Alla inlägg under januari 2016

Av Johanna Bygdell - 24 januari 2016 18:38

... Då allt känns jävligt pissigt och alla motgångar tar över allt som varit positivt.

-bråk med barn. Skrikit alldeles för mycket. Noll tålamod. Noll. Minus. Det leder till dåligt samvete som leder till sämre humör osv...

Linus stavar är borta. Sur å arg är bara förnamnet (jag alltså). Vi kommer slutligen iväg å åker skidor. Kommer 100meter sen påbörjar sebbe en skrikkavalkad. Han vhill inte. Jag hanterar det på bästa sätt; suckar, frustar osv...

Jag kommer iväg å tränar. Åker 16 km. Lyckas spräcka glaset på telefonen, får skavsår.

Drar på brottning med sebbe å Linus. Sebbe lyssnar inte. Han vhill inte. Och jag ska sluta själv då.

Åker å handlar med barnen. Linus kvar i bilen, sebbe vhill inte. Sebbe Skriker oss igenom Coop. Och Ica.

Jag beställer en meny som är på erbjudande på Sibylla. Efter tjat å gnat på barnen kommer vi hem. Jag har inte fått maten jag beställde och som bonus har jag inte heller betala erbjudandepriset utan 20:- mer.

Jag vill gråta. Jag vill skrika, kasta saker å gråta. Bara hatar allt helt plötsligt. Jättemycket. Det bubblar i kroppen. JÄVLAR! Jag är en dålig människa. Skriker att dagen suger! Suuuuger! Plötsligt känns kroppen som en svullen ballong. Huvudvärk. Hatar hamburgare. Hatar strips. Hatar att äta. Jävlar. Hatar telefonen. Glashelvetet som är sprucket. Byttes för en månad sedan typ.

Kollar den där jävla mensappen. Hatar mens. Pmshelvete eller ägglossningahelvete. Jävla hormoner hur som haver. Lämna min kropp för fan. Å månjävlen hånglor mot mig.

"Luta lälv då"
Så fan heller. Låt mig va.

Hur i helvete förklarar en känslan i kroppen? Hur förklarar en för sin omgivning att en inte alls hatar allt, egentligen. Det är bara just nu. Och en vet inte varför. Det triggar det dåliga samvetet så en hatar inte längre bara sin omgivning utan även sig själv.

Så förlåt för att jag har obefintligt tålamod, att jag skriker å skäller och att jag bara tycker att allt suuuuger...

ANNONS
Av Johanna Bygdell - 22 januari 2016 10:56

Det är bra att få perspektiv på saker å ting. För en vecka sedan rullade jag från Halmstad upp till Göteborg för Sandsjöbacka trail. En helg med tre lopp på 26, 44 och 82 km. Ett koncept jag gärna skulle se på fler ställen, dock gärna med nya slingor så en inte löper samma bana. Jag det mig som en upplevelselöpare och springer gärna i nya områden. Visst, jag springer ofta samma slinga, men under en helg med tre tävlingar skulle jag gärna springa olika slingor.

Nåja. Var taggad, nå jävulskt. Men sjuka har funnits i huset länge i huset, drabbades av en släng runt nyår och den hängde antagligen kvar. Jag är bra på förnekelse.

Fredagen gav fint besked. Lördagen oxå. I benen och i ryggen. Jag försöker hålla mig fast vid det. 27 km i relativt hög belastning och 20 km i hög belastning med tanke på hälsostatus, men ingen tung, öm eller seg känsla i benen efteråt. Inte ens sliten. Hade så jävla gärna sprungit de där 82 kilometrarna.

Brottas med träningsabstinens just nu. Benen vill springa många mil. Jag vill ut och bara mata... Vädret är fantastiskt! Härnön runt. Ja jävlar. Känslan i kroppen när den inte kan sluta springa, inte vill sluta springa, eller simma för den delen.

Haft tävlingsdepression med. Förra året var sådär. Mina prestationer söööög under hösten. Iaf i jmf med min målsättning. AXA. När jag skulle öka fick jag istället kämpa med att ens komma i mål. Skulle klivit av. High coast trail. Löpningen genom Skuleskogen gick riktigt bra, men vid dryga 20km la ryggen av och jag klev av vid Via ferrata. "Klokt" men deprimerande. Jag kliver inte av. Jag ger inte upp!
Avslutar 2015 med rätt ok träningsveckor. Dåligt med sömn och förkylningar i huset gör att jag inte orkar samt medvetet håller igen lite. Men nivån är ändå bra.

