Direktlänk till inlägg 22 augusti 2017

Racereport Ultravasan 90

Av Johanna Bygdell - 22 augusti 2017 22:34

Jag har alltid sneglat på Ultravasan. Kommer ihåg första gången den gick. Tänkte att det vore häftigt att springa den, men vem orkar 9 mil? Vansinne.

En vecka innan. Velar. Att springa är som att blotta strupen. 9 mil varav mestadels på underlag som inte passar mig, som jag inte riktigt gillar. Men TEC funkade ju. En kompis kunde inte starta så jag köpte hennes biljett. Friskt vågat... tänkte jag. Du ska utsätta dig för det du tycker är läskigt, det är då du växer och går framåt. Och ja, jag trodde aldrig jag skulle komma under 20 min på 5 km heller... två dagar innan slog prestationsångesten till. Löste det med att måla vardagsrummet medan kidsen sov, alldeles för sen kväll alltså. Dagen innan loppet vaknade jag med känsla av att vara taggad. Härligt!

Boende i Sälen. Lyxade till det med halvdag på jobbet, packade i barna i bilen, plockade upp momma å moffa, mina klippor, längs vägen och raka vägen till Sälen. Vi följde vasaloppsvägen från oxberg, pepp! Kommer på mig själv att jag sitter och ler. Förnimmelse om hur det kommer kännas.

Planen för loppet spikades. Jag börjar med att slå följe med Erik Eng, min ultrakompis, då vet jag att farten blir rätt. Han springer gärna för fort och jag bromsar så det blir bra att mötas på mitten. Maurten i blåsan så jag klarar mig till Evertsberg. Starten går 05 och vid Evertsberg kommer jag vara efter 8.30 enligt planen och då kan mamma, pappa och barnen komma iväg utan allt för mycket stress, blir ju lång dag för barnen. Men otroligt glad över att de ska vara med och langa! Första gången i år!

03.40 Uppstigning. Trycka i mig lite energi. Pappa skjutsar mig till starten. Vilken stämning! Joggar runt och myser. Lite rätt regn men inte kvavt. Gillar regn. Stör mig inte. Strax innan start ser jag Erik. Var lite osäker på om vi skulle hitta varandra, var ju trots allt 900 andra löpare.

Nedräkning. Starten går. Vi rullar på asfalt. Uppför. Ser hur täten drar iväg. Ida Nilsson, Bard och Meek drar iväg. Jag är glad av Eriks sällskap, fokuserar på att prata med honom istället för att stressa upp mig över att jag inte har en chans att hänga på damtäten. 9 mil. Det är långt. Lugn och fin. Lätt motlut. Asfalt blir grusväg. Gör lite ont att se de fina, mossbeklädda sluttningarna men själv ligga och tugga grusväg. Monotont. Vid Smågan är jag ca 2 min efter täten. Men sen blir det äntligen stig. Ser hur jag plockar in på Meek. "Vi plockar i skogen" utropar jag till Erik. Känslan av att få komma ut på stig är underbar. All smärta i kroppen försvinner, jag flyter fram. Det är inte jobbigt, benen går av sig själv. Ett vägparti till. Ser tydligt att vi plockat på Meek. Motiverar. Självförtroende. Mer skog. Springer och skrattar. Äntligen! Småhalkar i regnet som börjat, men det blir bara komiskt.

Ser ryggen på Bard som passerats av Meek, jag flyter förbi. Tar på Meek. Passerar en väg, får höra att Ida bara är sekunder före och strax ser jag även hennes rygg. Ligger bakom lite men jag har svårt att ligga bakom, kan inte läsa terrängen och mina steg styrs av framförvarande. Jag har bra tryck så jag går förbi. Ljuvligt att få glida fram i landskapet! 9 mil av det här skulle inte göra ont! Men säg den lycka som varar... haha... vi rullar ut på väg och Ida springer, på ytterst lätta steg, förbi mig. Spurtpris misstänker jag helt riktigt. Men jag försöker inte ens. På väg har jag inget att komma med. Alls. Och jag vill orka hela vägen. Efter kontrollen kommer vi ihop igen. Småpratar lite. Roligt att få byta några ord med henne och iallafall hänga med några kilometrar.

Risberg passeras. Regn kommer och går. Ida ökar farten. Jag försöker inte ens. Det går så lätt. Grusväg. Tradigt. Mellan skurarna passar jag på att få till ett instagraminlägg. Inser att det kommer bli få sånna om regnet tilltar. Och oooom det tilltar! Som att någon häller en hink på mig bitvis.
Passerar marathon på 3.13 Kom ihåg det för en gång skull! :)

I evertsberg möter familjen upp! Lycka och glädje. Två jublande grabbar. Underbart. Har kvar i säcken men tar ändå en flaska och salttablett.

Jag inser att Ida är försvunnen, och Erik släppte tidigare. Jag är själv. Nu är det upp till mig själv. Banan kommer vara lättlöpt. De andra tjejerna är snabba. Det jag kan göra är mitt bästa, kommer någon ikapp är det för att hon är bättre. Det är nerför. Skönt men samtidigt jobbigt. Vetskapen om att det borde gå fort. Vet inte hur jag ska disponera krafterna riktigt. Vet inte hur kroppen kommer reagera. När det är kuperat och skog vet jag hur den beter sig, men lättlöpt väg, ytterst osäker. 9 mil är ju inte 16 mil. Öka johanna, våga ligga på gränsen. Försök vara offensiv.

