag tävlar och springer för att jag älskar att springa, älskar att pressa mig mot andra som älskar att springa men framförallt älskar jag springa och uppleva saker! Naturen. Gemenskapen. Där ska fokus ligga.

Nu vann jag. Och är ohyggligt glad. Men hade ännu hellre vunnit med en kropp jag inte behövt bråka med. Jag känner att den hatar mig nu. Jag förstår den. Jag ska försöka ta hand om den nu.

Men löpning gör ont ibland, det behövs väl sånt så en kan njuta ännu mer när löpningen inte gör ont.

Härnö trail är ett fantastiskt arrangemang med fantastiska funktionärer och publik! Banan är extraordinär och medtävlarna sådär glada och underbara! Så som det ska va!

Och priset! Jag älskar det. Jag ville verkligen ha det! Och jag fick det!

Kaos i hjärnan. Och i kroppen. Snart vinterträning. Längtar!

Kom och spring nästa år!