Jag ältar. Jag gnäller. Jag mal på. Förlåt. Men det är så jävla jobbigt och frustrerande.

Igår fick jag avbryta intervallerna. Stel i ryggen. Trött i den. Energilös i kroppen. Ont. Så var det innan, körde ändå. Började nypa vid bröstryggen. Som att kotorna trycktes ihop. Jag funderade på om jag skulle köra ändå men avbröt. Försökte köra en 400-ing men bröt efter 200. Sen drog jag hem. Med tårarna brännande bakom ögonen.

Idag skulle jag springa. Ville springa. Skulle fan springa. Sprang inte.

Ryggen värker. Är trött. Känns bäst när jag sitter som en säck potatis.

Frustration och sorg. Det är så jävla viktigt att få springa! Det betyder så mycket. Det gör så mycket.

Men jag förstår att något inte är bra då kroppen inte vill springa. Jag orkar inte spring för kroppen gör för ont och jag orkar inte med att den kanske gör ännu ondare. Ont i muskler är en sak, men ont av stötar, ont av stötarna som varje löpsteg ger. Det går inte.

Jag vet inte vad som är fel. Jag vet inte. Proverna är bra. Tydligen. Men jag är inte bra.

Förlåt för mitt eviga tjat. Mitt gnäll. Mitt ältande. Men det är så frustrerande. Jag ÄLSKAR att springa. Ju längre desto bättre. Vad kan ersätta löpningen och den frihet den ger? Och glädje.

Ta bort det du gillar mest. Då vet du.

Kroppen är min bästa vän. Eller var. Nu är det min ovän. Dumma dej.

Förra veckan tränade jag rekordlite. Det bara blev så. Midsommar tillbringade vi i Sönsvall å jag passade på att inviga våtdräkten i dyket.

Ovant. Simmar hellre i baddräkt. Och så är jag vattenrädd. Tycker det är oerhört obehagligt att doppa huvudet och därför blir crawl svårt. Jag vet inte vad jag är rädd för, monster, hajar, fiskar, bävrar samt allt annat jag kan komma på. Har jag sällskap är det lättare, men tänker att det är som skogsskräcken och den har jag ju nästan blivit av med...

När vi skulle hem tog Klippan (maken, bestämt mig för att kalla honom det eftersom han står där stadigt och stabilt medan jag virvlar runt som nån jävla orkan) barnen i bilen å jag fick ta mig hem själv. På cykeln. Wroom Wroom. Propaganda! Oj!

Asså oj! Sol, vindstilla och varmt. Ska jag klaga på något är det på flygfän som var i ansikten, eller flög in i ansiktet. 8,2 mil och 2,45 Tim. Lövly!

Igår valde barnen att kliva upp 05.30 Dock fick jag sova 1,5 timme i soffan vilket medför viss ledbrutenhet. Trötta barn å trötta föräldrar. Vi drog till en grotta utanför älandsbro. Klippan han fantastisk koll på oväntade platser.

Japp, en cache låg där oxå... :)

Efter jag klippt gräset började det ila och bränna i ryggraden. Tvärslut i den. Låg i fosterställning och tyckte oerhört synd om mig själv. Ingen träning alltså. Tryckte i mig Ipren å tröståt bilar.

I morse när jag vaknade hängde det kvar. Släpade mig till gymmet för lite crosstrainer. Men nej. Inte bättre. Smärtan är mest intensiv i bröstrygg, bränner och isar där. Är trött i nacke och bröstrygg, orkar inte hålla upp huvet typ. Blir som en ostkrok. Men det ilar i hela ryggraden och skjuter ut i skinkor ner mot låren. Känner mig muskulärt slut. Googlade sjukdomar igår. Ställde 1,5 diagnos på mig själv. Jag är så jävla frustrerad!

Tårarna spränger bakom ögonen och klumpen i halsen växer. Frustration och besvikelse över kroppen.

Den här dagen! Ett år sedan. Jag blir varm av tanken på känslan efter målgång. Eller under hela loppet. Hur jag nästan klev av vid skule på grund av magen, men hur det vände.

Kommer jag någonsin kunna göra om det? Inte som det känns just nu och det gör ont att känna så. Jag identifierar mig med ultralöpningen. Det är det jag vill göra! Det är det jag kan (kunde)!

