...får vänta. 4 segrar på lika många dagar resulterade i 600 pix på en känd sportbutik, så nu har jag 40% av mina nya OL-skor betalda... Jaja, jag låter så sjukt otacksam, bara det att ibland undras det varför intresset inte ökar lika stabilt som inom traillöpningen. Nu kan jag ge flertalet andra orsaker, men detta kan vara en bidragande... Nåja, det har bjudits på tuffa banor och jag har blivit trött. Är bra det! Även om jag är lite besviken på gårdagens långdistans där det saknades en rejäl långsträcka (gärna över 20 min) å att banan fick medeldistanskaraktär sista biten.

Stabilaste insatsen på säsongen, men inte helt bra. Bomtider alla dagar å det är inte bra... Men det går framåt. Dagens bana avslutades i aggressiv orientering och jag sprang inte vilse, vilket är bra. 4 lopp och 1 bonuspass. Gissa om jag ser fram emot vila/alternativ träning imorrn!!!

Avslutar dagen med ett glas vin. Varit jäkligt produktiv, klippt gräs och ätit pizza!

enligt säkra rykten så fläkte jag ut min nuna i dagens ST. http://www.st.nu/sport/orientering/tog-hem-tredje-raka-etappsegern

förlåt om jag skrämde någon med min uppsyn. Var mycket trött. Jag ser inte alltid ut så...

jakten på stabilitet och självförtroende förde mig och familjen till Järvsö. Planen har hela våren varit Swedish League i Säter, men resultaten jag åstadkommit hittills i år gjorde det tvunget att tänka om.

Den senaste tiden har jag vacklat. Min orientering har varit på D14 nivå, synd att jag inte springer banor på den nivån... Noll framförhållning, stress, ofokus, orationell osv... Dock har jag haft självförtroende i löpningen, vilket förvärrat frustrationen över orienteringen. Jag är snabb, men jag lyckas ju inte bevisa det!

Nu senast har jag börjat vackla på min löpförmåga... Varför har jag gått och inbillat mig att jag kan springa fort?

Omstart. Dagens tävling handlade om orientering. Det skall gå så lugnt att jag inte gör någon större bom, samtidigt ska det finnas ett flyt. Jag söker tryggheten. Tilliten till mig själv. Fokus här och nu!

Det gick bra. Lugnt, kontrollerat, dock en bra bit ifrån där jag vill vara, men jag är på rätt spår. Det går lite hackigt. Jag får inte riktigt upp blicken och saknar lite av den där framförhållningen och planen... Lite väl mycket adhoc. Men jag får väl finna mig i kartstoppen. Ett kartstopp i 5 SEK är bättre än 30 SEK bom.

Ivern tog dock över på slutet och utgången från några kontroller var allt annat än bra, men jag tar med mig det. Förvaltar det, tänker om...

Imorrn är det långdistans... Ska se till att få till orienteringen så jag kan få några löpsträckor!!!

Idag var det kul. Nu är jag glad.

for me... I rätt riktning. Inbillar jag mig.

Veckan har bestått i magsjuka. Sebbe sjuk från natten mot onsdag, Mathias sjuk torsdag kväll, Linus torsdag natt. Torka kräks, tvätta, städa. 10-mila hängde minst sagt löst. Det jag laddat för, det jag peppar för.

Tävlingsreptilhjärnan säger åkåkåkåkåk... Den andra hjärnan, den "normala" säger stanna hemma, spring damkaveln på sin höjd, sen hem... Kompromiss med mig själv. Kompromiss med min älskade familj. Flertalet dörrar, men det blev damkavel å det blev 10-milakavel.

