Alla inlägg under augusti 2017

Av Johanna Bygdell - 22 augusti 2017 22:34

Jag har alltid sneglat på Ultravasan. Kommer ihåg första gången den gick. Tänkte att det vore häftigt att springa den, men vem orkar 9 mil? Vansinne.

En vecka innan. Velar. Att springa är som att blotta strupen. 9 mil varav mestadels på underlag som inte passar mig, som jag inte riktigt gillar. Men TEC funkade ju. En kompis kunde inte starta så jag köpte hennes biljett. Friskt vågat... tänkte jag. Du ska utsätta dig för det du tycker är läskigt, det är då du växer och går framåt. Och ja, jag trodde aldrig jag skulle komma under 20 min på 5 km heller... två dagar innan slog prestationsångesten till. Löste det med att måla vardagsrummet medan kidsen sov, alldeles för sen kväll alltså. Dagen innan loppet vaknade jag med känsla av att vara taggad. Härligt!

Boende i Sälen. Lyxade till det med halvdag på jobbet, packade i barna i bilen, plockade upp momma å moffa, mina klippor, längs vägen och raka vägen till Sälen. Vi följde vasaloppsvägen från oxberg, pepp! Kommer på mig själv att jag sitter och ler. Förnimmelse om hur det kommer kännas.

Planen för loppet spikades. Jag börjar med att slå följe med Erik Eng, min ultrakompis, då vet jag att farten blir rätt. Han springer gärna för fort och jag bromsar så det blir bra att mötas på mitten. Maurten i blåsan så jag klarar mig till Evertsberg. Starten går 05 och vid Evertsberg kommer jag vara efter 8.30 enligt planen och då kan mamma, pappa och barnen komma iväg utan allt för mycket stress, blir ju lång dag för barnen. Men otroligt glad över att de ska vara med och langa! Första gången i år!

03.40 Uppstigning. Trycka i mig lite energi. Pappa skjutsar mig till starten. Vilken stämning! Joggar runt och myser. Lite rätt regn men inte kvavt. Gillar regn. Stör mig inte. Strax innan start ser jag Erik. Var lite osäker på om vi skulle hitta varandra, var ju trots allt 900 andra löpare.

Nedräkning. Starten går. Vi rullar på asfalt. Uppför. Ser hur täten drar iväg. Ida Nilsson, Bard och Meek drar iväg. Jag är glad av Eriks sällskap, fokuserar på att prata med honom istället för att stressa upp mig över att jag inte har en chans att hänga på damtäten. 9 mil. Det är långt. Lugn och fin. Lätt motlut. Asfalt blir grusväg. Gör lite ont att se de fina, mossbeklädda sluttningarna men själv ligga och tugga grusväg. Monotont. Vid Smågan är jag ca 2 min efter täten. Men sen blir det äntligen stig. Ser hur jag plockar in på Meek. "Vi plockar i skogen" utropar jag till Erik. Känslan av att få komma ut på stig är underbar. All smärta i kroppen försvinner, jag flyter fram. Det är inte jobbigt, benen går av sig själv. Ett vägparti till. Ser tydligt att vi plockat på Meek. Motiverar. Självförtroende. Mer skog. Springer och skrattar. Äntligen! Småhalkar i regnet som börjat, men det blir bara komiskt.

Ser ryggen på Bard som passerats av Meek, jag flyter förbi. Tar på Meek. Passerar en väg, får höra att Ida bara är sekunder före och strax ser jag även hennes rygg. Ligger bakom lite men jag har svårt att ligga bakom, kan inte läsa terrängen och mina steg styrs av framförvarande. Jag har bra tryck så jag går förbi. Ljuvligt att få glida fram i landskapet! 9 mil av det här skulle inte göra ont! Men säg den lycka som varar... haha... vi rullar ut på väg och Ida springer, på ytterst lätta steg, förbi mig. Spurtpris misstänker jag helt riktigt. Men jag försöker inte ens. På väg har jag inget att komma med. Alls. Och jag vill orka hela vägen. Efter kontrollen kommer vi ihop igen. Småpratar lite. Roligt att få byta några ord med henne och iallafall hänga med några kilometrar.

Risberg passeras. Regn kommer och går. Ida ökar farten. Jag försöker inte ens. Det går så lätt. Grusväg. Tradigt. Mellan skurarna passar jag på att få till ett instagraminlägg. Inser att det kommer bli få sånna om regnet tilltar. Och oooom det tilltar! Som att någon häller en hink på mig bitvis.
Passerar marathon på 3.13 Kom ihåg det för en gång skull! :)

I evertsberg möter familjen upp! Lycka och glädje. Två jublande grabbar. Underbart. Har kvar i säcken men tar ändå en flaska och salttablett.

