En dryg vecka sedan HCU och det märks inte på kroppen förutom lite i knäet och under fötterna. Den där mentala dippen har inte kommit heller. Eller den anades men avhjälptes. För jag brukar kunna krascha rätt ordentligt. Försöker sträcka ut armarna och ta emot den med en varm kram.

Vilade från träning fram till i torsdags. Tvingat mig. Tur att jag haft rätt fullt upp. Men då drog jag, barna, päronen och brorsan till Vålådalen. Vi kunde inte hålla oss så jag å brorsan drog upp på Ottfjället. Ljuvligt. Skuttade upp. Skrattande. Leende. Insöp livet.

Kan du bli annat än förälskad? Kär? Eufori! Fullkomlighet. Låg Ljung så vi lämnade leden på väg hem och bara studsade runt.

Fredag, blanktjärnarna med familjen. Linus gick hela vägen själv, Sebbe drygt halva. Bra barn.

Tanken var pyramiderna, men realisten tänkte till. Besökte dem själv i morse ist. I regnet. Medan alla sov. Älskar min kropp. Njöt av varje steg. Förundrades av naturen. En mil längre än tänkt, men klagar inte.

Tännforsen fick sig ett besök. Vackert. Och intervallbacken! Dra mig baklänges. Måste dit och träna ngn gång.

Sen ville brorsan dra Blanktjärnsrundan. Å vem är jag å säga nej. Minnet är kort.

Samlat några mil idag. I helgen. Orimligt kanske. Hälsosamt? Gör jag rätt? Det känns ju bra.

Frågor som jag tycker är svåra att svara på är just de där om träning; Hur mycket jag tränar. Ingen aning. Blir olika svar varje gång beroende på hur den veckan sett ut inser jag. Något jag vet är att jag sällan sitter stilla i soffan. Det händer men inte så ofta. Och ibland tränar jag rätt mycket, som idag, och ibland inget alls. Ibland går det 3-4 dagar utan ett löpt steg, men då simmar, cyklar eller tränar jag något annat konditionsbaserat. Sen kör jag styrka. Älskart. Men visst har jag någon plan, omedvetet. Och ett upplägg, eller tankar. Men jag sätter det inte på pränt eftersom det stressar mig. Det som styr är min kropp, hur den känns, hur den mår. Vad den vill göra. Det får den göra.

Det närmsta coach jag kommer är nog Anna som ger mig tips och övningar för min klena rygg, bål och rumpa. Hon har stärkt mig. Eller visat mig hur jag stärker mig. Och det funkar!

Jag skriver inte ner vad jag tränar, för det stressar, men jag analyserar. Både träning och tävling. Senast HCU. För att finna mina styrkor och svagheter och för att få bekräftelse på hur kroppen känts. Jämförde mig med segraren i korta klassen. Knappt 10 min efter och tappade som mest under deras första sträcka, den mellan Skule och Nordingrå. Då jag hade det som absolut tuffast. Jag gör alltså någonting rätt. Eller allt rätt? Huvudsaken är att jag mår bra. Och är glad. Och fullkomligen älskar det jag gör.

Imorrn lutar det åt en kortare runda, vill suga ut det sista ur Vålådalen. Sen blir det simning framöver, high coast swim run är ju inplanerat och då är det hög tid att odla simhuden lite...

Först och främst, vad är HCU? Ren å skär galenskap? Eller alldeles, alldeles underbart? Testa och avgör själv...
Fakta: Du springer Höga Kustenleden. Starten går i Ö-vik på fredagen 00.00 och har 26 timmar på dig att ta dig de 129+1 km till Hornöberget. Det är inte platt och det är inte helt enkelt. Banan består av 3360 UTMB certifierade höjdmeter, går således över många berg, höga berg men inte Varberg. Underlaget är små slingriga stigar, bredare stigar, grusvägar och lite asfalt. Stenigt, rötter, spänger... Den är bitvis rejält teknisk, har du varit i Skuleskogen, Slåttdalsskrevan, ja då vet du vad som väntar... men framförallt, du bjuds på en hejdundrande naturupplevelse!!!
Herrarnas rekord är 13 timmar och 51 minuter, damernas 15 timmar. Eller var, kanske vi ska säga.
Antalet anmälda uppgick till 84 stycken modiga varav 7 damer. Härligt!

Nog om detta...

