Ja, förutom röntgen den 19 juli. Längtas. I väntan på det fortsätter jag ställa diagnoser på mig själv. Det har blivit lite av en hobby. Det har blivit ohyggligt lite träning. Men när våndan över känslan att ryggen kommer komprimeras om jag springer är större än njutningen av löpning så blir jag hemma.

Dock börjar jag förlika mig med överansträngning och stress. Biter ihop. Gillar läget.

Igår var jag ute på en lugn och lång runda. Det tempot funkar. Med många pauser, men det är ju inte det jag älskar allra mest.

Ett färgglatt gäng. Jag blir glad över att få springa med andra och kanske få vara en som sprider lite löpglädje. Vi sprang Härnö Trail. Inte rätt överallt men nästan. :) min styrka är inte att springa med karta å pladdra samtidigt.

Vid 15 km började det nypa i rumpan. Som vanligt. Kröp uppåt i ryggen, men ingen kramp-känsla, men det blev en del promenad så antar att det hjälpte. Får vara nöjd med det lilla.

I torsdags lade jag en orienteringsträning. Det är mycket jobb men roligt. Jag satt länge med banorna för att hitta den bästa upplevelsen. Jag gillar berg. Det fick de två längsta banorna uppleva. :) tydligen var det tungt, det är kanske inte alla som glömmer hur jobbigt det är om utsikten är fin. :) men de var nöjda och det gör mig nöjd. :)

Denna vy strax utanför knuten! Hur är det möjligt?! :) jo, jag bor ju i Härnösand! Sa jag att jag har gångavstånd till stan oxå? En bra stad. Bäst av allt är att det bor härliga människor här som delar mitt intresse och som gärna springer uppför berg.

I och med ryggen så har jag fått bromsa livet. Jag har brottats intensivt med mig själv, gör det nu oxå men det börjar lugna ner sig. Rädslan/ångesten över att inte kunna springa långt och fort är tuffast. Men jag har snyggingarna här hemma. De underbart förskräckliga vildarna. Ja, ibland gör de mig ohyggligt arg, men det är ju för att jag älskar dom!

Det stabilaste i min tillvaro är maken. Jag är så ohyggligt glad och tacksamt över att han står vid min sida och gång på gång sopar upp smulorna av mig och hjälper mig upp på benen. Han är som ett berg och jag är en jävla storm som virvlar runt honom... Tacksam. Tacksam och jävligt glad! Å kär.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2017, i storform. Men tävlat mycket. Och långt. Startar i Kullamannen och springer fort. Men får kliva av alldeles innan kullen på grund av smärta i höften som inte känns bra. 2018, i form men motivationsproblem. Vaknar till men skadar mig. DNS. ...

44km och 2200 höjdmeter. I Miranda Do Corvo, Portugal. Omväxlande bana, bitvis underbart teknisk, sådär att fyrhjulsdrift behövs. Bitvis mer lättlöpt men mjuka stigar. 22 km upp. 22 km ner. Jättener. Ner känns alltid mycket mer än upp tycker jag.I år...

I valet och (s)kvalet. Marsliden eller falu swimrun? Med två platser lediga till det förstnämnda och min svaghet för berg och fjäll så föll valet på Marsliden. Verkade som episkt. 50 deltagare. Genuint. Skapat av löpare, för löpare. En karta med reko...

I lördags, 06.00 sprang jag VM i trail i Spanien. 88 km, 5000 höjdmeter avverkades på knappa 11 timmar. Det räckte till en 16:e plats. 03.15 i morse klev jag upp för att påbörja resan hem till Härnösand. 19.00 klev jag in genom dörren tillsammans...

Hjulen har snurrat fort. Jättefort. En fenomenal säsong avslutades lite tråkigt med att jag tvingades kliva av ett lopp, men samtidigt, jag var inte förvånad. Jag är förvånad över att jag hållit så länge som jag gjort... Skadan som innebar löpvil...