besvikelse. Tårar. Frustration.

Här sitter jag med kanske mina piggaste ben i karriären men kan knappt lyfta dem. Strålande.

09.00 gick starten. Från idrottsplatsen i Vålådalen, lite asfalt å sen 3km grusväg i motlut innan vi vek av ut på fjället och fortsatte stigningen mot Ottfjället. Jag stod som vanligt lite långt bak och fick strula mig fram. Tog mig förbi två tjejer framför mig och låg trea. Benen spratt! Hade en otroligt fin nerförslöpa från Ottfjället, passerade nordbottnen och då började det stråla misstänksamt i låren. Det blev tyngre. Både mentalt och fysisk. Ja, jag gick ut hårt så jag var väl slut på energi. Fast Näe...

Passerat 25 km och nerförslöpning på grusväg/stig. Går ryckigt, hackigt och stappligt. Kommer ut på asfaltsvägen mot Ottsjö och det börjar nypa i ryggen. Försöker mata på men passeras av 4:e dam. Skönt! Då kan jag springa utan krav. För är jag inte på pallen kan jag ju komma på vilken plats som helst. (Inge bullshit alls).

Går inte att hänga på trean. Får gå på lättlöpt grusväg. Väntar på att ryggen ska gå till sig. Kommer till nästa vätskestation. En mil kvar till mål. Det nyper. Går knappt att springa. Krampar i svanken och strålar ut i skinkor och lår. Lyckas hitta en läge att springa i, men går sakta och får då och då övergå i gång. Även bröstryggen börjar värka på grund av den nya löpstilen.

Dam 5 passerar mig och jag har inget att sätta emot. Strålar även på insida lår och någon slags överkompensation har gjort att det värker i höfter med. Benen är inte tunga men jag förmår inte lyfta dem i den takt jag vill.

Är jag otränad? Är jag för svag? Biter jag inte ihop tillräckligt? Hittar jag på ursäkter för att jag är så dålig? Alltså spring bara! Skit i ryggen! Kämpa för fan!

Frustration och besvikelse gör halsen tjock och det bränner bakom ögonen. Äntligen nerför mot mål. Naturlagen gör det lättare att springa men när det sedan blir flackare och lite motlut nyper/krampar ryggen utan dess like. Sista kilometern släpar jag benen. Måste se ut som tidernas tröttaste människa. Går i mål som femma på tiden 4.40-ish Besviken. frustrerad och ledsen. Bågen var spänd...

Under andra halvan av loppet gick jag en hård strid mot mig själv. När jag stundtals höll på att kräkas och det blev svarta prickar framför ögonen för att ryggen nöp, då undrade jag varför jag inte steg av i Ottsjö! Vad fan håller jag på med? Jag tänkte att det bara var inbillning, påhitt för att jag är trött. Är arg nu varför jag inte bara sprang på, men vet samtisigt att när det nyper i ryggen, då går det inte att lyfta benen oavsett hur pigga de är!

Oj vad glad jag var uppför välliste... Verkligen jätteglad...

Bannar mig själv. Varför körde jag 6,5mil cykel i lördags, varav 3 i skog då jag inte är tränad för det? Och vet att cykling, spec i terräng, är det mest korkade en kan hålla på med om ryggen spökar.

Ja, så nu sitter jag här, med otroligt pigga ben som knappt går att lyfta, med värkande rygg och strålande smärta ner på skinkor och lår. Och självömkar som fan! Och bannar mig. Jävla idiot.

Vid målgången funderade jag på att aldrig springa ett steg igen. Någonsin!

Blir besök hos Håkan snarast möjligt och hoppas på bot.

Det här med löpning kanske inte är något för mig...

 

Erik Borglund

8 augusti 2015 18:46

Ett tjockt pannben är väl vad som kännetecknar den som gjort det du nyss gjort? Sjukt bra gjort trots att du är missnöjd. Med smärtande rygg är det ofta en bragd att bara inte ge upp. Du bemästrade demonerna och Fjällmaraton går nästa år med.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2017, i storform. Men tävlat mycket. Och långt. Startar i Kullamannen och springer fort. Men får kliva av alldeles innan kullen på grund av smärta i höften som inte känns bra. 2018, i form men motivationsproblem. Vaknar till men skadar mig. DNS. ...

44km och 2200 höjdmeter. I Miranda Do Corvo, Portugal. Omväxlande bana, bitvis underbart teknisk, sådär att fyrhjulsdrift behövs. Bitvis mer lättlöpt men mjuka stigar. 22 km upp. 22 km ner. Jättener. Ner känns alltid mycket mer än upp tycker jag.I år...

I valet och (s)kvalet. Marsliden eller falu swimrun? Med två platser lediga till det förstnämnda och min svaghet för berg och fjäll så föll valet på Marsliden. Verkade som episkt. 50 deltagare. Genuint. Skapat av löpare, för löpare. En karta med reko...

I lördags, 06.00 sprang jag VM i trail i Spanien. 88 km, 5000 höjdmeter avverkades på knappa 11 timmar. Det räckte till en 16:e plats. 03.15 i morse klev jag upp för att påbörja resan hem till Härnösand. 19.00 klev jag in genom dörren tillsammans...

Hjulen har snurrat fort. Jättefort. En fenomenal säsong avslutades lite tråkigt med att jag tvingades kliva av ett lopp, men samtidigt, jag var inte förvånad. Jag är förvånad över att jag hållit så länge som jag gjort... Skadan som innebar löpvil...