Alla inlägg under juli 2016

Av Johanna Bygdell - 26 juli 2016 22:38

Förra veckan gjorde jag något jäkligt roligt. Jag drog till Hemsön och testade en "riktigt" triathlon. En sprintdistans men en "riktig" distans. Så roligt. Simma 750m, cykla 2 mil å springa 5km. Nervöst. Som vanligt. Träningen är ju undermålig just nu. Det är ryggen som styr. Och humöret. Och övriga kroppen. Jag har ju testat lite andra distanser och i andra ordningar, men nu kändes det på riktigt. Kan vara så att övriga deltagare och deras utrustning spädde på. Jag hade iaf en racer! :) men min våtdräkt glömde jag hemma, men hur kallt kan de va?

Sedan skulle vi starta i vattnet. Vi var tre utan våtdräkt. Hä bli te å simma fort för å int frys, tänkte jag. Poff. Start. Jävlar va alla drog iväg. Kändes som jag låg sist å plaska. Men avancerade. Simmade mest bröstsim, är snabbare på det tror jag. Simmade om folk iaf. Sedan var det lite trångt. Det kändes lite för kort, jag var inte första tjej, simma är en stark gren inbillar jag mig, cyklingen svag, löpningen ok, (Vi snackar asfalt, vi kompletterar inte varandra) så jag kände att jag var tvungen att ta i lite här. Knappade in bra på slutet så hade gärna haft dubbla längden...

Upp på land, vinglande få på sig strumpor, skor å hjälm. Springa ut åt rätt håll. En smärre evighet. Haha...

Vid första vändningen ser jag tjejen framför mig, hon vände för tidigt och fick vända igen. Pannben tänkte jag. Hemsön är kuperad. 5km upp, 5ner, 5 upp och sen 5 ner, typ. Eftersom jag är åkrädd nerför och bromsar mycket fick jag cykla som en idiot uppför. Insåg varför triathleter har ett spec styre! Jävlar va skönt de hade vart å lägga sig ner med armarna!

Jag höll undan på cyklingen. In rätt håll, skobyte. Hur svårt kan det vara att knyta ett par skor? Haha... Ska fixa gummiband i skorna! Första 1,5km kändes fruktansvärda. Kände mig som ett kylskåp. Ett kylskåp med träben. Men det lossnade. Höll ledningen och skuttade i mål. På en av mina bästa tider på 5km. Hahahaha. Och kroppen höll! Det gjorde ont och inte var det den speedkänsla jag vet finns, men det funkade! Glädje under loppet, glädje efteråt. Det blir mer triathlon! Så glad, så nöjd och fånigt stolt över kroppen. Att den trots allt verkar vara på min sida, lite iaf. :) jag älskar att tävla!

Ja, överdrivet glad. Haha. Men så kändes det. Besvikelsen över alla uteblivna tävlingar och resultat och så funkar det...

Men säg den glädje som varar...

Fredag. Härnö Trail. Går bra i jämn fart men så blir det att jag drar på i högre fart i typ 4 km. Känner hur det börjar nypa. Kryper upp i ryggen. Strålar ner i låren. Tappar fart, styrka och ork. Bröstryggen faller ihop. Benen stapplar. Va i helvete. Fått låna tens av en fantastisk kollega. Bränner på med den. Det lättar.
Lördag, misär. Söndag, misär. Träningsmässigt. Inte övrigt. Familjen är fantastisk. Badar och tänker på annat.

Simmat idag. I bassäng. Har ju öppetvattenskräck. Vet ju inte vad en kan se där nere!

Även analyserat idag. Bröstryggen faller ihop. Orkar inte gå rakt. Fuskat med inre muskler så de yttre tagit över? Svag/stel i höftböjare? Åsså rumpan.

Fick det här beskedet idag med. Inget fel med länden. Men jag vet inte. Får väl acceptera. Men illamåendet då? Och den brännande känslan under fötterna som kommer och går? Och ryggen som bara kopplar ur allt?

Gråten i halsen. Tårar spränger bakom ögonen. Kommer jag aldrig kunna springa obehindrat igen? Aldrig mer en ultra?

Aldrig rulla mil efter mil i skogen? Jag är negativ nu, jag vet, men jag är så jävla frustrerad över att inte bestämma över min egna kropp! Att inte förstå den.

Jag har en plan. Jag följer den. Under tiden får kroppen bestämma nivån.

ANNONS
Av Johanna Bygdell - 19 juli 2016 09:13

Idag ska jag på röntgen. Jag hoppas de hittar något fel som är lätt fixat. Japp, quick fix hoppas jag på.

I helgen drog vi till Boden och snyltade in oss i Carins stuga. Så härligt. Jag å Carin sprang en sväng å badade bastu. Å så plockade vi hjortron. Och slogs med mygg. Jag blev myggbiten i ögonlocket.

Blir mumsig sylt nu.

I övrigt så går träningsmotivationen upp och ner. Den är mest uppe men kroppen sviker. Den är helt enkelt inte sugen på att träna vilket är enormt frustrerande! Sedan är jag rädd att förvärra något med att träna. Så blir mellanmjölk. Eller snarare lättmjölk.

Fördelen är att de rundor som blir går i sakta mak och jag ägnar mig åt att leta bär och svamp.

I dag eller i morgon ska de här ovan skördas, om inte någon annan hunnit före.

Jag hoppas lite på att jag bara ska kunna köra på. Just nu kommer jag inte ihåg hur det känns när ryggen bara nyper och det inte går att lyfta benen. Då tänker jag att det bara är att ignorera och köra på. Men jag vet att det inte stämmer. När den nyper så går det inte.