Först damkavel, sträcka 4. 10.5 km rak bana (alla har samma kontroller). Gick ut själv. Fokus springa fort vilket resulterar i fort och fel. Ritat in bana och analyserat. Vet inte vart jag varit. Men har sprungit fort. Gpsen visade 12.5 km å snitthastighet 5.56 min/km. Lägg därtill en hel del stillastående. Japp. Snabbt. Efter halva banan kom en briljant orienterare ikapp mig, jag hängde å fick betydligt bättre orientering, men fan inte bra. Tyckte det gick långsamt men jag bommade så mycket själv så valet att ligga bakom var enda rätta. När hon tvekade kunde jag driva på som legat bakom å myst. :)

Absolut inte nöjd. Fan.

Äta, kolla 10-milakavelstart, sova. Upp 4.30 och klä sig för regn å kyla. Dagen innan bjöd på sol å värme... Men äre 10-mila så är det.

runt 5.30 var det dags för 12.5 km i sällskap av övervägande herrar. Fokus orientering. Tvekande, försiktigt, men inga större utsvävningar. Hade drag, tappade drag. Bommade banans lättaste kontroll med 1.5 minut. Fick sällis av två finnar, väntade en långsträcka, jag ville springa å tänkte de får dra. Så. Jävla. Dumt! Kollade in vilket vägval jag skulle valt men tänkte stt lite draghjälp skulle vara skönt. Dock tog de absolut sämsta tänkbara vägval. Å de sprang sakta! Tappade 5 min på det. Orientera själv!

När jag läste in mig lämnade jag mig dem bakom mig å plöjde på. Varvning = löpning. Kuta som en gnu!

Vid slutet av sista slingan kom en flock stressiga män. Jag la mig i klungan, i kloss med den framför, men vissa män verkar ha svårt att ha en tjej framför sig så det knuffades å buffades för de skulle prompt om. Sprang ifrån dem på upploppet! Suckers!

Med en minst 6 min bättre tid på damkaveln å 10 min bättre tid på 10-milakaveln hade jag varit nöjd.

Påbörjat analys av dambanan. Vet inte vart jag varit. :/

På torsdag är det en mindre tävling, lokal tävling. Längtar. Då blir det fokus orientering. Känns mer rätt att köra sånt på en sån tävling än på Swedish League.

Det är så mycket kraft och styrka i kroppen som vill ut! Vad kan jag prestera med bra orientering? Jag vill veta!!!

Gps på damkaveln: 12,5
Gps på 10-milakaveln: 14,5
Snitt typ 6 min/km trots fokus löpning på damkaveln å fokus orientering på den andra. Så farten finns trots att det känns som att jag stod still på 10-milakaveln.

Full fokus framåt. Så här stark har jag aldrig varit!

ja, den har genomsyrat vårt hem de senaste dagarna. Veckan innan 10-mila blev inte som jag tänkt.
Måndagen: orienteringsintervaller med avslutande 70/20 i skogen, freebase! Lovely!

Tisdagen, vabb. Hostande sebbe. Dålig sömn. Vila.

Onsdag. Sebbe kräks, på grund av hosta tror vi. Envisas vi med, övertygar varandra. Sämre sömn. Historiens sämsta träningspass, med huvudvärk. Började jogga, gick tillslut.

Torsdag. Jobb. Jobb som fan. Komprimerar en veckas jobb till en dag. Planerad massage blir inte av, ersätts inte heller av det behövliga styrkepasset, åstadkommer någon slags orientering på kvällen. 3,3 km på 48 min. Bommade kanske 15-20 min. Kändes bra annars, stark, som fan, men dålig fart. Kommer hem. Mathias kräks.

Torsdag natt. Linus kräks.

Fredag. Sömn? Vad är det? Sjukt överskattat! Asså, - å - det ger ju +? Så jag har nog sovit för mycket. Morgon. Sebbe kräks. Linus kräks. Mathias ser ut som hämtad från walking dead, men han går iaf. Laddar med vatten å blåbärssoppa, dräller in på jobbet å förbereder inför mötet jag inte kan vara med på. Chefen vill helst inte ta i det papper jag håller i. Haha... Handlar, åker hem, påbörjar sanering. Tvättar, tvättar, tvättar. Å städar! Torkar kräks, fixar, donar. Ser möjlighet till lite sömn. Ger barnen kolsyrebefriad Cola. Gör inte det!!! Jag låter bli att vila. Städar vidare istället. Å vädrar. Fan va jag vädrar! Luktar magsyra å... Bajs... Blä.