Så seriös som jag varit inför HCU har jag aldrig varit inför en löptävling. Och jag har gått ut med min målsättning oxå: vill verkligen slå mitt egna rekord på 15 timmar! 14.30 kändes rimligt. Under 14 är otänkbart.
Eftermiddagen ägnade jag åt att vila och att packa det min superba langningspersonal skulle ha med sig. Utan dom=inte lika bra löpning. Mamma å pappa, klipporna i min tillvaro! Maurten, sponser power gums, gainomax, salttabletter, resorb och svag enervit, det jag skulle leva på de närmsta 15 timmarna...

Jag rullade upp till övik tillsammans med Mikael Näslund. In i idrottshallen, hämta ut nummerlapp, säga hej till folk och bara insupa stämningen! Svårslaget. Tejpa fötter, fixa med skor. 23.45 vandrade vi gemensamt ner till torget. Erik Eng, som jag sprang med 2015, var med. Vi kompade bra då, blir nog repris tänkte jag och i år även Micke. Taggade till. Fan va kul det ska bli!

Väldigt bra väder, ljummet och helt klart, lampa kommer inte behövas. Valde supertröja över linnet. Vill inte riskera att bli sval. Nedräkning från 10. Spänningen stiger. Sen rullar vi iväg. Jag är långt fram som vanligt. Går ofta ut i det tempo jag har för avsikt att hålla länge. Hitta flytet. Men det går fort. Jag, Erik och Micke och några andra rullar iväg. Snart är det bara vi tre, snart är vi bara två eftersom Micke rinner iväg snabbt. Jag väljer att slå av på farten, det är långt kvar...

Det är behaglig löpning. Tidigare krånglande fötterna känns bra, likaså rygg. Det flyter. Men visst går det fort. Sven-Anders Bergström ansluter innan Köpmanholmen. Han passerade mig och Erik även 2015, men dök upp tidigare i år. Riktigt skoj att ha sällskap. Köpmanholmen passerar vi 10 min snabbare än rekordåret. 10 min innan plan. Lugn. Två femmor avverkas under 25 minuter och Sven-Anders påtalar att det nog går lite fort. Håller med. Vi tre jagar upp farten men ingen vill riktigt slå av heller...

Slåttdalsberget tornade upp sig framför oss. Fenomenalt vackert att se solens strålar leta sig fram och dränka berget. Skrevan syntes tydligt på håll. Dit var vi på väg! Bävade lite för skuleskogen. 2015 var det en tuff upplevelse, jag var så ohyggligt sömnig då, men i år kändes det mycket bättre. Kände mig stark. Och soluppgången, magisk! Vi tog oss tid att stanna för att titta på den. Det måste du! Det är ju för att uppleva du springer!

När vi passerade södra entrén kollade jag på klockan, insåg att vi ligger en bit före de tider jag meddelat mina följare, närmare 30 min nu. Får hoppas att de inte försovit sig för sportdrycken började ta slut.

Från starten och fram till Skuleberget passerar rätt många tankar. Varför gör jag det här? Kommer jag orka? Vill du det här? Många tvivel. Men det är bara att boxa bort dom. Det gäller att dela upp det hela. Tänker på TEC, tänker stationerna som varv. Bygger upp längtan efter att få komma till stationerna. Få vila, äta och prata med folk. Bara vi passerar Skuleberget kommer det bli lättare, och när vi passerar Nordingrå, då är det typ bara en mara kvar. Tänk inte, njut och kliv på bara. Låt kroppen uträtta mirakel!

Skymtar mamma å pappa när vi viker av vägen strax efter södra entrén, andas ut. Har fått håll. Ett elakt håll. Är inte van det. Plockar upp två stenar och inbillar mig att det ska släppa. Tränger bort tankarna, blir ju inte bättre av att jag springer och tänker på att det gör ont.

Fyller på, ett snabbt stopp vid Skuleberget bara, sen rullar vi vidare. Vill inte tappa flytet. Vi ligger 45 minuter före plan, 45 minuter snabbare än rekordåret.
Nu stundar Mäjabodarna. Brutal stigning!!! När vi passerar Docksta slår sömnigheten till. Som ett slag i bakhuvudet. Blir brutalt sömnig. Vill bara lägga mig ner. Försöker springa å blunda, powernappa. Dricker. Äter. Inget hjälper. Vi jobbar oss uppåt. Var det verkligen skogsbilväg till Mäjabodarna? Vi når toppen. Nej, det var det inte. Det går nerför. Fan. Glömt den här delen av banan. Sven-Anders har ont säger han och helt plötsligt är jag och Erik själva. Sömnigheten är svår. Hittar någon koffeinshots i väskan. Smakar verkligen skitäckligt men den hjälper. Uppe vid bodarna står mamma å pappa och lite andra supporters. Fan va det är pepp att bli hejad på!