Urskogsloppet i Björna. Detta fina lopp. Ett alldeles lagom stort lopp med suveräna arrangörer och funktionärer. Buss till start och sedan få springa tillbaka. Att ta sig från a till b är bästa löpningen!

I år fick jag sällskap av Anna, loppet var hennes första traillopp och klart längdrekord med sina 19.7 km. Ville förbereda men inte avskräcka, det är en hårfin linje. Det går lixom inte att mörka de där första 3km uppför i blött underlag. Eller de tvära backarna på slutet. Fast nerförslöpan från Kravattensliden, innan du rullar ut på grusvägen, den slår fan allt! Då har du tuggat skog i cirkus 10km och belönas med dryga kilometern ytterst löpvänlig nerförslöpa där bara din respekt för den bromsar dig. Idag var jag utan respekt! Jag flög ner!!!

07.00 rullade vi mot Björna. Hämta nummerlapp, fixa skor. Buss till start. Härlig stämning. Är du inte laddad så blir du! Mygg så in i helvete. Toabesök 1. Värma, snacka. Toabesök 2. Värma, snacka, värma. Alla ser snabba ut. Jag känner mig stel. Tung. Mjölksyra redan nu? Och ryggen då? Ovisshet. Banan börjar med kanske 500m grusväg för att sedan vika ut i skogen på en liten stig. Positionering är viktigt, men energikrävande. Får en rätt bra position utan att förta mig. Hamnar bakom ett gäng, tycker det går för sakta så jag tuggar blåbärsris. Hamnar bakom nästa, lite långsamt, tuggar blåbärsris. Försöker springa utan att det är jobbigt. Går ruggigt starkt i nerförslöporna. Får sällskap. Det är blött, jag tassar över det blötaste och undviker att trycka ifrån för då suger foten fast. Vi springer å snackar men blir omsprungna å då tänker jag att vi kanske måste öka lite. Ökar så jag behåller avståndet på kanske 20-50m till honom framför. Sen kommer nerförslöpan. Wroooom. Ligger bakom ett tag men skuttar sedan om och låter kroppen falla ner. Känslan. Den känslan! Ut på grusväg och nu blir det jobbigt. Min absolut svagaste del på banan. Får sällskap av han jag snackat med igen. Vi har en rygg framför, han rullar förbi mig och jag släpper honom. Börjar stelna i rumpa, baksida lår och länd så vill inte pressa på.

Snart passerar vi sista vätskan och då väntar de sista backarna. Jag jobbar förbi ryggen jag skymtat ett tag framför. Känner mig stark! Ingen mjölksyra, kraft i benen. Jag närmar mig min kompis men når inte fram. Målgång på 1.33.44, 4 minuter och 33sek efter första målgång. 5:a totalt. Najs. Bara en minut från förra året. Hur är det möjligt? Jag var i kanonform ifjol? Och var trött vid målgång. Nu känns ingenting. Inte ens ryggen! Det vänder... Det kanske blir en mara till hösten??? Skam den som ger sig.

Angående hypotesen att det är någon brist i kroppen. Under loppet sörplade jag sportdryck, hjälpte det?

Fick denna stiliga, specialtillverkade filur.

Med mig hade jag ju Anna. Hon är "ny" på det här. Hennes första långa lopp. Och fasen vad hon presterade! Och vilken glädje hon utstrålade! Hon imponerar! I mål på pigga ben och klagade över att de andra löparna varit ivägen i uppförsbackarna. Hon är grym!!!

Urskogsloppet är ett fantastiskt lopp. Björna går man ur huse och det applåderas och hejas. Fenomenala funktionärer och suveränt arrangerat. Det finns ju anledningar till att jag återkommer år efter år. Jag gillar att springa runt och fånle i 2 mil! :)

Och den där utförslöpan. Ja jävlar!

Tudelad. Två delar. Känner spänningen i luften, förväntningarna, förhoppningarna. Trots att jag inte är på plats. Plågar mig själv med bilder från ifjol. Känner pirret i magen.

Kassa förberedelser, men ett kanonlopp, dock finns möjlighet till förbättring.

Känns skit eftersom kroppen satt stopp för hela tänkta säsongen. Hade jag kunnat springa de andra loppen jag tänkt hade det inte varit såhär nu, tror jag. Samtidigt är detta lopp något speciellt så jag hade nog lidit oavsett...

