Fullspäckad dag. Jobb. Nu hjärntrött. Somnade 40 min på tåget, antagligen därför jag inte kan sova nu, plus att musklerna lixom kniper åt om ryggraden så jag mår illa. Åsså stråla ner i skinkorna... Mysigt. Tryckt i mig alvedon och Ipren.

Blir deppad. Vad är jag utan långdistanslöpningen? Vem är jag? Välkommen till min resa genom livs- och identitetskriserna... När ska den ta slut undrar jag? När ska jag landa med båda fötterna på jorden?

Imorrn blir det kul iaf. Slalombacken skall besegras. Ryggen får dra åt helvete.

Förut idag kändes det nästan bra. Då blev jag irriterad över det. Irriterad över alla lopp jag klivit av/underpresterat på. Som det i måndags. Jag är nog bara lat och otränad men så skyller jag på ryggen. Moget.

Det här molandet och illamåendet. Otrevligt.

Jävla helvetes skit!

Vissa stunder känns det bra. Hoppfullt. En plan i huvudet. Positivt. Tankar på allt jag KAN göra och som jag kan jobba på att bli bättre på. Men sen halkar jag ner i den där misären igen. Vad jag kunnat gjort annorlunda. Att jag tränat för lite. Att jag kämpat för lite. Frustration över att huvudet får styra, är det trött har jag hoppat över träningen och så inbillar jag mig att det är rätt tänkt.

Nej. Fan heller. Blä och urk. Nu är det kramp i muskler. Å ögonen vill gråta.

Åt helvete med er!