Träna mer. Mycket mer. Men kroppen säger nej. Vem ska en lyssna på?

Passet i lördags var fint. Riktigt fint. Fiskade sällskap eftersom jag ville springa skog men är säker på att björnarna vill äta upp mig. Har aldrig sett en Björn i skogen men ändå. Helt orimlig rädsla. Jag fick inget sällskap. Antagligen för att jag bara tänkte springa 20< km och för att jag är långsam. Kanske pratar för mycket. Eller för lite.

Det blev 27 km. 4 farthöjningar på 5,3,2 och slutligen 1 km med 2km vila mellan dem. Undrar varför jag hoppat över 4 km, antagligen för att 5 är så jobbigt och att sen springa 4 blir olidligt. Så 3 km känns som jättekort. Psykiskt lätt. För detta pass är psykiskt jobbigt tycker jag. Men gick otippat bra i skogen. Blir inte samma brutalitet som att köra på väg men är nyttigt att gasa på stigar oxå. Negativt från passet var att ryggen dummade sig. Dags att leta rumpa. Kul.

Fotade lite oxå. Örsjöberget. Fenomenalt! Och här bor jag. Lyckos mig!

I helgen hände något annat positivt. Jag fann glädje. Jag fann glädjen i att orientera igen! Jag har inte ogillat det tidigare men jag har lixom inte längtat efter just orienteringen utan det är tävlandet och springa i skogen som lockat. Men nu. Att veta vart jag är bara genom att titta på en pappersbit med bruna, svarta, gröna, blå och gula tecken på och se mig om i naturen. Frihetskänslan. Och att sedan hitta specifika punkter. Det är roligt! Å häftigt.

Det är kidsen i Härnösands OK jag har att tacka. 4 st 14-15 åringar som gillar att jag lägger banor och springer med dem. Vi premiärade i onsdags, då sprang vi 10km. I skog. Jag mätte
Inte innan utan bara ritade en bana som verkade lagom.

10 km och 300 höjdmeter. Coola kids. Impad. De bad inte om att få gå någon gång, de bara matade på.

Idag blev det kortare. Eller blev nog 10 totalt men banan var bara typ 5 km. Det är så jävla nyttigt att springa bakom. De är duktiga de här kidsen. Jag reflekterade inte över vilken svårighet de egentligen har utan la det jag brukar springa. Inge gnäll, inge frågor. De bara matar på, kämpar. Och de springer rätt. Du ska träna svårt. Det har jag fostrats i av Per. Och det har varit nyttigt, jättenyttigt, för då blir tävlingsbanorna så mycket lättare.

Jag har även fixat nya kartor. Den ovan är vad jag haft. Stackars kids. Haha. Det är den blå banan vi ska springa, skit i alla andra banor och sträck.

Men ja, idag fann jag glädjen. Att lägga banor. Att försöka instruera, tipsa och att själv se hur jag utvecklas och kommer igång efter en långt kartuppehåll. Att se höjdkurvornas linjer, punkthöjderna, ana branten där framme. Att föreställa sig hur skogen ska se ut och sen få hantera det du möter. roligt är det!

Jag känner mig tacksam! Glad och tacksam för att möjligheten att träna med ungdomarna uppkommit. Tack hörrni!

Kollade video med bara idag. Galenskaparna. Identifierade mig med en video. Det slog mig att det inte är omöjligt att jag upplevs så när jag euforiskt tjatar om hur fantastiskt det är att träna. Förlåt.

https://youtu.be/ca2wrCVbSuQ

Jag har varit frisk och skadefri i typ 2,5 veckor!

Förra året var en av mina absolut bästa träningsvintrar. Med MWM i Korea som målet nötte jag på. Tidiga mornar och mörka kvällar. Årets 3.5 första månader har bestått av skador och sjukdom. Men nu, nu jävlar. 3 pass i onsdags har åtföljts av 2 vilodagar. En dag ägnade jag åt att hämta en cykel. En racer. Nya möjligheter, ny drömmar. Triathlon, iron man (Woman?), DDLKs triathlon osv... No more rest days säger jag!

Igår tänkte jag att jag skulle avverka typ 30km innan frulle, men igårkväll kändes det sådär så jag bestämde mig för att sova istället. Under dagen kröp det en förkylningskänsla på. Vila inte! Du skall icke vila! Då blir du sjuk! Haha.

Men känslan i kroppen idag! Jag kände spänst uppför trapporna på jobbet. Lätthet i steget. Jag flåsade inte. Jag skuttade! Den känslan, den känslan har jag längtat efter! Jag är trött i musklerna, lite träningsvärk, men jag har inte ont, jag behöver bara vila.

Jag kommer vakna pigg imorrn. Och träningssugen. Längta!

En vecka till ända. Ser tillbaka och har tränat bra. Hade gärna fått till det där 3-4mils passet men benen sa nej och tiden fanns inte heller. Blev 11km skog istället. Barmark och björnfritt.

Men blev ett pass med mycket tankar. Orienteringen gick riktigt dåligt, svårt att se kartan, svårt att fokusera. Funderade på drivkraft. Tycker jag ens det är kul? Jo det gör jag. Och jag vill självklart prestera men finner inget sug efter att harva runt på Swedish League eller SM, förutom för sällskapet då. Är jag veteran ett år för tidigt?

Efter mitt avhopp från militära landslaget känner jag en tomhet. Jag visste inte att det har varit en sån stor motivator. Jag visste att det drivit mig framåt, spec ifjol. Alla dessa steg upp och ner på lådan, och backintervaller. Ja jösses! Och besvikelsen när det inte blev av. När det inte blev som jag tänkt. När det inte ens blev så att jag startade. Men nu då? Jag kommer inte vinna SM, jag försöker inte ens. Men på MVM trodde jag iaf jag hade en chans. Jag var ju där å nosa. Och Swedish leauge och SM blev lixom viktiga tävlingar då de med. Etapper mot målet.

Ja, jag har ett beslut att ta. Jag har mål att sätta. Kroppen och jag är nästan vänner nu. Vi fortsätter så.

Försöker sporra mig mot 10-mila. Bomfritt. Farten skiter jag lite i, den finns där eller så finns den inte men orienteringen måste jag hitta tillbaka till. För det är ju roligt. När det går bra.

I april. Galet. Panikartat. Tungt.

Haft en bra träningsvecka, känner mig i sämre form än någonsin, men inbillar mig att det hör till grundträningen. Att jag bygger, att det är därför. Men känslan är svår att skaka av sig. Höstens känsla var ju inte rolig. Fick bryta i Sandsjöbacka och fått hoppa över både Ursvik och TEC. Den sistnämnda pågår ju just nu, jag tror konditionen skulle palla men jag betvivlar att ligament och muskler skulle palla.

Ifjol kutade jag OL-tävlingar, tuffa sådana. Just nu vet jag inte ens om jag är sugen. Om jag vill. Drar mig lite för tävlingspremiär. Ifjol hade jag grym löpform under maj/juni månad. Jag vill inte vara sämre.

Näe, är tungt mentalt nu. Famlar runt efter idrottslig målsättning och identitet. Vad vill jag? Vart ska jag?

Nej. Sova och hoppas smärtan i framsida lår lagt sig till imorrn så jag kan springa utan allt för mycket smärta...