Solskenet i bedrövelsen är ju att detta härliga lopp, High Coast Ultra, krockar med ett annat favoritlopp; Urskogsloppet. Ryggen pallar ju cirkus 2 mil så det bör funka. Och jag har sällskap av Anna! Hur roligt som helst!

Men det är skillnad att springa 2 mil ist för 13 mil. Det går inte att jämföra. Underbart på varsitt sätt. Sjukt påfrestande att inte kunna springa långt. Otroligt jobbigt. En mental utmaning.

Idag fick jag lite input gällande ryggen och en annan infallsvinkel. Det kanske inte alls är muskulärt utan någon brist av något slag. Inte helt omöjligt. Är ju som att jag får mjölksyra i ryggen, en mjölksyra som eskalerar tills musklerna knyter sig. Är som att kroppen inte klarar av att hantera den. Ett syreunderskott.

Får se om det blir några prover. Jag famlar måhända efter halmstrån men jag vill inte begränsas av något sånt här!

Ingen slottis inatt alltså, men en urskog imorrn! :)

Hoppas på regn och rusk, perfekt löpväder för Runningjohanna!

#springamedjohannaärkul

Idag hölls Härnösands OKs ultra-km. Jag snyltade in mig i herrklassens 17km långa bana. På Härnön. Bara säger det...

Jag har varit med förr och vet att de bjuder på det extraordinära. På ett bra vis. Långsträckor. Långa långsträckor med härligt många vägval. Tar typ 1 minut att läsa in vägvalen. Jag chansade och ställde upp. Starttid får du utifrån ett handikappsystem. Roligt system, försten i mål vinner.

Jag bestämde mig för samma "lunk" som i söndags. Orienterade bra men drog snett till fyran och klättrade uppför ett berg i onödan på väg till femman. Men kroppen kändes bra. Inte så trött.

Vid ca 20 km började skinkorna krampa. Eller kännas väldigt ansträngda. Efter det gick det fort och vi ca 1 km kvar högg det till i ryggen. Tvärslut. Först visste jag inte en om jag skulle ta mig i mål. Vinglade runt vid sista och såg då plötsligt Tobbe! Men kraften fanns icke och han fintade mig snyggt i den diffusa sluttningen och fick det försprång han behövde för att knipa andra platsen. Jag sladdade in på tredje.

Sen började kramperna, värken och illamåendet. Ligger nu i soffan i fosterställning, tryckt i mig alvedon och ska försöka sova. Vill bara gråta men har för ont i ryggen..

17 km blev 23, inte på grund av bommar utan vägval. Tiden 2.44 och tagna höjdmeter 588. För långt. För länge. Det gör ont att inte kroppen funkar. Det är frustrerande att inte veta varför.

Jävlar

Fullspäckad dag. Jobb. Nu hjärntrött. Somnade 40 min på tåget, antagligen därför jag inte kan sova nu, plus att musklerna lixom kniper åt om ryggraden så jag mår illa. Åsså stråla ner i skinkorna... Mysigt. Tryckt i mig alvedon och Ipren.

Blir deppad. Vad är jag utan långdistanslöpningen? Vem är jag? Välkommen till min resa genom livs- och identitetskriserna... När ska den ta slut undrar jag? När ska jag landa med båda fötterna på jorden?

Imorrn blir det kul iaf. Slalombacken skall besegras. Ryggen får dra åt helvete.

Förut idag kändes det nästan bra. Då blev jag irriterad över det. Irriterad över alla lopp jag klivit av/underpresterat på. Som det i måndags. Jag är nog bara lat och otränad men så skyller jag på ryggen. Moget.

Det här molandet och illamåendet. Otrevligt.

Jävla helvetes skit!

Vissa stunder känns det bra. Hoppfullt. En plan i huvudet. Positivt. Tankar på allt jag KAN göra och som jag kan jobba på att bli bättre på. Men sen halkar jag ner i den där misären igen. Vad jag kunnat gjort annorlunda. Att jag tränat för lite. Att jag kämpat för lite. Frustration över att huvudet får styra, är det trött har jag hoppat över träningen och så inbillar jag mig att det är rätt tänkt.

Nej. Fan heller. Blä och urk. Nu är det kramp i muskler. Å ögonen vill gråta.

Åt helvete med er!