Springer och längtar till kontrollerna. Få high-fivea barnen, höra mamma å pappas hejarop. Ont framsida höger lår. Börjar med tankelekar. 40 km kvar. Tänker på myrpasset i Gördalen. 20km myr därefter 20 km progressiv fart längs Kungsleden. Det gjorde ont. Men jag slutade inte och jag klarade det. Det gör ont nu. Men jag slutar inte. Pallade jag det pallar jag det här. Längtar efter Lundbäcksbackarna. Fattar inte att jag passerat dom förrän det är för sent. Hade andra förväntningar. Men du är stark Johanna, inte ens en tanke på att gå. En fot framför den andra så fort du orkar.
Delar upp sträckan. Snart mindre än 30 kvar. Och då är det snart nere på 20. Som Härnö trail. Å det är ju kort. Vid 17 är det Örsjörundan, 200 höjdmeter är den, det är det inte här. och vips kommer det bara vara 15 kvar, och det sprang du ju som lunchpass förra veckan å snittade 4.08 utan bekymmer. Så 15 är ju knappt nåt... å vips är jag vid sista kontrollen! Damtäten för 45 kommer i en hejdundrande fart. Skönt med några ryggar att gå på även om de försvinner längre bort för varje steg vi tar... mindre än en mil kvar. Smärtan i kroppen, jag besegrade den! Jag höll ihop det. Kommer någon ikapp mig nu kommer jag inte ge mig utan match.

Att rulla in på campingen känns underbart! Och sen upploppsrakan. Fenomenal känsla. Jag känner mig inte helt slut men efter att ha sett målgångsvideon inser jag att jag har liiiite att jobba på. Känslan och hur det ser ut stämmer inte alls med varandra... haha... men ser det som ett projekt i vinter eller så skiter jag i det och konstaterar att hellre snabbt än snyggt. ;)

I mål står mamma, pappa och barnen! Jag gråter. Det har varit en så hård kamp mentalt och sen få mötas av några av de viktigaste människorna i mitt liv. Övermäktigt.

Sjukt nöjd. Jag höll i hop det. Klart jag gärna sprungit fortare och kunnat utmana Ida lite mer, men hon är helt klart mycket starkare. Men jag har återigen flyttat mina egna gränser lite längre fram. Skön känsla. Cyklade ur benen på söndagen. Bra val. Och idag avnjöt jag härlig stiglöpning längs Härnö trail. Som balsam för själen!


jag vill tacka alla fantastiska funktionärer efter banan! Glada miner, glada tillrop trots ösande regn! Ni gjorde resan så mycket lättare! Det var inte svårt att springa in mot kontrollerna med ett brett leende på läpparna!!!

Nu väntar Härnö trail, sen får vi se vad kroppen och knoppen säger...

 
ANNONS
 
Ingen bild

Jan-Erik

23 augusti 2017 08:52

Härlig berättelse.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Johanna Bygdell - Måndag 14 maj 22:06

I lördags, 06.00 sprang jag VM i trail i Spanien. 88 km, 5000 höjdmeter avverkades på knappa 11 timmar. Det räckte till en 16:e plats. 03.15 i morse klev jag upp för att påbörja resan hem till Härnösand. 19.00 klev jag in genom dörren tillsammans...

Av Johanna Bygdell - 7 december 2017 18:46

Hjulen har snurrat fort. Jättefort. En fenomenal säsong avslutades lite tråkigt med att jag tvingades kliva av ett lopp, men samtidigt, jag var inte förvånad. Jag är förvånad över att jag hållit så länge som jag gjort... Skadan som innebar löpvil...

Av Johanna Bygdell - 3 november 2017 23:13

Vad hände? Loppet är i full gång, men jag ligger i sängen och ska sova. Tryckt lite värktabletter så höften känns ok. Men ja, vad hände? Skulle inte springa. Trött kropp. Trött huvud. Men så ändrade jag mig. Haft en krånglande höft som ömmat unde...

Av Johanna Bygdell - 1 oktober 2017 01:03

Förhoppningar. Förväntningar. Önskan. Viljan. Men ödmjukhet. Allt fanns där. Lugnare än ifjol. Starkare fysiskt. Och psykiskt. Vem vill inte leverera? Viljan att leverera men ändå en ödmjukhet inför det. Inget är självklart. Försökte intala mig a...

Av Johanna Bygdell - 3 september 2017 00:14


Den där post ultra. Jag vet inte varför, men den slår oväntat och rätt hårt. Veckan efter gick kanon. Njöt varje dag. Sen åkte jag till Skottland på en fabulös resa med Kullamannen och sprang ännu mer. Totalt lyckorus. Och då slog den till. I dubbel ...

Presentation


Tvåbarnsmamma med en förkärlek till löpning! Har ett nyväckt intresse för ultralöpning men roar mig även med orientering, simning, cykling och alla annan tänkbar träning...

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ runningjohanna med Blogkeen
Följ runningjohanna med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se