Den bara kommer. Slår undan benen. Jag faller. Platt. Paniken. Mörkret...

Ja, hur går det med kroppen? Det undrar jag med. Den känns bra. Orolig för stelheten i rumpan men den blir bättre av träning så varför vila? Försöker vara smart. Barnvecka, pusselvecka, fast ändå inte. Fokus är på barnen och det är skönt. Det som blir det blir och det blir bra.

Kommer inte riktigt ihåg vad jag tränat. Fantastiskt fint intervallpass i torsdags med kollegorna. Mjölksyran rann ut genom öronen. Ett grymt progressivt löppass i lördags. Rullade på i 4.12 sista km utan att förta mig. Och så styrkan idag. Stark. Starkast var nog sebben. Jävlar vilka skott han får till. Å höjdare. Å glädjen i hans blick när han kom på hur han dribblar! Och se hur Linus gick ann. Ville inte träna, orkade inte, men mamman gav sig inte och han var mäkta nöjd efteråt...

Lördagen ägnades åt utflykt. Stortorget i Häggvik. Sjukt nöjda ungar. Och föräldrar. Livet på en pinne.

Sen erbjöd sig AK att ta min bil, släppa av mig i utansjö åsså fick jag springa hem till dom. Hon känner mig. Jag blev så glad. Fånigt glad. Kutade uppför ett berg bara för att jag blev så glad! Å utsikten! Ja jävlar. Åsså rullade jag på. Lättare och lättare, samtidigt fortare och fortare. Härliga känsla. I shorts å T-shirt.

Men det är inte idel solsken. Jag har sagt ja till för mycket. Jag vill för mycket. Allt fungerar bra. Allt känns bra. Sen vänder det. Bergochdalbana går tvärt nerför. Fort. Jävligt fort. Jag ifrågasätter allt, tappar fotfästet och faller. Handlöst. Jag måste ta emot mig själv. Allt som känns bra känns plötsligt så fel. Tvivel. Frustration. Glädjen är borta. Känslan av att bara vilja ge upp blir så intensiv. Men ett steg i taget. Det blir bra. Jag gör det bra. Jag måste tro på det. Jag vill framåt, uppåt. Upp med blicken och simma på...

I tisdags var jag på Härnösands Hälsostudio och fick, som vanligt, en fenomenal behandling. Sandra lyckades få ur det värsta ur rumpa/baksida lår. Har känt att baksida lår inte riktigt svarar, men nu är det ordning på torpet.

I går var jag ute på en lugn morgonrunda, drog upp på grottberget. Jag älskar att springa. Kroppen kändes stark och lätt. Uppförsbackarna kändes för korta. Flyt i steget. Funderade på att fly. Skita i allt och bara ägna mig åt att springa hela dan.
Jag älskar backar. Njuter av varje steg eftersom det innebär ett steg närmare toppen. Tänkte att det är så du ska se på livet. Njuta av uppförsbackarna, fira varje steg eftersom det innebär ett steg närmare toppen.

Känslan av att bara mata på. Oslagjävlabar!

Och vyn från grottberget, den gör mig gråtmild. Älskar att bo här. Älskade livet där och då. Intensivt. Gränslöst. Kände mig stark inifrån och ut.

På kvällen knackade tvivlet och på dörren. Och känslan beskrivs bäst med bilden av en luftlös coreboll. Mitt liv är så. Mer extremt än vanligt just nu. Går från svindlande höjder rakt ner i den suraste myren. Jag vet att det vänder. Att jag kommer upp igen, men det är så lätt att sugas ner i djupet, vältra sig runt där nere, det är bekvämt. Men jag vill inte fastna. Jag vill vara en som vänder, vill vara sådär positiv som jag vet att jag kan vara. 30 minuter träning hjälpte. Jag var stark!

När jag efter träningen lindade in mig i filten från TEC och tände ljusstaken från HCU, då kom den. Längtan. Viljan. Glöden. Är det rimligt att köra HCU iår? Samtidigt går mitt favoritlopp Urskogsloppet. Känns hårt att missa det, men HCU. Är det något år jag ska slå rekordet är det i år. Testa Maurten ordentligt. Det vore jävligt häftigt.