Nu luktar det citronsåpa. Jag har bakat muffins, druckit vin och packat min väska. Imorrn är det 10-mila. Sträcka 4 i damkaveln och sträcka 8 i herrkaveln är det tänkt. Det första kommer att ske. Det andra hänger löst.

Världens bästa föräldrar, på väg hem efter en vecka i Spanien, erbjuder sig barnvakt för att avlasta. Jag gråter nästan. Det kan smitta, päronen säger att de gör inget. Bästa!

Nu ska jag bära upp den skönsovande sebben... Sen ska jag sova. Å ingen ska kräkas. Å alla ska vakna pigga som fan imorrn! Å jag ska sova i sovsäck å springa i gryningen. Det säger min reptilhjärna...

förra veckan var katastrof. Besvikelsen från säsongspremiären i Åmål hänger fortfarande kvar men efter en hel del ältande, en smärre melt down och en helg med vila och omtag så känns det som att jag är på väg att hitta tillbaka på banan igen...

Ambitionen är hög, i allt. Orimligt hög kanske. Typ orealistisk. Jag gillar inte att göra saker halvdant... Men känns som att resultatet blivit precis så. Målet har varit stjärnorna och jag landade bland rötterna. Jag vill vara bra på att springa snabbt, springa långt, springa väg, springa terräng, springa orientering, vara stark, skrapa huset, fixa det vi ska göra hemma, ordna i trädgården, riva garage, bygga garage, städa, tvätta, fixa, vara en närvarande och bra mamma, vara en fantastisk fru, jobba heltid och leverera på jobbet, umgås med vänner och familj. Träna minst två bra pass om dagen och hinna allt det där andra...

Jag inbillar mig att jag lyckats rätt bra so far, men så kom den där helgen. Insåg att jag faktiskt misslyckats med det mesta. Men hade jag försökt tillräckligt? Nej. Felprioriteringar så in i h-vete.

Så vad är planen? Jag vill inte prioritera bort något, så då måste målet ändras, eller ja, ambitionen. Jag har inte förutsättningarna på att vara bra på både sprintprientering och ultramarathon. Det går inte att träna två pass när jag inte får sova på nätterna, men det är viktigare att massera sebbes växtvärkande ben på natten än springa en mil 05 på morgonen. Även om det inte känns så 07 på morgonen då känslan av att ligga ett pass efter slår till...

Så, jag lyfter blicken och gör omtag. Letar den där ron som fanns innan jul. Jag har inte tappat glädjen men resultatfokuset har för stor prio...

Jag har fastnat i att bara se allt jag inte hinner/orkar istället för att se vad jag gör. Närvaron här å nu har jag tappat. Blev så tydligt med kartan i handen. Orientering är en komplicerad sport. Inget du bara gör om du inte har fokus.

Igår var ett första steg tillbaka. Intervaller med orienteringsvila. Bara en miss och jag lyckades översätta kartan! Den känslan lixom. Avslutade med 12 st 70/20 i skogen bara för att få släppa loss farten. Kräktrött! Lyckades få lite fart under fötterna, även om löpningen är sjukt avvaktande i terrängen ännu...

Idag är det kvalitetsmys med en sjuk sebbe. Varit en hostig natt så är en loj grabb som halvsover i soffan idag, passar mamma bra. Regn å rusk ute med... Som gjort för att göra ingenting.

Är en lyckligt lottad prick. Har kloka vänner som hjälper till att reda ut det röriga nystanet å en man som alltid finns där! Jäklar va han får stå ut med bergochdalbanan Johanna. :)