Revanschen stundar. Brakstart av 2016 med 15 tävlingsmil innan januari passerat! Det blev 2,6 med målgång och 2 där jag klev av. Failure. Så känns det. Besvikelse. Så mycket vilja å så dåliga resultat! "Du ska inte tro att du är något". Men jo, jag fortsätter fan sikta mot stjärnorna och fortsätter tro att jag kommer vinna när jag står där på startlinjen, det är ju drivkraften, att tro att jag kan vinna. Realisten finns där oxå, men det är så tråkigt att vara realist hela tiden...

Ryggen beror högst troligt på rumpan. Rehabövningsbanken är påfylld så den ska fan inte stoppa mig iår. Stordåd skall uträttas (utifrån min egna målsättning för fan). Jag vill sammanfatta 2016 med ett brett jävla leende på läpparna.

Men just nu vilar jag. Jag har en tendens att börja för tidigt efter sjukdom. Nu är en rätt bra tid att vara sjuk inbillar jag mig, även om jag verkligen ogillar känslan av att träningsdagarna rinner mellan mina fingrar. Jag älskar denna tid på året då jag bara kan träna heeeelt utan tanke på morgondagen. Inga tävlingar att tänka på, bara genomföra så bra pass som möjligt. Samla mil. Slita skor. Mata längder. Lyfta vikter. fokus på balans i kroppen, hitta svagheter och stärka dem...

En önskelista finns iaf för att jaga på motivationen
TEC eller Ursviks ultra
Åda wildboard
Tierra Arctic ultra
Bydalen
High coast trail (nytt försök)
Härnö trail (självklart!)

Sen blir det väl några kortare lopp... De kräver ju inte så mycket förberedelse så de behöver en inte planera så mycket för. Jobbiga, men inte på samma sätt. Känns lite märkligt att inte springa HCU. Höga kusten leden är ju något speciellt...

ANNONS
Av Johanna Bygdell - 16 januari 2016 14:57

Känslan av att gett upp. Den är förjävlig. Jag. Ger. Inte. Upp!

Halsen svullnar, feberfrossa. Ansiktet hettar och kroppen fryser. Lungorna känns tunga. Ryggen värker. Axlar värker. Muskler värker. Besvikelsen svider.

Fy fan!

Av Johanna Bygdell - 16 januari 2016 13:04

Så taggad. Så förväntansfull! 26+44+82. Maxat!

Startade i Halmstad och några fantastiska dagar hos Ingela och Uffe. Synd att det är så långt bort.

På fredag åkte jag till Göteborg, installerade mig på vandrarhemmet och drog sedan till starten, eller bussen till starten.

Fick småspringa eftersom jag inte hade speciell bra koll på avståndet.

Slutet på banan, jobbig om du frågar mig.

Buss till starten. Hade tagit med funktionströja ist för merinoulltröjan. 10 minus å thirsa+skaljacka. Äru från Norrland så äru.

Starten gick. Osäker på vilken fart jag skulle hålla men bestämde mig för att springa med bra känsla. Hade en dam i hasorna så länge vi sprang väg men när det blev skog försvann hon. Jag hamnade i ett vakum. Såg några före mig som ibland kändes jättenära men ibland var de låååångt före.

Rätt skoj bana det första skogsavsnittet, sen blev det bredare stig och tyvärr sämre snitsling, men hade karta som stöd. Efter vätskestationen vid Sisjön blev det väg. Då hamnade jag i springkoma och sprang fel, kartan till trots. Kom tillbaka på banan men hade tappat. Noll koll på vars jag låg å modet sjönk. Nu blev det ett knixigt och intensivt skogsparti, men väldigt halt. Trots metalldubb slirade jag runt hejvilt! Slet på bra och kikade på klockan för att kontrollera att jag sprungit ca 20 km, men hade sprungit drygt 24! Woho! Energi! Hörde en tjej bakom mig och det triggade. Lyckades lubba in som etta på 2.17

Belönades med nya skor från ett märke som inte passar mina fötter. :)

Kände mig hängig när jag väl kom tillbaka till vandrarhemmet. Och hade svårt att somna.

När klockan ringde 05.00 i morse mådde jag sådär. Tänkte att skulle jag varit hemma skulle jag inte ha tränat, men det släpper kanske...

Mosig å trött. Mat å kaffe. Mosig å trött. Äre feber?

Start. Sen till den så hamnade inte bra men var lång vägsträcka så hann hitta bra följe. Efter ca 10 km började jag känna mig sämre. Eller ja, inte bättre. Hetta på kinderna, hög puls och känslan av att lungor å hjärta inte orkar. Jag är nog sliten tänkte jag. Pinnade på men fick gå stötvis. Även baksida lår stramade lite, men det kan jag leva med...

