jag har kraschat. Kabom! Platt! Magplask och sjönk som en sten.

Jag är nog inte vid ytan ännu. Vi får se.

Har börjat försöka göra saker långsamt. Min hjärna snurrar fort. Den har gjort det en lång tid och det håller ju uppenbarligen inte. Nu får den hjälp, hjärnan. Men den förstår inte riktigt.

Kroppen förstår kanske inte heller. Fast den blev tvungen att lära sig efter ryggens ickefungerande.

Nu får jag trappa upp träningen igen. Är ju sugen på att kliva på karusellen igen och känner hur hjärnan börjar speeda på... Broms. Denna säsong är snart slut. Tre tävlingshelger till. Roliga tävlingar med roliga människor. Min förväntan på resultat försöker jag hålla låg. Försöker fokusera på sakerna runt omkring istället.

Men kroppen vill träna. Och huvudet. Intervaller på vårtan idag. 6 st med stavar. Varför stavar? Lättare att hålla upp bålen och fokus försvinner från farten. Därför stavar. Nästan 3 st och pang. Mentalt magplask. Oförmåga att pressa på. Att tvinga å att piska. Bra antar jag.

Gick till teknikbacken å gick den 3 gr ist. Avslutade med att springa den en gång utan stavar. Sedan lite utfall. Å några sprintruscher. Inte nöjd, men alltid något.

Är vackert där. Å trivsamt.

Ett steg i taget. Lugnt och sansat.

idag ringde jag en vän. En vän som har det tjockaste pannben jag stött på! Så otrolig envis och enträgen och alltid med ett leende på läpparna. Som tar motgångar som jag önskar att jag kunde ta dem. Jag plockar fram skyffeln på rekordfart och gräver ner mig själv...

Det är dumt... Jättedumt.

när du tränar sliter du på musklerna. För att du ska få resultat av träningen måste du vila och äta så musklerna har möjlighet att bygga upp sig...

Ingen nyhet. Inte för mig iaf. Men insikten blev ny. Att jag inte gör så. Eller att min definition av vila kanske är liiiite fel. Haha...

Idag besökte jag äntligen Håkan. Han stack nålar i mig å kopplade på ström. Sen sa han att jag ska "vila" i 4 veckor. Imorgon får jag ta en promenad. Snällt.

Jag har lust att skita i vad han säger. Men samtidigt har jag ju testat att bara köra på, jag kanske ska låta bli det nu. Ser ändå säsongen som lite körd och brottas med motivationsproblem sedan VM-eländet. Så jag kanske ska lyssna, reflektera och se vad som händer. Snart vinterträning, längtar som fan! Ska bara fixa ett redigt mål...

Ja. Hur blev det såhär då? Först å främst. Jag kan inte vila. Jag vilar fel. Vila är inte 8 timmar på kontoret eller renovering hemma. Men jag älskar att träna å kör så länge kroppen orkar. Kroppen kanske orkar men nådastöten blev det mentala tror jag. Våren har varit stressig. Inte att jag haft 1000 saker att göra men det mentala har inte mäktat med. Min ambition har en tendens att skena då och att underprestera är jobbigt. Jag har inte hunnit reda ut tankarna i huvudet utan bara lagt dem på hög.

Sen kom VM och äggröran av allt var ett faktum. Motivation dalade som en fallande stjärna och jag tränade fel, vilade fel, åt fel, allt blev fel. Prestationen på oringen blev inte vad jag hoppats och ryggen börja spöka. Sätter plåster på såret men håller inte under axa. Besvikelse och tårar.

Och där är jag nu. Men jag sliter i handbromsen och försöker börja med att hantera det jag känner jag kan hantera. Ett steg i taget.

Och jag känner lugn. Det är skönt. Jag drömmer om hårda pass på gymmet, intervaller och långpass, men har ingen panik eller ångest över det. Och det är skönt.

Nu forsätter jag med ett steg i taget. Det blir bra det här!

idag har jag fått påminna mig 3794 gånger om att jag inte kan springa och varför. Jag har även fått förklara för mig själv varför jag inte sprang bättre i lördags ett x antal gånger.

09.00 ringde jag sjukgymnasten.
-Hej det är Håkan.
-hej, det är Johanna, hjälp mig!
-Du måste vila. Du vet att jag inte säger så om du inte måste.
-Men jag kan simma lite iaf?
...tystnad...
-och så ska du äta 3 Ipren om dagen till och med onsdag.
- men jag har inte ont i ryggen.
...nu följer en tålmodig förklaring om tillståndet med min rygg...

Förklarade att det ilade i ryggen igår kväll när jag skulle sova och att det "killade" under fötterna.

Vila till onsdag.

vila.

Hatar du mig?

Blir faktiskt inga problem att vila insåg jag idag... Eller, inga problem att vila från att träna. Ryggen gör visst ont. Till och från. Emellanåt ilar det som fan. Ut i svanskotan, ut över skinkorna, ner i baksidan av låren. Ända ner till hälarna ibland. Emellanåt molar det. Värker. Och så blir jag trött. Jättetrött. Så trött att jag inte fattade hur jag skulle palla vara på jobbet efter lunch. Gå små små steg. Och det är det jag ska göra. Ta lugna promenader.

Jag blir så trött på mig själv. Är "förvånad" över hur de kunde bli såhär... Fast jag vet ju exakt varför. Men jag har ju en tendens att lyckas hänga gasen då jag borde bromsa.

Ibland har jag en tendens att träna ännu hårdare om jag känner att skada är på väg, bara för att visa kroppen att jag bestämmer. Det är oerhört framgångslöst. Förvånande, eller inte.

Nej. Nu ska jag rulla ihop mig till en boll och försöka undvika dra igång något projekt här hemma...

hade jag gärna varit. Det är jag väl iofs men inte på det sätt jag tänkt.

Natten var tung. Hela ryggen ömmar obestämt så sömn var inte min grej. Slog på Maratonpodden, avsnittet med Ferry å somnade tillslut.

Stel i bröstrygg. Det smärtar att andas in djupt. Ilar i ryggraden ut i svanskotan. Länden ömmar. Stramar i baksida lår och har noll spänst.

Det har släppt under dagen men så plötsligt blir jag tvärtrött i ryggen. Vi drog till Dyket, fick hjälp av mamma att skjutsa vagnen på väg hem, ryggen orkade inte.

Linus badade. sebbe härjade. Vi tittade på. Jag ville hoppa i och simma. Så träningssugen.

Musklerna är pigga, förutom de i ryggen. Jag tror inte jag har några muskler där.

Jag hade gärna haft värkande lår och vader. Smärta för att jag sprungit fort, för att jag pressat dem. Igår kunde jag lätt trycka i mig en korv, macka å våffla efter målgång. Det brukar jag inte kunna när jag tagit ut mig.

Ryggen är bättre. När ryggen blir bättre glömmer jag oerhört fort hur det kändes när den var dålig. Varför bet jag inte ihop? Jag överdrev nog bara. Lat. Usch vad dåligt.

Får påminna mig själv om att det nöp så det flimrade för ögonen och jag mådde illa. Att jag sista 3km frustade och slängde fram benen med höfterna eftersom ryggen vägra lyfta dem... Imorgon kommer jag få påminna mig själv igen. Annars kommer jag sticka ut i skogen på en runda, en hård runda så jag blir trött i låren.

Pratade med en vän igår, om att jag kanske borde ha en coach. Jo. Kanske. Eller ett stöd. Någon att bolla planering av tävling och träning med, någon som kan försöka bromsa/tala mig till rätta när jag får tokiga infall å anmäler mig till tävlingar jag inte borde anmäla mig till. Sen att jag följer det är en annan sak, är inte min grej alltid... Men ändå. Jo, så vill du bli min coach, hör av dig. Jag har ingen möjlighet att ge dig någon monetär ersättning men kan lova en blåbärspaj eller två...

Igår kände jag mig svag, som att jag aldrig någonsin skulle springa ett lopp igen. Att jag ska sluta inbilla mig att jag kan saker och börja nöja mig med att bara delta. Idag har det gått över och jag börjar längta oerhört mycket efter vinterträningen...

