Hjulen har snurrat fort. Jättefort. En fenomenal säsong avslutades lite tråkigt med att jag tvingades kliva av ett lopp, men samtidigt, jag var inte förvånad. Jag är förvånad över att jag hållit så länge som jag gjort...

Skadan som innebar löpvila gav utrymme för reflektion.

Löpåret brakstartade i april med Åda, 5 mil. Seger. Oväntat. Två veckor senare fick jag för mig att testa 100 miles, 14 varv i Täby, TEC. Gick ju kalasbra. Seger och svenskt rekord (som Maria Jansson tagit tillbaka. :) ). Sen unnade jag mig vila i fyra veckor, sen blev det 15km i Oslo. Dryga timmen, en andraplats. Nöjd över att ändå vara så pass snabb. Helgen därefter blev det Sundsvall Ultra Trail, 5 mil skoningslös terräng. Men fantastisk! Så trött var det längesen jag var. Och smärtan i fötterna! Dock piggnade jag på mig och den 17 juni startade jag i HCU med målsättningen att slå mitt tidigare damrekord på 15 timmar längs den 13 mil långa banan. Det gick bra. Bättre än bra. Fenomenal uppbackning. Sporrande Pacers. Känslan på väg ner mot Fjärdbottnen, då jag insåg att jag inte bara kommer slå mitt egna rekord utan även förbättra herrarnas rekord med ca 25 minuter. Den känslan. Odödlig. Oslagbar. Och att få uppleva det med familj och vänner som var där. Det betyder ofantligt mycket.

Efter det unnade jag mig vila. Lyckades dock persa på 5 km inte bara en gång utan två gånger och springa under 20 min kändes löjligt enkelt. Årets utmaning blev High coast swimrun. Första swimruntävlingen för mig. 3 mils löpning. 7 km simning. Och det gick bra. Trots kylan i vattnet. Riktigt bra. Eufori!

Lögdö wild. 10km. Mycket myr. Kroppen började säga nej. Vilade. Åkte till Vålådalen och ägnade tre fenomenala dagar åt att springa. Med tält. Mat. Toppjakt. Episkt.

Tävlingssuget smög sig på. Ultravasan anmälde jag mig till veckan innan den gick av stapeln. Och som det gick! I hällregnet. Mina fantastiska föräldrar kavade runt med mina barn för att serva mig. Och det slutade med en andra plats. Overkligt. Linus undrade varför jag grät när jag gick i mål. Av lycka. Grät av lycka. Ett lopp som inte borde passa mig. Och hålla ihop hela vägen! Orimligt.

Roade mig med ytterligare en löpresa, Skottland i tre dagar. Gav mersmak. Blev anmäld till Kullamannen 160km.

Härnö trail. Hade inget att sätta emot segrarinnan. Fick även släppa tvåan då kroppen stängde av. För mycket vilja. Men trea. Nöjd trea.

Gjorde min enda orienteringstävling för året. Andra sträckan på 25-manna. Fart och orientering satt och tappade endast 7 sek på täten. Orimligt.

Nu var kroppen trött. Men mest var jag mentalt slut. Dock blev det en vecka i Halmstad och avslutade det med att starta i Kullamannen 100 miles. Jag njöt av atmosfären. Det gick fort. Perfekt energitillförsel i kroppen. Den var pigg. Allert. Taggad! Efter 6 mil sa den nej. Jag förmådde mig att kliva av. Grät. Inte av lycka. Av sorg och frustration, men mest oro för höften.

Efter det har det varit löpvila i väntan på röntgen. Allt såg bra ut och vilan har behövt. Jag är igång igen.

Säsongen toppas av att jag nomineras till Årets kvinnliga traillöpare. I sällskap av tre fenomenala kvinnor som har världen som sin tävlingsarena. Jag är inte där ännu.

Mitt liv ser lite annorlunda ut. Har mitt heltidsjobb och mitt varannanveckaliv. Träning och tävling får lixom anpassas efter det... dock är jag väldigt bra på pussel, och får ihop mitt liv ganska bra tycker jag själv. Det har jag mina föräldrar att till stor del tacka för. De finns där. Vid min sida. Ställer upp. Och min brorsa. Som hakar på allt! Och vänner, som stöttar, motiverar och sporrar. Allt det hjälper mig lägga pusslet som ligger bakom framgången.

Ena veckan kan jag lägga all tid (nästan) på mig själv. Nästa vecka är det två varelser som styr och då får allt annat stå åt sidan. Då är fokus på dem, att de mår bra, att jag finns där.

Jag har funderat mycket på mål och drivkraft. Jag vill bli bättre. Det drivs jag av. Att utifrån mina förutsättningar bli så bra jag kan. Jag älskar att springa, att uppleva, utmana mig själv.

Jag är så himla glad över att ha Maurten, att få hjälp med energitillskotten. Jag hoppas på mer hjälp framöver, att få möjlighet att testa tävla utomlands. Se hur långt det kan bära. Jag vill utmana de bästa. Se hur långt jag räcker.

Det känns spännande. Att vara med de stora och leka. Och det är ytterst utmanande att få ihop mitt livspussel. Men det går. Jag vill och då går det.

 

Jan-Erik

14 december 2017 20:31

Du är faktiskt bara bäst. Kanske brytningen i Kullamannen var ett nödvändigt ont, så kroppen hinner återhämta sig och huvudet hinner ikapp. Ibland kan saker och ting rulla på för fort. Troligen kommer ditt 2018 bli ännu bättre

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2017, i storform. Men tävlat mycket. Och långt. Startar i Kullamannen och springer fort. Men får kliva av alldeles innan kullen på grund av smärta i höften som inte känns bra. 2018, i form men motivationsproblem. Vaknar till men skadar mig. DNS. ...

44km och 2200 höjdmeter. I Miranda Do Corvo, Portugal. Omväxlande bana, bitvis underbart teknisk, sådär att fyrhjulsdrift behövs. Bitvis mer lättlöpt men mjuka stigar. 22 km upp. 22 km ner. Jättener. Ner känns alltid mycket mer än upp tycker jag.I år...

I valet och (s)kvalet. Marsliden eller falu swimrun? Med två platser lediga till det förstnämnda och min svaghet för berg och fjäll så föll valet på Marsliden. Verkade som episkt. 50 deltagare. Genuint. Skapat av löpare, för löpare. En karta med reko...

I lördags, 06.00 sprang jag VM i trail i Spanien. 88 km, 5000 höjdmeter avverkades på knappa 11 timmar. Det räckte till en 16:e plats. 03.15 i morse klev jag upp för att påbörja resan hem till Härnösand. 19.00 klev jag in genom dörren tillsammans...

Vad hände? Loppet är i full gång, men jag ligger i sängen och ska sova. Tryckt lite värktabletter så höften känns ok. Men ja, vad hände? Skulle inte springa. Trött kropp. Trött huvud. Men så ändrade jag mig. Haft en krånglande höft som ömmat unde...