Direktlänk till inlägg 26 september 2018

Marsliden seven summits 2018

Av Johanna Bygdell - 26 september 2018 23:38

I valet och (s)kvalet. Marsliden eller falu swimrun? Med två platser lediga till det förstnämnda och min svaghet för berg och fjäll så föll valet på Marsliden. Verkade som episkt. 50 deltagare. Genuint. Skapat av löpare, för löpare. En karta med rekommenderad rutt, dock var vägen till punkterna valfri. Orientering med andra ord. Jag som gillar det där obanade, osnitslade men ändå älskar långa löpsträckor och grov orientering. Som klippt å skuret! Och det där lilla arrangemanget, av entusiaster som vill visa de där fina, det de älskar. Å så flummigt men ja, du vet när du springer någonstans och vill visa hela värden det och försöker göra det. Dela din kärlek. Japp. Mer flum. Men ja, jag Älskart!

Nåja. Jag och mitt lika dåraktiga sällskap dundrade upp miljarders mil till Marsliden genom fabulösa Norrland. Vi snubblade in på frasses i Vilhelmina 5 min innan stängning och beställde burgare, brummade vidare och hann precis hämta ut nummerlappar. Tidsoptimist javisst!

Utlovat väder inför helgen var storm, regn, storm och blåst. Men som vi alla vet så har SMHI alltid fel. Eller nästan. Eller vi hoppades det. Arrangörerna presenterade dock en ?rain edition?, vilket vi innerligt hoppades inte skulle behövas.

Vi inkvarterade oss på Marsfjället mountain Lodge. Supertrevligt vandrarhem/hotell! Vi gjorde vårt yttersta att ignorera vädret. Pepptalk. ?Det är inte så farligt, det är bara lite frisk bris? osv...

Prepp. Inläsning av karta. Fylla på med energi... blanda, skaka osv... när vi kröp ner under täcket med regnet hårt piskande mot rutan insåg vi båda att hoppet hängde på en skör tråd.

Morgon. Nej. Hoppet hade flytt fältet. Realismen tog överhand. Det var rain edition som väntade. Det blåste. Friskt. SMHI utlovade byar uppåt 30 sekundmeter. Sa mig inget eftersom solen alltid skinit då jag skuttat runt på fjället. Och det regnade. Inte så väldigt mycket men du blev blöt. Jag valde metalldubb och att starta med vindjacka vilket är ovanligt för mig. Gillar att frysa.
Vid varje kontroll skulle vi skicka gps-koordinat så extra powerbank var nödvändig att ha med. Skulle jag även bli varse...

Otroligt god stämning vid starten. Vi rullade iväg. 35 härliga kilometrar på okänt fjäll väntade. Farten var oväntad hög i början. Vi var ca 5-6st som drog iväg. Klädbyten hos täten medförde att jag låg i rygg på tätkarlen och vi tuggade på genom fjällbjörkarna. Vegetationen avtog och kalfjäll uppenbarade sig. Böljande stig i sagan om ringen miljö. Trollskt. Trodde vi skulle dra ifrån eftersom Magnus höll ytterst god fart men vi hade en svans som inte ville släppa. Vinden började kännas av. Sprang runt och småfnissade när byarna slet tag i mig och fick mig att vackla till.

Vi närmade oss en ståtlig bergsklyfta. Första kontrollpunkten. Vinden tog kraftigt tag i mig. Vi sökte lä bakom en sten för att kunna fippla in koordinaten. Insåg att kylan slet på batteriet på telefonen! Jag drog på mig en buff för vinden pinade pannan.

Vi var nu fyra i sällskapet. Jag fortsatte genom att trampa ordentligt snett. Magnus stannade till, jag försökte vråla i sann gandalfanda: run you fool!!! Eller ja, forest gump: run magnus, run!
Ja, jag kanske överdramatiserar det lite.

Nåja, jag drog ner på farten och lät de tre herrarna dra iväg. Modet sjönk men tid läger alla sår. Och lika plötsligt som det kom så försvann smärtan och benen kändes starka som attan. Jag drog nytta av fördelen att ligga bakom då stigen är otydlig och gensköt snart gänget före mig. Terrängen förändrades och blev flack och bestod av spänger, jag drog om och hade fabulöst fäste med min metalldubb. Jag tryckte på. En hängde på. Magnus. Vi matade på och kunde lämna andra kontrollen precis då näste löpare anlände. Nu väntade ett segt motlöp, nu lät Magnus som Gandalf men jag försökte peppa vad jag kunde för det där sällskapet ville jag inte vara utan.

Nu väntade tragglande över stenpartier, parerande av vind och samtidig försöka hålla koll på kartan. Men vilken miljö! Vädret till trots.

Kontroll tre. Pinande vind. Som fan. Försökte filma, batteriet tvärdog. Med frusna fingrar försökte jag fippla upp powerbanken. Sökte lä bakom en sten. Magnus drog vidare. Jag fick igång telefonen, skickade koordinaten och försökte stappla vidare. Vände mig om och såg en löpare stå och fippla med telefonen. Ingen tid att förlora!

Vinden var nu i ryggen. Stenigt och halt och med en vind som var som en knuff i ryggen. Riktigt obehagligt eftersom jag inte hade kontrollen. Jag anade Magnus rygg, någon km bort kändes det som, men matade på. Tanten är stark. Och seg.

Nu skulle vi passera ett berg, hann ikapp Magnus då. Men jag slarvade med kompass och karta, ?trodde? jag hade koll, men tror gör du i kyrkan och här var det ont om dem. Vi matade på. Trodde vi såg toppen. Matade vidare. Jag kollade ner och såg en annan löpare och tänkte att då är vi nog rätt ute.