Imorrn är det back to work. Jo... Livet. Framtiden. Känns som att jag fastnat i en korsning och inte vet åt vilket håll jag ska...

besvikelse. Tårar. Frustration.

Här sitter jag med kanske mina piggaste ben i karriären men kan knappt lyfta dem. Strålande.

09.00 gick starten. Från idrottsplatsen i Vålådalen, lite asfalt å sen 3km grusväg i motlut innan vi vek av ut på fjället och fortsatte stigningen mot Ottfjället. Jag stod som vanligt lite långt bak och fick strula mig fram. Tog mig förbi två tjejer framför mig och låg trea. Benen spratt! Hade en otroligt fin nerförslöpa från Ottfjället, passerade nordbottnen och då började det stråla misstänksamt i låren. Det blev tyngre. Både mentalt och fysisk. Ja, jag gick ut hårt så jag var väl slut på energi. Fast Näe...

Passerat 25 km och nerförslöpning på grusväg/stig. Går ryckigt, hackigt och stappligt. Kommer ut på asfaltsvägen mot Ottsjö och det börjar nypa i ryggen. Försöker mata på men passeras av 4:e dam. Skönt! Då kan jag springa utan krav. För är jag inte på pallen kan jag ju komma på vilken plats som helst. (Inge bullshit alls).

Går inte att hänga på trean. Får gå på lättlöpt grusväg. Väntar på att ryggen ska gå till sig. Kommer till nästa vätskestation. En mil kvar till mål. Det nyper. Går knappt att springa. Krampar i svanken och strålar ut i skinkor och lår. Lyckas hitta en läge att springa i, men går sakta och får då och då övergå i gång. Även bröstryggen börjar värka på grund av den nya löpstilen.

Dam 5 passerar mig och jag har inget att sätta emot. Strålar även på insida lår och någon slags överkompensation har gjort att det värker i höfter med. Benen är inte tunga men jag förmår inte lyfta dem i den takt jag vill.

Är jag otränad? Är jag för svag? Biter jag inte ihop tillräckligt? Hittar jag på ursäkter för att jag är så dålig? Alltså spring bara! Skit i ryggen! Kämpa för fan!

Frustration och besvikelse gör halsen tjock och det bränner bakom ögonen. Äntligen nerför mot mål. Naturlagen gör det lättare att springa men när det sedan blir flackare och lite motlut nyper/krampar ryggen utan dess like. Sista kilometern släpar jag benen. Måste se ut som tidernas tröttaste människa. Går i mål som femma på tiden 4.40-ish Besviken. frustrerad och ledsen. Bågen var spänd...

Under andra halvan av loppet gick jag en hård strid mot mig själv. När jag stundtals höll på att kräkas och det blev svarta prickar framför ögonen för att ryggen nöp, då undrade jag varför jag inte steg av i Ottsjö! Vad fan håller jag på med? Jag tänkte att det bara var inbillning, påhitt för att jag är trött. Är arg nu varför jag inte bara sprang på, men vet samtisigt att när det nyper i ryggen, då går det inte att lyfta benen oavsett hur pigga de är!

Oj vad glad jag var uppför välliste... Verkligen jätteglad...

Bannar mig själv. Varför körde jag 6,5mil cykel i lördags, varav 3 i skog då jag inte är tränad för det? Och vet att cykling, spec i terräng, är det mest korkade en kan hålla på med om ryggen spökar.

Ja, så nu sitter jag här, med otroligt pigga ben som knappt går att lyfta, med värkande rygg och strålande smärta ner på skinkor och lår. Och självömkar som fan! Och bannar mig. Jävla idiot.

Vid målgången funderade jag på att aldrig springa ett steg igen. Någonsin!

Blir besök hos Håkan snarast möjligt och hoppas på bot.

Det här med löpning kanske inte är något för mig...

* trumvirvel* MIG!!!

Helt utan konkurrens!