07.10 blev jag upplockad och vi rullade mot Sollefteå. Kroppen kändes bra tills vi kom fram, då började magen bråka och ryggen kändes sådär som vanligt...

Drösvis med snabba skidåkare. Kommer ryggen hålla? Bestämde mig för att hitta en behaglig fart å skita i prestationen.

Farten var hög, jag lufsade på. Inte förivra mig. Banan går längs Ångermanälven och idag låg den spegelblank i gassande solsken.

I vanlig ordning skall det fotas å instagrammas...

Banan är relativt flack förutom den gånger den går uppför nipan, sen platt för att därefter gå ner. Brant. Gå upp å hasa ner. :)

Farten var hög i början och det märktes eftersom jag började plocka in dem en efter en. Vid 15km börjar ena "filen" på ryggen bli trött. Testar att fokusera på att sätta i foten rakt eftersom jag upplever att det inte gör ont i ryggen då. Dock svårt i terrängen när det inte är mitt naturliga löpsteg.

Jag springer om två herrar varav den ena slår följe. Envis och hamrar på, jag är betydligt bättre nerför, den löpning en gick riktigt bra idag, men han tuggar envetet på uppför så då får han dra. Över bron vid Ed och därefter började klättringen upp till Österåsen. Vi såg inga ryggar men plötsligt skymtade vi två personer långt upp i gåbacken. Jag tror det var vinnande dam, kroppen kändes rätt bra, förutom ryggen, å jag kände mig motiverad.

Finfin utsikt uppe vid Österåsen. Väl där uppe passerade vi hälsohemmet för att dra en runda på berget. Där började ryggen intensifieras. Fort. Jag testade variera löpstil och löpsteg men orkade inte hålla upp ryggen riktigt. Tänker att det går över, men tappar orken att trycka på i steget.

Passerar Hälsohemmet, min trogna hejarklack jublar och närmsta dam är 3-4 minuter före. Dock är målet och motivationen att öka bortblåst. 10km kvar. I mål ska jag. När ryggen börjar bråka såhär så blir det väldigt lätt att känna efter i övriga kroppen. Testar vidare med löpstil. Drar ner på farten. I ett steg aktiveras rumpan vilket resulterar i att det börjar krampa. Om jag springer med känslan av att vara överdrivet framåtlutad och jobba med att lyfta knäna istället för att trycka ifrån med rumpa går det bättre.

Jag drar ner tempot och fokuserar på att inte börja slarva med steget utan tvinga benen att lyfta rakt upp utan och inte trycka ifrån. Illamående. Passerar några som springer korta banan, hejar på dem. Banan är inte lika kuperad på denna sida och stigen är inte alls lika teknisk, irriterande att då få dra ner på farten. Känns som att jag joggar.

Räknar ner varje kilometer. Vill att det ska ta slut, inte den känsla jag vill ha när jag springer. Vill njuta! Vill springa långt. Länge. Jävla helvete.

Tog mig i mål å lyckades behålla andraplatsen. Firade med att doppa mig i ångermanälven. Härligt.

Loppet är fint. Det som är jobbigt är de tvära backarna, det blir en annan trötthet än den du får av Ottfjället, sånna backar passar mig bättre. Bra arrangerat och bra snitslat. Hade gärna haft mer käk vid mål men jag är bortskämd. :) sedan är det plus att priserna inte är stereotypt könat utan att grabbarna oxå fick våffeljärn. Viktig värderingsfråga för mig. Underbar natur och fantastiska vyer. Banans underlag är inte teknisk men nerförslöporna är utmanande. Den korta banan klarar de flesta, rekommenderas!

Någon timme efter loppet krampar filéerna till kring ryggraden. Skönt. Not.

Trött i ryggen men inte trött. Kändes rimligt att springa kvällens intervaller men vet att rygg och rumpa kommer krampa om jag försöker.

Under loppet tog jag ett beslut å de är att sommaren kommer ägnas åt att träna. Det blir inga ultror. Jag vet inte alls vad det blir. Semester. Träning. Vila. Jag ger upp innan det börjar. Jag kommer härmed bara springa när det känns bra! Inga tävlingar över 25 km alltså. Inte roligt men nödvändigt.

Nu ska jag sätta mig med ett glas vin och försöka inbilla mig att det är semester imorrn...