förra veckan var katastrof. Besvikelsen från säsongspremiären i Åmål hänger fortfarande kvar men efter en hel del ältande, en smärre melt down och en helg med vila och omtag så känns det som att jag är på väg att hitta tillbaka på banan igen...

Ambitionen är hög, i allt. Orimligt hög kanske. Typ orealistisk. Jag gillar inte att göra saker halvdant... Men känns som att resultatet blivit precis så. Målet har varit stjärnorna och jag landade bland rötterna. Jag vill vara bra på att springa snabbt, springa långt, springa väg, springa terräng, springa orientering, vara stark, skrapa huset, fixa det vi ska göra hemma, ordna i trädgården, riva garage, bygga garage, städa, tvätta, fixa, vara en närvarande och bra mamma, vara en fantastisk fru, jobba heltid och leverera på jobbet, umgås med vänner och familj. Träna minst två bra pass om dagen och hinna allt det där andra...

Jag inbillar mig att jag lyckats rätt bra so far, men så kom den där helgen. Insåg att jag faktiskt misslyckats med det mesta. Men hade jag försökt tillräckligt? Nej. Felprioriteringar så in i h-vete.

Så vad är planen? Jag vill inte prioritera bort något, så då måste målet ändras, eller ja, ambitionen. Jag har inte förutsättningarna på att vara bra på både sprintprientering och ultramarathon. Det går inte att träna två pass när jag inte får sova på nätterna, men det är viktigare att massera sebbes växtvärkande ben på natten än springa en mil 05 på morgonen. Även om det inte känns så 07 på morgonen då känslan av att ligga ett pass efter slår till...

Så, jag lyfter blicken och gör omtag. Letar den där ron som fanns innan jul. Jag har inte tappat glädjen men resultatfokuset har för stor prio...

Jag har fastnat i att bara se allt jag inte hinner/orkar istället för att se vad jag gör. Närvaron här å nu har jag tappat. Blev så tydligt med kartan i handen. Orientering är en komplicerad sport. Inget du bara gör om du inte har fokus.

Igår var ett första steg tillbaka. Intervaller med orienteringsvila. Bara en miss och jag lyckades översätta kartan! Den känslan lixom. Avslutade med 12 st 70/20 i skogen bara för att få släppa loss farten. Kräktrött! Lyckades få lite fart under fötterna, även om löpningen är sjukt avvaktande i terrängen ännu...

Idag är det kvalitetsmys med en sjuk sebbe. Varit en hostig natt så är en loj grabb som halvsover i soffan idag, passar mamma bra. Regn å rusk ute med... Som gjort för att göra ingenting.

Är en lyckligt lottad prick. Har kloka vänner som hjälper till att reda ut det röriga nystanet å en man som alltid finns där! Jäklar va han får stå ut med bergochdalbanan Johanna. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2017, i storform. Men tävlat mycket. Och långt. Startar i Kullamannen och springer fort. Men får kliva av alldeles innan kullen på grund av smärta i höften som inte känns bra. 2018, i form men motivationsproblem. Vaknar till men skadar mig. DNS. ...

44km och 2200 höjdmeter. I Miranda Do Corvo, Portugal. Omväxlande bana, bitvis underbart teknisk, sådär att fyrhjulsdrift behövs. Bitvis mer lättlöpt men mjuka stigar. 22 km upp. 22 km ner. Jättener. Ner känns alltid mycket mer än upp tycker jag.I år...

I valet och (s)kvalet. Marsliden eller falu swimrun? Med två platser lediga till det förstnämnda och min svaghet för berg och fjäll så föll valet på Marsliden. Verkade som episkt. 50 deltagare. Genuint. Skapat av löpare, för löpare. En karta med reko...

I lördags, 06.00 sprang jag VM i trail i Spanien. 88 km, 5000 höjdmeter avverkades på knappa 11 timmar. Det räckte till en 16:e plats. 03.15 i morse klev jag upp för att påbörja resan hem till Härnösand. 19.00 klev jag in genom dörren tillsammans...

Hjulen har snurrat fort. Jättefort. En fenomenal säsong avslutades lite tråkigt med att jag tvingades kliva av ett lopp, men samtidigt, jag var inte förvånad. Jag är förvånad över att jag hållit så länge som jag gjort... Skadan som innebar löpvil...