Igår var jag en rätt bra mamma. Morgonjoggade. Kände av ryggen. Bestämde mig för att avstå Inov8-sprinten för att vila ist. Packade in alla i bilen, drog till foten av välliste ist. Sedan vandrade vi upp. Sebbe var trött. Det borde jag insett. Det gjorde jag inte. Ingen bärstol med. Inte rimligt att en 2,5-åring, som redan är trött, ska orka hela vägen. Men halva gick han. Åsså fika vi å barnen härja som fan ( vart kom den energin från?) å sen gick han halva vägen ner oxå.

Två vråltrötta barn på kvällen. Som vanligt tror jag d ska sova hela natten men blir självklart tvärtom. Rokad som slutade med att jag sov på golvet. Satt till 02 och strök två barn på huvudet. Sen verka de somnat lite djupare. Och nej. Jag var inte så trevlig på natten när limpan vaknade och gnällde över ingenting. Jag var en riktigt dålig förälder men frustration sprutande ur öronen över att barnen inte sover på nätterna! Det sliter. Det sliter som fan!

Upp vid 6-hugget. Jag hädde igång teven å kravlade med en ledbruten kropp tillbaka till sängen. Bästa momma å moffa gick upp å roade. Vid 9-tiden lyckades jag vakna till liv. Sebbe är trött som fan, Linus med. Bestämmer oss för att de ska sova innan vi gör något idag.

Ja, å här går jag, en timme senare och försöker få en övertrött sebbe att somna... Wish me good luck!

Funderar på att adoptera bort mig själv till en älgfamilj i skogen..

Jag önskar barnen sov på nätterna! Jag önskar jag inte blev så arg av frustration när de inte gör det. Barn; mamma älskar er även om det inte verkar så ibland...

igår var det dags för 5 km löpning med totalt 1km höjdskillnad: #PPverticalk
Ifjol var jag med på Ottfjället upp och det var plågsamt. Otäckt. Oskönt. Det visade sig att jag hade järnbrist vilket medför att syresättningen av musklerna typ uteblir och för mig drar baksidan av benen ihop sig totalt, främst vaderna. Jag kom typ sist, nästan.

Kände mig inte alls fysiskt förberedd igår. Alldeles för lite backträning. Fick avbryta passet i måndags på grund av ryggont. Panikmailade Håkan the sjukgymnast och fick en akuttid. Domen var överansträngda muskler och smärtan botades med mer smärta i form av lufttrycksbehandling. Ajsiajsi. Han tejpade ihop spillrorna och gav mig träningsförbud.

Igår var jag nervös. Eller det gick över efter en liten jogg. Noll krav. Men förväntningar, som alltid. :)

Knappt 20 min innan start ser jag att skorna är trasiga! Paniktejpar med 6 min kvar till start.

Starten går. Stod långt bak. Tog tvärstopp i första riktiga backen. Klämde mig förbi. Jävlar vad brant! Det hade jag inte förväntat mig. Försökte springa lite där det inte var tokbrant men folk var i vägen. Bufflade lite. Kom en brant lerig slänt med rep. Vänster sko hade noll fäste på grund av tejpen. Haha...

Mata förbi några tjejer. Kändes bra. Hörde att jag låg trea. Hade en låt malande i huvudet. Förträngde tröttheten och lät låten mala. Benen bara trummade på. Höll mig på en kontrollerad nivå, livrädd att tröttheten skulle slå mig.

alltså, det var brant. Jag fick gå, men höll ett ok tempo. Det som piskade på var tankarna på backen upp mot Nipberget... Den är brutal, lång och brant. Sen att du sprungit typ 9 mil då du kommer dit spelar kanske oxå

in. Nåväl. Jag tänkte på den backen åsså malde jag på.

vips var jag vid kabinbanan, påhejad av mamma, pappa å kidsen. Den sista kilometern var nema problema. Jag kikade bakåt och insåg att jag skulle behålla min tredje plats! Jävligt skönt! Å känns som en fin premiär vad gäller vertikala kilometrar. :)

väl uppe på Åreskutan bjöds det på våffla, satt riktigt fint!

bäst av allt var känslan i benen! Som jag längtat efter den! Pigga och hungriga efter mer backar. Var nästan lite besviken över att det var slut så snabbt!

men blir mer på lördag!!!! :)