Efter Mäjabodarna är det inte långt till Nordingrå, någon mil typ. Positivt tänkande. Vi har ett jävligt bra flow genom Ullånger, viker under E4:an och matar på trots motlut. Kommer ihåg detta parti som tungt men nu är stegen lätta. Enligt uppgift är inte Micke långt före oss men det spelar ingen roll känner jag. Fokus på mitt. Av vägen, in i skogen upp 3,5km mot Erikskojan sen ner mot vattenstationen i Svartsjön. Detta parti går riktigt jävla bra! Sån känsla i kroppen. Vid stationen ser vi Micke. Han har tappat. När jag får en rygg så ökar jag gärna, tvingar mig att försöka lugna ner mig. Vi passerar honom strax innan vi viker av vägen och in i skogen vid Vedasjön. Känner med Micke, 2015 hade jag en rejäl dipp sträckan från Svartsjön till Nordingrå, stapplade, gick, det har jag inte i år! Även om sträckan från Vedasjön till Nordingrå känns oändlig bitvis. Kommer ihåg den som kort. Detta är något vi återkommande kommenterar Erik och jag, om partier av banan vi inte kommer ihåg... vi skrattar och undrar vilka partier vi kommer ihåg.
Lidnipan! Den glömmer du inte bort! 200 höjdmeter skall plockas på ca 2 km. Men vi kommer dit...

Nu väntar en hel del kuperad grusväg innan vi skall besegra Lidnipan. Vi håller mycket god marschfart. Det är kuperat men vi kämpar på, jag väljer att springa i allt fler backar. Jag har börjat räkna på tider. Jag vill ge det jag kan. Inte fega. Börjar längta till Lidnipan. Det är fascinerande att känna hur inställningen till backen utvecklats under loppet. Skräcken är utbytt till stark längtan, en iver. Längtan efter att få känna smärtan och besegra den! I år ska jag vara stark där. Hejarklacken står vid foten av backen, känner peppen. Vill ge dem det här!

Vi börjar "promenaden" uppför. Innan vi är halvvägs hojtar Erik att han släpper. Jag överväger att vänta in honom men längtan efter att få visa mig själv vad jag kan ge tar över. Herrekordet, det orimliga, är inom räckhåll. Befängt men va fan. Friskt vågat... kommer ihåg löpningen uppe på Lidnipan som vedervärdig; tung och teknisk, men inte idag. Eller tung och teknisk men kroppen orkar. Är tacksamt att tillslut snubbla ut på en skogsbilsväg med svagt medlut. Funderar på om husvagnen står kvar, japp, det gjorde den. Snart bara 2 mil kvar! Woho!

Anländer till Fjärdbotten 50 minuter före tidsplanen, 76 minuter före mitt rekordår. Orimligt. Det ska inte hålla! Fokus framåt. Brorsan kliver på som pacer. Grymt med sällskap. Gör det lättare att glömma att det är jobbigt. Skylten säger 17km kvar. Som att springa runt Örsjön. Fan va bra du är! Du kommer greja det här!
Kommer ihåg ett stenigt parti, men inte så fasligt långt. Minnet sviker mig, inte första gången denna dag. Grönviksfjärden. Den är inte nådig. Relativt flackt med idel klättrande och parerande längs klippor och klapperstensfält. Det kändes oändligt. Efter att ha vacklat till för sjuttioelfte gången blir jag redigt arg. Men bara att bita ihop och försöka fortsätta röra mig framåt. Ren njutning att få lämna det bakom sig, hur jävla vackert havet än låg där!

Kände sån glädje när jag passerade vid sidan av Valkallen, då väntar nedförslöpning! Det toppas av att brorsan utropar att nu ser vi bron! Snart bara en ynka mil kvar. Som att springa runt Myran. Så tacksam över hans sällskap!!!

Vid lövvik väntar mamma och pappa. De applåderar när jag kommer. Det värmer i själen. Där väntar även Magnus som ska följa mig sista milen till mål. Han är som en kalv på grönbete. Jag undrar lite stilla om det är sådär folk upplever mig; snacksalig och skuttar runt på lätta fötter. Ser oförskämt lätt ut. Men det är motiverande. Och inspirerande. Få saker gör mig så glad som att se andra lyckliga av löpning. Det smittar. Farten är relativt ok, eller bra. Allt är relativt. Vi rullar på riktigt bra nerför iaf. Uppför, nerför, kringel krok. Jag börjar längta efter målet.

