Förra veckan gjorde jag något jäkligt roligt. Jag drog till Hemsön och testade en "riktigt" triathlon. En sprintdistans men en "riktig" distans. Så roligt. Simma 750m, cykla 2 mil å springa 5km. Nervöst. Som vanligt. Träningen är ju undermålig just nu. Det är ryggen som styr. Och humöret. Och övriga kroppen. Jag har ju testat lite andra distanser och i andra ordningar, men nu kändes det på riktigt. Kan vara så att övriga deltagare och deras utrustning spädde på. Jag hade iaf en racer! :) men min våtdräkt glömde jag hemma, men hur kallt kan de va?

Sedan skulle vi starta i vattnet. Vi var tre utan våtdräkt. Hä bli te å simma fort för å int frys, tänkte jag. Poff. Start. Jävlar va alla drog iväg. Kändes som jag låg sist å plaska. Men avancerade. Simmade mest bröstsim, är snabbare på det tror jag. Simmade om folk iaf. Sedan var det lite trångt. Det kändes lite för kort, jag var inte första tjej, simma är en stark gren inbillar jag mig, cyklingen svag, löpningen ok, (Vi snackar asfalt, vi kompletterar inte varandra) så jag kände att jag var tvungen att ta i lite här. Knappade in bra på slutet så hade gärna haft dubbla längden...

Upp på land, vinglande få på sig strumpor, skor å hjälm. Springa ut åt rätt håll. En smärre evighet. Haha...

Vid första vändningen ser jag tjejen framför mig, hon vände för tidigt och fick vända igen. Pannben tänkte jag. Hemsön är kuperad. 5km upp, 5ner, 5 upp och sen 5 ner, typ. Eftersom jag är åkrädd nerför och bromsar mycket fick jag cykla som en idiot uppför. Insåg varför triathleter har ett spec styre! Jävlar va skönt de hade vart å lägga sig ner med armarna!

Jag höll undan på cyklingen. In rätt håll, skobyte. Hur svårt kan det vara att knyta ett par skor? Haha... Ska fixa gummiband i skorna! Första 1,5km kändes fruktansvärda. Kände mig som ett kylskåp. Ett kylskåp med träben. Men det lossnade. Höll ledningen och skuttade i mål. På en av mina bästa tider på 5km. Hahahaha. Och kroppen höll! Det gjorde ont och inte var det den speedkänsla jag vet finns, men det funkade! Glädje under loppet, glädje efteråt. Det blir mer triathlon! Så glad, så nöjd och fånigt stolt över kroppen. Att den trots allt verkar vara på min sida, lite iaf. :) jag älskar att tävla!

Ja, överdrivet glad. Haha. Men så kändes det. Besvikelsen över alla uteblivna tävlingar och resultat och så funkar det...

Men säg den glädje som varar...

Fredag. Härnö Trail. Går bra i jämn fart men så blir det att jag drar på i högre fart i typ 4 km. Känner hur det börjar nypa. Kryper upp i ryggen. Strålar ner i låren. Tappar fart, styrka och ork. Bröstryggen faller ihop. Benen stapplar. Va i helvete. Fått låna tens av en fantastisk kollega. Bränner på med den. Det lättar.
Lördag, misär. Söndag, misär. Träningsmässigt. Inte övrigt. Familjen är fantastisk. Badar och tänker på annat.

Simmat idag. I bassäng. Har ju öppetvattenskräck. Vet ju inte vad en kan se där nere!

Även analyserat idag. Bröstryggen faller ihop. Orkar inte gå rakt. Fuskat med inre muskler så de yttre tagit över? Svag/stel i höftböjare? Åsså rumpan.

Fick det här beskedet idag med. Inget fel med länden. Men jag vet inte. Får väl acceptera. Men illamåendet då? Och den brännande känslan under fötterna som kommer och går? Och ryggen som bara kopplar ur allt?

Gråten i halsen. Tårar spränger bakom ögonen. Kommer jag aldrig kunna springa obehindrat igen? Aldrig mer en ultra?

Aldrig rulla mil efter mil i skogen? Jag är negativ nu, jag vet, men jag är så jävla frustrerad över att inte bestämma över min egna kropp! Att inte förstå den.

Jag har en plan. Jag följer den. Under tiden får kroppen bestämma nivån.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2017, i storform. Men tävlat mycket. Och långt. Startar i Kullamannen och springer fort. Men får kliva av alldeles innan kullen på grund av smärta i höften som inte känns bra. 2018, i form men motivationsproblem. Vaknar till men skadar mig. DNS. ...

44km och 2200 höjdmeter. I Miranda Do Corvo, Portugal. Omväxlande bana, bitvis underbart teknisk, sådär att fyrhjulsdrift behövs. Bitvis mer lättlöpt men mjuka stigar. 22 km upp. 22 km ner. Jättener. Ner känns alltid mycket mer än upp tycker jag.I år...

I valet och (s)kvalet. Marsliden eller falu swimrun? Med två platser lediga till det förstnämnda och min svaghet för berg och fjäll så föll valet på Marsliden. Verkade som episkt. 50 deltagare. Genuint. Skapat av löpare, för löpare. En karta med reko...

I lördags, 06.00 sprang jag VM i trail i Spanien. 88 km, 5000 höjdmeter avverkades på knappa 11 timmar. Det räckte till en 16:e plats. 03.15 i morse klev jag upp för att påbörja resan hem till Härnösand. 19.00 klev jag in genom dörren tillsammans...

Hjulen har snurrat fort. Jättefort. En fenomenal säsong avslutades lite tråkigt med att jag tvingades kliva av ett lopp, men samtidigt, jag var inte förvånad. Jag är förvånad över att jag hållit så länge som jag gjort... Skadan som innebar löpvil...