Men jag ska försöka ställa om med träningen. Passen kommer bli kortare. Det är bättre att köra hög kvalitet men kortare än mellanmjölk i kort tid eftersom kroppen inte håller. Typ 400-ingar ist för 1000-ingar. 3-min intervaller ist för 4-min intervaller och kanske 3-4 i antalet istället för 6. Osv.

Men först sjukhuset. Sen dröjer väl resultatet. Men ett steg till är taget.

ANNONS
Av Johanna Bygdell - 12 juli 2016 07:48

Jag kände mig rätt pigg vid 6.30 Tänkte mig 30-40 min på crossen, rörlighetstempo. Gick ner och pang, smärtskov. Lyckades ta mig till soffan å ligger där som en ostkrok nu. Smärtan har avtagit med otroligt trötthet som följd. Ska slumra en stund.

Vilken smärta? Ägglossningssmärta. Eller vet jag eg inte men det är logiskt enligt kalendern. Sen är det väl en jävla massa folliklar som pangar. Ont gör det iaf. Jävligt ont. Mensvärk känns som ett myggbett i jämförelse. Som migrän fast i äggstockarna. Hade såhär förra månaden oxå, brukar få en "lugn" månad emellan men kroppen har ju fuckat ur totalt så jag är inte förvånad... Sist var jag ute i skogen. Fick släpa mig till bilen.

The face of självömkan...

Av Johanna Bygdell - 10 juli 2016 09:22

Ja, förutom röntgen den 19 juli. Längtas. I väntan på det fortsätter jag ställa diagnoser på mig själv. Det har blivit lite av en hobby. Det har blivit ohyggligt lite träning. Men när våndan över känslan att ryggen kommer komprimeras om jag springer är större än njutningen av löpning så blir jag hemma.

Dock börjar jag förlika mig med överansträngning och stress. Biter ihop. Gillar läget.

Igår var jag ute på en lugn och lång runda. Det tempot funkar. Med många pauser, men det är ju inte det jag älskar allra mest.

Ett färgglatt gäng. Jag blir glad över att få springa med andra och kanske få vara en som sprider lite löpglädje. Vi sprang Härnö Trail. Inte rätt överallt men nästan. :) min styrka är inte att springa med karta å pladdra samtidigt.

Vid 15 km började det nypa i rumpan. Som vanligt. Kröp uppåt i ryggen, men ingen kramp-känsla, men det blev en del promenad så antar att det hjälpte. Får vara nöjd med det lilla.

I torsdags lade jag en orienteringsträning. Det är mycket jobb men roligt. Jag satt länge med banorna för att hitta den bästa upplevelsen. Jag gillar berg. Det fick de två längsta banorna uppleva. :) tydligen var det tungt, det är kanske inte alla som glömmer hur jobbigt det är om utsikten är fin. :) men de var nöjda och det gör mig nöjd. :)

Denna vy strax utanför knuten! Hur är det möjligt?! :) jo, jag bor ju i Härnösand! Sa jag att jag har gångavstånd till stan oxå? En bra stad. Bäst av allt är att det bor härliga människor här som delar mitt intresse och som gärna springer uppför berg.

I och med ryggen så har jag fått bromsa livet. Jag har brottats intensivt med mig själv, gör det nu oxå men det börjar lugna ner sig. Rädslan/ångesten över att inte kunna springa långt och fort är tuffast. Men jag har snyggingarna här hemma. De underbart förskräckliga vildarna. Ja, ibland gör de mig ohyggligt arg, men det är ju för att jag älskar dom!

Det stabilaste i min tillvaro är maken. Jag är så ohyggligt glad och tacksamt över att han står vid min sida och gång på gång sopar upp smulorna av mig och hjälper mig upp på benen. Han är som ett berg och jag är en jävla storm som virvlar runt honom... Tacksam. Tacksam och jävligt glad! Å kär.

Av Johanna Bygdell - 3 juli 2016 21:29

Besök hos sjukgymnast imorgon igen. Sen en kiropraktor tänkte jag. Sen vila. Och en plan.

Har hunnit ställa ca 57 olika diagnoser på mig själv men landar i stelhet och stress. Ofantliga mängder stress. Ohälsosamt mycket stress. Jag inser att den dag jag "kommer ikapp" kommer jag oxå bli stressad eftersom det kommer kännas som att jag inte har något att göra.

Idag fick jag inspirerande sällskap. Vi drog till vårdkasen och körde stavgång. Skonsamt men med puls. Känner ändå av rygg och rumpa. :( körde en rörlighetsövning här hemma sen, insåg att jag är stel. Som fan. Hela baksidan är som en muskelknuta.

När jag körde i backen insåg jag att jag vinklar höften lite när jag blir trött. Inte mycket alls, men putar ut ryggen och faller ihop med överkroppen. Som att jag skjuter fram höften men stänger bröstet. Bestämde mig för att det är en av orsaken till ryggontet. Det, stressen och stelheten.

Hoppas lite på en annan dom imorrn. Amputation eller transplantation.

Åter till mitt sällskap idag. Fy fan va de imponerar! De har bestämt sig. Och de kör på!

Fan va jag längtar efter att köra på.

Presentation


Tvåbarnsmamma med en förkärlek till löpning! Har ett nyväckt intresse för ultralöpning men roar mig även med orientering, simning, cykling och alla annan tänkbar träning...

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ runningjohanna med Blogkeen
Följ runningjohanna med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se