Ääääntligen väntar lövviksbron 4 km asfalt som avslutas med 500m kraftig stigning från brofästet. Springer hela asfaltsbiten, försöker trycka på. Skrattar lite för mig själv för misstänker att det knappt lär synas någon skillnad på stilen... Nu är det spurten. Under 13.30 ska det bli! Känns magiskt. Overkligt. Orimligt. Jag tänker inte ge mig, inte nöja mig som på TEC. Bara tugga på. Hela vägen in i mål....

Känslan att passera brofästet är fenomenal! 500m kvar!!! Magnus fortsätter oavbrutet peppa. Jag tar mig leende uppför backen. Hör mina vänner och publiken att heja! Vilken känsla! Höjer armarna i luften och passerar mållinjen. Eufori!
Underbar känsla att få krama om mamma och pappa! Och mina pacers och vänner! Känner glädje och tacksamhet.

13.26.52 Orimligt. Det skulle inte gå. Snitt 6.11 per km. Långt under målsättningen. Känns som en betydligt större bedrift än TEC. Tanken fladdrar iväg, vad borde inte tiden kunna bli på 100miles om jag klarar detta på denna tid?

vid 14.00-ish kommer först Erik och 2 min senare, Micke. Förundras över hur de höll ihop det, Erik utan pacer och Mickes återtåg in i loppet. Imponerande! det är tufft att bita ihop och komma igen när energin är slut, spec på det här loppet!

det är många segrare, alla som går i mål!

På tal om segrare, sjukt kul att en annan stark dam visade vart skåpet ska stå på korta banan! Hatten av till dig Fanny Borgström!!!

Nu, några dagar efter loppet, känns kroppen oförskämt pigg. Hade ont i ett knä under loppet men det har börjat släppa och blåsan under ena foten har läkt. Har tvingat mig till vila. Tur att jag har en hel del tapetsering och målning att roa mig med istället... :)

HCU! Vilken jävla upplevelse! Sjukt storslagen!!! Riktigt bra arrangemang! Spring om du kan!!!


Resultat: http://ext.nytatime.se/race/?race=XFSnjqn3sddeWwSaj

Det är lite läskigt. Eller mycket. Jag har en målsättning och en stark vilja att lyckas, men är så rädd att ramla på fel sida av "linjen". Att tappa glädjen och den förutsättningslösa känslan. Att inte njuta av varje steg utan istället stirra mig blind på klockan. Jag jobbar mentalt nu. Hårt. På att inte tänka. Inte låta målsättningen och viljan att lyckas ta för stor plats. Nöja mig med min prestation. Vilken den än nu blir.

Kroppen är inte tipp topp. Den känns lite sliten. Sprang 15km igår. Smärta i kroppen. Seghet. Hur fan ska jag orka? Men det är en vanlig känsla. Det som oroar mig är fötterna. Har ont under dom sedan Sundsvall (off)trail. Rejält. Det pirrar och ömmar. Mind over matter. Blir vila idag. Lätt löpning med jobbet imorrn (inte för kollegorna, de ska springa fort, men jag ska bara hänga runt och heja på dom), sen måste jag planera upplägget. Brorsan bor ju inte längre i Ö-vik. Jag måste sova. Ligga och vila. Sen ska jag fixa drop bag för första gången i mitt liv. Och så fixa grejor till mamma å pappa å brorsan, mitt crew, som ansluter vid 06-hugget på lördagen.

Det är något jag ser fram emot. Att får träffa nära och kära efter banan. Att de vill vara där. Det gör mig glad och rörd. Betydelsefullt.

Att planera kost under loppet. Det känns seriöst. Jag vill inte ta det för seriöst. Jag balanserar på, för mig, en linje jag har svårt att förhålla mig till. Glädje och seriositet. Hittills har jag haft en magisk kombination, den vill jag inte tappa.

Jag springer för mig själv. För min egna skull. Och jag älskar att dela med mig! Jag vill dela med mig av känslan och euforin, det som löpning gör med mig, får mig att må.

Jag ska behålla glädjen. Jag ska släppa fokus på målet, jag ska fokusera på resan. Här och nu. Då löser det sig...

Det efterlängtade loppet. Nu var det dags. Grundade med 40-års kalas dagen innan. Ett bra val.

