Det efterlängtade loppet. Nu var det dags. Grundade med 40-års kalas dagen innan. Ett bra val.

Gröt, ägg, kaffe. Som vanligt. Maurten 320 i flaskorna, samt resorb i en. Hädde i lite extra salt. Jag cyklade till Sundsvall i fredags, 9 fräscha mil på 3 timmar å en kvart. Det kändes fortfarande i benen. Packade för 8 grader och mulet. Inte för 17 grader och sol. Ulltröja. Svettades innan start. Hatar att svettas.

David utlovade en extraordinär bana. Han håller vad han lovar. 49km och 1880 höjdmeter, mestadels obanat.

Rullade iväg fint. Kände mig seg. Gick redan i en av backarna vid fiskdammen. Ultrahjärnan är påkopplad. Andreas Svanebo rann iväg men jag fick sällskap av en Niklas. Dock möjliggjorde inte banan det att småsnacka så mycket, eller jag pallade det inte. Hade fullt sjå att hålla mig på benen och ta mig framåt. Omsberg, midskogsberget och sen Tallstugan. Fantastiska vyer! Utmanande. Kräkvarning. Jag hittade ett mycket fint flow i löpningen som jag växlade med gång. Jag ville inte bli trött. Kände av vänster höft och låren. Krampvarning. försökte tänka på tankarna på ryggen... Vid Tallstugan stod pappa å mamma å langa! Underbart. Fyllde upp flaskan med mer Maurten. Drack inte så mycket som jag väntat, men ändå tillräckligt. Varmt som fan dock. Längtade efter stig. Så otroligt jobbigt med obanat. Fick stig. Teknisk stig. Skrek åt mig själv inombords att nu fan njuter du och passar på att vila. Mind over matter.

Tuffade vidare mot Fågelberget. Jobbigt, men så ska det vara. Fortsatt sällskap. Kändes bra för då malde jag lixom på. Trodde aldrig vi skulle komma fram till södra berget, men se, det gjorde vi. Och där stod Ankis å Anna! Lycka! Fasen va glad jag blev. Å rörd.

Halva banan kvar. Musklerna piggnade på sig men mina fötter börja ömma som fan. Kunde knappt sätta ner dom. Att det var mjukt hjälpte inte. Aldrig varit med om något liknande. Tappade Niklas på grund av instagrammande men lyckades jaga ikapp honom. Började längta efter omsbergsväggen. Utsikten där uppifrån... Ojojoj... passerade åter Tallstugan där jag fyllde upp en nu tom flaska med Maurten och vek därefter ner på en endurostig i all evighet. Så kändes det. Och den såg fan likadan ut hela tiden. Kliv kliv... men sen. Äntligen.

Jag mata på! Nu fanns ju även 28km-löpare på banan, det kändes bra mentalt att få springa om. Upp på toppen, sen är det inte långt kvar... hemmanet. Runt i skogen där. 5 km kvar. De längsta jag någonsin sprungit! Skulle gärna kontrollmäta. ;)

Började verkligen längta efter att få klättra upp till Nolbykullen. Bra med energi. Kompletterade Maurten med vatten nu. Värmen gjorde mig så törstig.

Äntligen fick jag gå! Klättringen mot mål var påbörjad. Å jävlar va brant! Men jag streta på. Har gott självförtroende när det gäller att gå. Tuggade på fint. Stabilt. Drog ifrån Niklas. Dock helt utan tanke på det, det bara slog mig. Allt fokus låg på att ta mig framåt.

Sista mellantiden. Vyn!!! ?

Snart sista spurten. Fick för mig att vi skulle vika upp direkt i slalombacken, men se så fel jag hade! Vi vek ner för att sen få klättra i skogen. Blev jag förvånad?

Nåja. Allt har ett slut och så även Sundsvall trail. Stämplade in på 5.40.34 Sjukt nöjd. Tvåa totalt och först av damerna. Kanske det värsta jag gjort. Haha... jävlar vilken bana. Brutal, fruktansvärd och alldeles underbar!!!

alla som tog sig runt banan, vilka kämpar! Jag är van skogslöpare och har en rätt rejäl träningsbakgrund, men vet att inte alla har det. Herrejösses! Bra jobbat allihop! Hoppas ni känner er som vinnare allihop!

under loppet funderade jag lite på vad jag höll på med så nog tog jag i. Tankar på att HCU är otroligt avlägset och att jag inte kommer palla genomföra det flurerade rätt flitigt... men nu, nu börjar jag rent utav bli lite sugen på det. Om kroppen vill så. Har fått en misstänkt inflammation i ena foten. Hoppas på snabb läkning...

men ja, mitt råd. Spring Sundsvall trail!!!!