Jag inser att Ida är försvunnen, och Erik släppte tidigare. Jag är själv. Nu är det upp till mig själv. Banan kommer vara lättlöpt. De andra tjejerna är snabba. Det jag kan göra är mitt bästa, kommer någon ikapp är det för att hon är bättre. Det är nerför. Skönt men samtidigt jobbigt. Vetskapen om att det borde gå fort. Vet inte hur jag ska disponera krafterna riktigt. Vet inte hur kroppen kommer reagera. När det är kuperat och skog vet jag hur den beter sig, men lättlöpt väg, ytterst osäker. 9 mil är ju inte 16 mil. Öka johanna, våga ligga på gränsen. Försök vara offensiv.

Springer och längtar till kontrollerna. Få high-fivea barnen, höra mamma å pappas hejarop. Ont framsida höger lår. Börjar med tankelekar. 40 km kvar. Tänker på myrpasset i Gördalen. 20km myr därefter 20 km progressiv fart längs Kungsleden. Det gjorde ont. Men jag slutade inte och jag klarade det. Det gör ont nu. Men jag slutar inte. Pallade jag det pallar jag det här. Längtar efter Lundbäcksbackarna. Fattar inte att jag passerat dom förrän det är för sent. Hade andra förväntningar. Men du är stark Johanna, inte ens en tanke på att gå. En fot framför den andra så fort du orkar.
Delar upp sträckan. Snart mindre än 30 kvar. Och då är det snart nere på 20. Som Härnö trail. Å det är ju kort. Vid 17 är det Örsjörundan, 200 höjdmeter är den, det är det inte här. och vips kommer det bara vara 15 kvar, och det sprang du ju som lunchpass förra veckan å snittade 4.08 utan bekymmer. Så 15 är ju knappt nåt... å vips är jag vid sista kontrollen! Damtäten för 45 kommer i en hejdundrande fart. Skönt med några ryggar att gå på även om de försvinner längre bort för varje steg vi tar... mindre än en mil kvar. Smärtan i kroppen, jag besegrade den! Jag höll ihop det. Kommer någon ikapp mig nu kommer jag inte ge mig utan match.

Att rulla in på campingen känns underbart! Och sen upploppsrakan. Fenomenal känsla. Jag känner mig inte helt slut men efter att ha sett målgångsvideon inser jag att jag har liiiite att jobba på. Känslan och hur det ser ut stämmer inte alls med varandra... haha... men ser det som ett projekt i vinter eller så skiter jag i det och konstaterar att hellre snabbt än snyggt. ;)

I mål står mamma, pappa och barnen! Jag gråter. Det har varit en så hård kamp mentalt och sen få mötas av några av de viktigaste människorna i mitt liv. Övermäktigt.

Sjukt nöjd. Jag höll i hop det. Klart jag gärna sprungit fortare och kunnat utmana Ida lite mer, men hon är helt klart mycket starkare. Men jag har återigen flyttat mina egna gränser lite längre fram. Skön känsla. Cyklade ur benen på söndagen. Bra val. Och idag avnjöt jag härlig stiglöpning längs Härnö trail. Som balsam för själen!


jag vill tacka alla fantastiska funktionärer efter banan! Glada miner, glada tillrop trots ösande regn! Ni gjorde resan så mycket lättare! Det var inte svårt att springa in mot kontrollerna med ett brett leende på läpparna!!!

Nu väntar Härnö trail, sen får vi se vad kroppen och knoppen säger...

ANNONS
Av Johanna Bygdell - 15 augusti 2017 22:11

Sommaren är snart slut. Den har varit bra. Haft många fenomenala löparäventyr.

Tävlingssuget har varit lite skraltigt, men det är tillbaka. Jag har länge sneglat på Ultravasan, men har inte passat. Sen bävar jag lite. Det är för platt och oteknisk. Jag får för mig att jag inte kommer till min rätt. Jag är inte snabb. Jag är teknisk och uthållig. Men jag vet ju inte förrän jag testar, så i år är det dags. Jag vill lyckas, prestera bra. Vinna. Vem vill inte det? Men jag försöker vara realist oxå. Ta ner förväntningarna och kraven på mig själv. För att tackla ev besvikelse...

Nåja. Planen är alltså Ultravasan, sneglar på Kramfors ultrafestival, sen Härnö trail, 25-manna och sist Kullamannen... men vi får väl se. Hade gärna klämt in lite svimrun oxå... mycket nu...

Och så målandet och tapetserandet. Jobbet och balansen i livet. Reda i livet. Benen på jorden.

ANNONS
Av Johanna Bygdell - 8 augusti 2017 08:21

Tävlingssuget lyset med sin frånvaro. Kroppen har varit lite trött och seg, det är nog vintern/våren som kommit ifatt. Och då lyssnar jag.

Något som funnits i tankarna länge är ultimat upplevelselöpning; packningen på ryggen, karta i hand och endast en grov planering.
Nu skulle det bli av. Ett Hillebergstält (kan tro det är gjort av guld med tanke på priset) införskaffades, ursäkter eliminerade. OMM-rygga strl 32 liter, Hillebergstält, sovsäck i kompressionspåse (måste köpa ny) och ett exped airmat utgjorde sovtillbehören. Komplettera med minsta möjliga klädombyten och så mat. Frystorkat av bla märket real turmat. Köket primus eta lite fick följa med. Självklart packade jag ner Maurten och de energikakor jag hade kvar hemma. Två chokladkakor, en påse nötter och två 33cl starköl fick följa med. Det kommer det vara värt var vi överens om! Ryggornas vikt är oklar men runt 10kg skulle jag tro.
Planen var grovt blanktjärnarna, Issjödalen, Lunndörren, gåsen, stendalsstugorna, Vålådalen.