Gröt, ägg, kaffe. Som vanligt. Maurten 320 i flaskorna, samt resorb i en. Hädde i lite extra salt. Jag cyklade till Sundsvall i fredags, 9 fräscha mil på 3 timmar å en kvart. Det kändes fortfarande i benen. Packade för 8 grader och mulet. Inte för 17 grader och sol. Ulltröja. Svettades innan start. Hatar att svettas.

David utlovade en extraordinär bana. Han håller vad han lovar. 49km och 1880 höjdmeter, mestadels obanat.

Rullade iväg fint. Kände mig seg. Gick redan i en av backarna vid fiskdammen. Ultrahjärnan är påkopplad. Andreas Svanebo rann iväg men jag fick sällskap av en Niklas. Dock möjliggjorde inte banan det att småsnacka så mycket, eller jag pallade det inte. Hade fullt sjå att hålla mig på benen och ta mig framåt. Omsberg, midskogsberget och sen Tallstugan. Fantastiska vyer! Utmanande. Kräkvarning. Jag hittade ett mycket fint flow i löpningen som jag växlade med gång. Jag ville inte bli trött. Kände av vänster höft och låren. Krampvarning. försökte tänka på tankarna på ryggen... Vid Tallstugan stod pappa å mamma å langa! Underbart. Fyllde upp flaskan med mer Maurten. Drack inte så mycket som jag väntat, men ändå tillräckligt. Varmt som fan dock. Längtade efter stig. Så otroligt jobbigt med obanat. Fick stig. Teknisk stig. Skrek åt mig själv inombords att nu fan njuter du och passar på att vila. Mind over matter.

Tuffade vidare mot Fågelberget. Jobbigt, men så ska det vara. Fortsatt sällskap. Kändes bra för då malde jag lixom på. Trodde aldrig vi skulle komma fram till södra berget, men se, det gjorde vi. Och där stod Ankis å Anna! Lycka! Fasen va glad jag blev. Å rörd.

Halva banan kvar. Musklerna piggnade på sig men mina fötter börja ömma som fan. Kunde knappt sätta ner dom. Att det var mjukt hjälpte inte. Aldrig varit med om något liknande. Tappade Niklas på grund av instagrammande men lyckades jaga ikapp honom. Började längta efter omsbergsväggen. Utsikten där uppifrån... Ojojoj... passerade åter Tallstugan där jag fyllde upp en nu tom flaska med Maurten och vek därefter ner på en endurostig i all evighet. Så kändes det. Och den såg fan likadan ut hela tiden. Kliv kliv... men sen. Äntligen.

Jag mata på! Nu fanns ju även 28km-löpare på banan, det kändes bra mentalt att få springa om. Upp på toppen, sen är det inte långt kvar... hemmanet. Runt i skogen där. 5 km kvar. De längsta jag någonsin sprungit! Skulle gärna kontrollmäta. ;)

Började verkligen längta efter att få klättra upp till Nolbykullen. Bra med energi. Kompletterade Maurten med vatten nu. Värmen gjorde mig så törstig.

Äntligen fick jag gå! Klättringen mot mål var påbörjad. Å jävlar va brant! Men jag streta på. Har gott självförtroende när det gäller att gå. Tuggade på fint. Stabilt. Drog ifrån Niklas. Dock helt utan tanke på det, det bara slog mig. Allt fokus låg på att ta mig framåt.

Sista mellantiden. Vyn!!! ?

Snart sista spurten. Fick för mig att vi skulle vika upp direkt i slalombacken, men se så fel jag hade! Vi vek ner för att sen få klättra i skogen. Blev jag förvånad?

Nåja. Allt har ett slut och så även Sundsvall trail. Stämplade in på 5.40.34 Sjukt nöjd. Tvåa totalt och först av damerna. Kanske det värsta jag gjort. Haha... jävlar vilken bana. Brutal, fruktansvärd och alldeles underbar!!!

alla som tog sig runt banan, vilka kämpar! Jag är van skogslöpare och har en rätt rejäl träningsbakgrund, men vet att inte alla har det. Herrejösses! Bra jobbat allihop! Hoppas ni känner er som vinnare allihop!

under loppet funderade jag lite på vad jag höll på med så nog tog jag i. Tankar på att HCU är otroligt avlägset och att jag inte kommer palla genomföra det flurerade rätt flitigt... men nu, nu börjar jag rent utav bli lite sugen på det. Om kroppen vill så. Har fått en misstänkt inflammation i ena foten. Hoppas på snabb läkning...

men ja, mitt råd. Spring Sundsvall trail!!!!