Jag får kanske fiska efter en fri start, får jag det brukar jag ha svårt att säga nej... :)

Skuttar runt med ett leende på läpparna. Får försöka hindra mig från att springa, påminna mig om den där lördagen för 1,5 veckor sedan... men det är svårt. Det spritter i kroppen. Jag sprang igår. Orientering. På Fälleberget. Magiskt. Och bra gick det. Och stark kände jag mig. Men lite trött i ljumskarna blev jag allt...

Ok, inte helt pigg i benen. Erkänner. Och idag var det pass på Sports. Fan va jag älskar löpning, och se hur andra finner kärlek till det. Att springa med andra människor som oxå gillar det, se dem utvecklas. Göra framsteg. Finna glädjen. I rörelsen. Det får mig att må ännu bättre. Att få dela det med andra människor. Oavsett nivå! Nej, jag är inte farlig att springa med. Jag anpassar mig till sällskapet, annars springer jag utan, skitenkelt....
Pangade styrka med Anna innan. Suveränt pass. Känner hur rygg och mage växer sig ännu starkare, en nödvändighet för löpningen.

Annars så börjar saker sjunka in lite. Hur länge ska jag leva på det här? Ja, första veckan har jag varit glad över att jag kom under 17 timmar så jag torde väl gå runt och vara glad på grund av TEC i minst två veckor till tänker jag. Gör det gärna.

Idag mekade jag lite. Längtar ut! Bytte däck och fick ordning på växlarna, lutar åt cykling imorrn!!! Och i helgen! Jösses vad det ska cyklas.

Skita ner mig oxå. Brukligt.

Imorrn ska det springas igen. Intervaller med jobbet. Så jävla härligt. Vi ska ut i skogen och skutta. Alla kommer le och vara glada, om inte innan så iaf efter...

Dagarna rullar. Fort. Mer än en vecka sedan och hur står det till?

Jobbet på måndag. Berget krymper inte av sig själv. En annan karusell drog igång, radio och teve. Inte van, roligt men läskigt. Och märkligt. Jag är fortfarande mest nöjd med att jag kom under 17 timmar. Men är otroligt glad över all uppvaktning. Säkert växt någon centimeter.

På onsdagen ryckte jag in i kronans tjänst. Några gröna dygn att avverka.

Övningen var av sådan karaktär att min önskan om tofflor kunde beviljas. :)

Hunnit med ett pass styrka och en härlig morgonsimning. Jävligt planlös sådan, men skön.

I övrig har jag ägnat mig åt att umgås med människor som får mig att må bra. Följt 10-mila på håll och firat med prosecco. Tankat energi.

Jag har ännu inte sprungit något, men tänker göra det imorgon. Har en nagel kvar att tappa och sen saknas det lite skinn på ena stortån. Vinner ingen skönhetstävling med mina fossingar om jag säger så...

Avslutade långhelgen med en sjukt maxad dag. Vandring på fälleberget med barnen + en kompis med sina två barn. Energin var inte slut så jag drog ihop ett gäng kids på kvällningen åsså spelade vi fotboll i 90 min. Underbart. Årets första ljumma kväll! Och ja, jag genomförde nog mitt första löppass ikväll. Intervallform. Snabba 9-åringar som dribbla bort tant totalt!
Men spontanidrott!!! Underbart!

Beredd att borta ner huvudet och panga veckan. En rekvisition som tamefan ska bli klar. Vardagen. Kryddar det med träning. Har blicken högt lyft just nu. Det är skönt. Ryggen sträckt och farten framåt.

Men post TEC då? Jo, som sagt ingen löpning än. Har haft problem att få i mig energi. Känns som förbrukningen går på dubbel fart och jag orkar inte äta den mängden, men tror det börjar sakta in. Känner mig stark i rygg och ben. Lite öm i fötterna, framför allt i den högra, under, på sidan lixom. Sen har tårna varit jävligt ömma. Förra söndagen var mina fötter svullna. Som hobfötter. Så har de varit till och från i veckan, och värkt. Käkat Ipren och haft dem högt, det hjälper. Mitt största problem har varit stillasittandet. Mitt kropp klara inte det, så ska bli skönt med vanlig vardag igen. Rutiner.

Men har en skön känsla i magen. Ett leende på läpparna. Solen skiner lixom på mig. Vad kan gå fel? Så länge jag gör det med ett leende på läpparna och med glädje så får det lixom gå som det vill, för jag har roligt på vägen och det är viktigast!