Pigga ben men ett hjärta som inte orkade pumpa blodet, typ den känslan. Frustrerande! Velade. Ringde en vän. Velade. Sprungit 14, 3 mil kvar. Biter i, kan ju dra ner på tempot. folk passerar. Får gå. Sprungit 16. Måste bryta. Sprungit 17,5, men om jag tar det lugnt kanske... Sprungit 18, det här går inte. Sprungit 19, om jag tar det lugnt, det är ju snart bara 2 mil kvar...

Kom till nästa station, bara drygt 22km kvar. "Du ligger 2:a eller 3:a." Va? Leder jag inte ens? Lönt att springa då. Dricker varm saft. Bit ihop. Det släpper nog snart. Börjar springa, hugger till i ryggslut. Stannar. Gråten i halsen. Det är bara psykiskt, kom igen... Går de 10 stegen tillbaka till stationen, två brudar swischar förbi. AXA all over. Ge dig! För första gången i ditt liv känner du det som att hjärtat inte orkar, plus att ryggen spökar. Hur dum får du va?

Med gråten i halsen, en besvikelse som skär i kroppen, meddelar jag att jag måste bryta. Jag är en looser. Jag har låtit huvudet styra. Vekis. Nej, jag är inte snäll med mig själv.

Får skjuts tillbaka, duschar, går tillbaka till vandrarhemmet, känner hur jag mår sämre och sämre. Packar ihop å sitter nu på tåget hem. Och mår dåligt. Jättedåligt. Värker i ryggen och magen. Mår lite illa, känner mig yr och hurven. Men det känns bra. Jag vill inte blir sjuk eller vara sjuk men det ger mig en bekräftelse på att jag gjorde rätt. Det får svida hur det vill, jag gjorde rätt.

Nu ska jag hem. Baka semlor. Brottas med barnen och slöglo på teve med maken.

Av Johanna Bygdell - 12 januari 2016 18:10

I söndags körde jag sista långpasset. Eller långt å långt. Skrapa ihop 27km i 15 minus så duger med tanke på förkylningen som bitit mig.

I måndags besökte jag Härnösand Hälsostudio för att testa lite massage. Ont i rygg och baksida lår, som vanligt. Och stel i nacken. Berättade om mina "åkommor" och hon började mosa rygg och nacke. När hon (Sandra) började klämma i ryggslut/rumpa kved jag och då var Sandra tvungen att trycka mer. O herregud. Skrik, gråt å tandagnisslan, nästan. Ont som fan. Kände hur skinkan krampade, desperat försökte behålla spänningen men fick ge sig. Jo, lite spänd var jag allt. Eller mycket. Efter lite funderande bad Sandra mig lyfta ena benet medan hon kände i ryggslutet. Hon konstaterade att min rumpa saknar kontakt. Jag rör mina ben med kraft från ryggslut och baksida lår. Inte så konstigt att jag får ont. Att jag blir överbelastad. Att jag tappar kraft. Att jag blir trött. Att det strålar av smärta!

Rehab att vänta. Idag hade jag träningsvärk. Första gången i rumpan på länge. Har känt att jag inte får kontakt med rumpan när jag kör marklyft och inser att jag inte fått kontakt med rumpan på länge! Blir spännande att se hur helgen funkar. På måndag ska jag masseras igen. Längtar...

Av Johanna Bygdell - 1 januari 2016 12:51

Peppen är enorm! Men jag bromsas kraftigt av svidande känsla i luftrören... Jag är otroligt sugen på att träna bort det men vill inte riskera Sandsjöbacka trail och Halmstadshäng (ja, inte hälsan heller) så vilar. Å äter meducin, kuckelimuckmeducin... Å tänker på träning. På långa löppass. Hårda styrkepass. Armhävningar, pullups och annat jag är riktigt dålig på/inte kan men fan ska lära mig...

Framtiden klarnar. Fokus och målsättning är annorlunda. Jag har funderat otroligt mycket på mig själv den senaste tiden. Mina prioriteringar, min energi och ork, och allt detta utifrån en realistisk vinkel.

Jag finner inspiration från heltidssatsande, sponsrade och, många av dem, barnlösa atleter. Men jag kan inte på fullaste allvar tro att jag skall kunna träna lika mycket och med samma intensitet... Året skall ägnas åt att försöka hitta nivån och balansen... Jag är på god väg men det finns en del att jobba på...

Gott nytt!

Presentation


Tvåbarnsmamma med en förkärlek till löpning! Har ett nyväckt intresse för ultralöpning men roar mig även med orientering, simning, cykling och alla annan tänkbar träning...

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ runningjohanna med Blogkeen
Följ runningjohanna med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se