Trippen mjukstartade med en övernattning vid Nulltjärnarna. Tidig uppstigning. Förväntansfulla löpare, springsugen vovve. Tältet imponerade. Sjukt lätt att sätta upp och plocka ihop.

Bil tillbaka till Vålådalen och därifrån påbörjades tre dagars ultimat upplevelselöpning. Blanktjärnarna betades av. Freebaseade genom skogen för att ta oss vidare mot Issjödalen. Två personer utan vett och med äventyr i blicken, då finns det få begränsningar och ambitionen att göra det lätt för sig är obefintlig. Underbart!

Farten var relativt god, dock blir ju löpstilen rätt speciell med 10kg på ryggen. Sällskapet hade ju även 10kg hund i lina att hålla reda på. Löpstilen kan liknas vi ölhållarlöpning. Tänk dig att du har ett glas öl, ja eller vin eller dylikt, och ska springa någonstans. Halvt sittande och med lätt (eller grovt) böjda knän. Skrattade åt det fler än en gång...

Lunch i underbara Issjödalen!

Därifrån upp mot Lunndörrsstugorna. Nej, vi hoppade stigen, sluttningen såg alldeles för lockande ut. Otippat brant. Men fenomenal känsla att köra obanat.

Nu blev det led fram till Lunndörrsstugorna, kort paus och sedan mot Lunndörren. Magnifikt!

Storslaget! Och där skulle vi mata oss fram. Känslan. Gränslöshet. Vi siktade in oss på en sänka som såg rimlig att ta oss upp i. Målet för dagen var att få upp tälten innan 18 då regnet skulle komma, och avståndsmässigt ville vi passera Lunndörren. Ingenting är som det verkar på håll... kom ihåg det. Spec inte i fjällen.

Jo men se ovan. Det där tydliga gröna stråket. 1/3 upp (där bilden är tagen) syns det fortfarande. Å renar har ju gått där så då kan ju vi gå där. Hur svårt kan det vara? Ingen bild gör passagen rättvis. Stenskravel, lösa stenar utan mossa. Det betyder att det fortfarande rör sig? Tänk inte på det. Renarna går ju här.

Väl uppe insåg vi att Lunndörrsfjället inte är spec lättsprunget. Klockan var runt 16 och då bestämde det sig för att hagla. Vi skuttade runt på stenarna efter bästa förmåga och letade oss ner mot närmsta bäck för att försöka hitta plats för tälten. Det var inte spec graciöst. Men plats hittade vi. Upp med tältet i blåst och regn. Stelfrusna fingrar. "Bara vi håller oss torra så.." ledord. Vi var inte torra. Men i tältet blev det varmt. Rätt mysigt att ligga i tältet och lyssna på regnet, käka choklad och dela på en av den där ölen.

Dag två. Inte lika snabba iväg. Rullade sakta ner för Lunndörrsfjället. Fenomenalt vackert när det steniga underlaget avtog.

Lite sega idag. 35 km och dryga 1000 höjdmeter tog på. Vid Vålåstugorna tog vi beslutet att skippa gåsen och istället röra oss mot Stendalsstugorna. Ett litet nederlag men det finns gräns på galenskapen tydligen... :)
En kortare runda, men spännande då gångbroar och vad skulle passeras. vi hann med att basta, ovärderligt! Och kändes sjukt lyxigt att kunna nyttja stugans bekvämligheter, få gå på dass och bli av med skräp...

Vi var inte ensamma men det var trevligt att få språkas med likasinnade...

Dag tre. Jag frågade om vi skulle köra topptur. Självfallet! Upp mot stor-stendalsfjället på 1412 m höjd och därefter som en hästsko bort till Kyrkstensskaftet.

Ingen nådig runda. Letade oss därefter mer mot Kyrkstenen, spikade den självklart! Vovvsingen hittade ripa, kom in i jaktmode. Rätt jobbigt för hundföraren. :)

Nu var det sprint kvar mot bilen. Rätt slitna men lyriska. Euforiska. Asfaltsvägen från nulltjärnarna var rätt plågsam, men leendena satt ändå klistrade på läpparna...

Tyvärr tog batteriet slut i gpsen men typ 10 mil blev det. 10 mils ren å skär njutning!

Första gången men absolut inte sista!!!

Presentation


Tvåbarnsmamma med en förkärlek till löpning! Har ett nyväckt intresse för ultralöpning men roar mig även med orientering, simning, cykling och alla annan tänkbar träning...

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Augusti 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ runningjohanna med Blogkeen
Följ runningjohanna med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se