Det är lite läskigt. Eller mycket. Jag har en målsättning och en stark vilja att lyckas, men är så rädd att ramla på fel sida av "linjen". Att tappa glädjen och den förutsättningslösa känslan. Att inte njuta av varje steg utan istället stirra mig blind på klockan. Jag jobbar mentalt nu. Hårt. På att inte tänka. Inte låta målsättningen och viljan att lyckas ta för stor plats. Nöja mig med min prestation. Vilken den än nu blir.

Kroppen är inte tipp topp. Den känns lite sliten. Sprang 15km igår. Smärta i kroppen. Seghet. Hur fan ska jag orka? Men det är en vanlig känsla. Det som oroar mig är fötterna. Har ont under dom sedan Sundsvall (off)trail. Rejält. Det pirrar och ömmar. Mind over matter. Blir vila idag. Lätt löpning med jobbet imorrn (inte för kollegorna, de ska springa fort, men jag ska bara hänga runt och heja på dom), sen måste jag planera upplägget. Brorsan bor ju inte längre i Ö-vik. Jag måste sova. Ligga och vila. Sen ska jag fixa drop bag för första gången i mitt liv. Och så fixa grejor till mamma å pappa å brorsan, mitt crew, som ansluter vid 06-hugget på lördagen.

Det är något jag ser fram emot. Att får träffa nära och kära efter banan. Att de vill vara där. Det gör mig glad och rörd. Betydelsefullt.

Att planera kost under loppet. Det känns seriöst. Jag vill inte ta det för seriöst. Jag balanserar på, för mig, en linje jag har svårt att förhålla mig till. Glädje och seriositet. Hittills har jag haft en magisk kombination, den vill jag inte tappa.

Jag springer för mig själv. För min egna skull. Och jag älskar att dela med mig! Jag vill dela med mig av känslan och euforin, det som löpning gör med mig, får mig att må.

Jag ska behålla glädjen. Jag ska släppa fokus på målet, jag ska fokusera på resan. Här och nu. Då löser det sig...