Men känslan sa plötsligt något fel. Jag hojtade till i den allt mer tilltagande dimman och vi kollade vår position. På tok för mycket till höger. Vi drog vänster men vinden påverkar dig. Och dimman. Jag undrade om det var något vattenfall i närheten men insåg att det var vinden jag hörde komma rullande. Vi hukade bakom den största sten vi hittade och väntade ut byn. Jag blev illamående. Väldigt illamående. Magnus var lugn, konstaterade att jag var stressad och fick oss att metodiskt fortsätta i rätt riktning. Jag panikade. Ville bara ner. Otrolig obehagligt. ?Det här är dååååårskap? skrek Magnus. Jag höll med i tystnad. Intalade mig att bara vi kommer över berget blir det lugnt. Jag hade fel. Vinden fortsatte. Jag tappade beslutsförmågan. Försökte ta riktning. Ta beslut. Tvinga hjärnan att försöka. Men litade otrolig mycket på Magnus. Han var beslutsam.

Jag visste vi var först innan vi drog snett. Nu visste jag inte. Men sket i det. Ville bara ner. Bar bort. Inte bli fast där. Kände mig så otroligt liten och sårbar.

Vi rullade nerför. Jag tyckte jag fick koll men fick inte ihop det. Vi närmade oss ett område med småkullar, för små för att redovisas på kartan men för stora för att inte reagera på. Telefonen visade vår gpsposition, litade på den, försökte hålla en linje. Matade på. Blicken framåt. Fnissade till. Jag sprang. Jag var bergis. Armarna rörde sig. Benen också. Men jag stod som till i vinden. Den piskade jackan så den slog på underarmarna så jag fick ont.

Vinden avtog dock lite. Tanken på hur vi låg till väcktes. Hade någon passerat oss? Vi hade ju dragit snett. Vill ju vara först, klart jag vill. Älskar ju tävling. Och ville kanske ännu mer att var först med Magnus. Nu när vi hade chansen.

Vi skulle nu ta sista kontrollen. En koja vid trädgränsen. Förväntade mig en lummig trädgräns men en gömd koja. Omöjlig att hitta. Jublade inombords när jag insåg att den låg där, blottad i fjällsluttningen. Lyckan hos oss båda var nog otrolig påtaglig! Vi slappnade av lite för nu var vi rätt säkra på vägen till mål. Började prata position. Tänk om vi inte var först...

Vi nådde badplatsen, målet. Jubel. Glädje. Varmt mottagande! Underbart! Och vi var först. Glädjetårar! Och en värmande eld. Och mat. Och racesnack.

Vi gjorde det. Sjukt nöjda!

Jag har aldrig varit med om så tufft väder på fjället. Men sårbarheten inför vädrets makter är läskig. Varnas det för hårt väder. Då är det hårt väder och lägg om rutten om du kan!

Men vill inte vara utan upplevelsen och erfarenheten! Fabulös!

När vi kom tillbaka till vandrarhemmet visade det sig att den röda mattan var utrullad!

Vi bastade, sov middag och avslutade det hela med bankett!

Ett fenomenalt arrangemang! Och oslagbar stämning. Nästa år kommer vi och hoppas på att få ta alla sju toppar...

37 km på ca 4tim och 35 min. Tuffa km.

Älskar du upplevelselöpning så är valet av lopp lätt! Marsliden Seven Summits.

 
Det här inlägget går inte att kommentera.
Av Johanna Bygdell - 3 november 2019 11:03

2017, i storform. Men tävlat mycket. Och långt. Startar i Kullamannen och springer fort. Men får kliva av alldeles innan kullen på grund av smärta i höften som inte känns bra. 2018, i form men motivationsproblem. Vaknar till men skadar mig. DNS. ...

Av Johanna Bygdell - 15 juni 2019 16:54

44km och 2200 höjdmeter. I Miranda Do Corvo, Portugal. Omväxlande bana, bitvis underbart teknisk, sådär att fyrhjulsdrift behövs. Bitvis mer lättlöpt men mjuka stigar. 22 km upp. 22 km ner. Jättener. Ner känns alltid mycket mer än upp tycker jag.I år...

Av Johanna Bygdell - 14 maj 2018 22:06

I lördags, 06.00 sprang jag VM i trail i Spanien. 88 km, 5000 höjdmeter avverkades på knappa 11 timmar. Det räckte till en 16:e plats. 03.15 i morse klev jag upp för att påbörja resan hem till Härnösand. 19.00 klev jag in genom dörren tillsammans...

Av Johanna Bygdell - 7 december 2017 18:46

Hjulen har snurrat fort. Jättefort. En fenomenal säsong avslutades lite tråkigt med att jag tvingades kliva av ett lopp, men samtidigt, jag var inte förvånad. Jag är förvånad över att jag hållit så länge som jag gjort... Skadan som innebar löpvil...

Av Johanna Bygdell - 3 november 2017 23:13

Vad hände? Loppet är i full gång, men jag ligger i sängen och ska sova. Tryckt lite värktabletter så höften känns ok. Men ja, vad hände? Skulle inte springa. Trött kropp. Trött huvud. Men så ändrade jag mig. Haft en krånglande höft som ömmat unde...

Presentation


Tvåbarnsmamma med en förkärlek till löpning! Har ett nyväckt intresse för ultralöpning men roar mig även med orientering, simning, cykling och alla annan tänkbar träning...

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2018 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards