Lätt bakfull. I benen. Och i huvudet. Tävlingsbakfull, inte på grund av något annat. Retfullt att benen känns mer på g idag än igår! Ägnade kvällen åt att ge igen på rumpan genom att rulla runt på en liten boll. Visa vem som bestämmer. Känner mig som en tant. Började morgonen med att googla löptävlingar, friskhetstecken.

Sovit på saken. På gårdagen. På mitt förhållande till Härnö trailbanan. Ja, vi har ett förhållande. Igår skulle det testas. Skyhöga förväntningar och förhoppningar. Tyvärr införlivades farhågorna från gångna veckan och kroppen ville inte alls göra det till den där upplevelsen som jag hoppats på och förväntat mig. Det blev en inre kamp som jag vann. Och ja, jäkligt glad över det och över segern, men den där känslan av besvikelse släpper mig inte riktigt. Besvikelsen på kroppen. Jag älskar att springa. Jag älskar Härnö trail. Jag vet inte hur många gånger jag sprungit den banan. Jag springer delar av den under kanske 50% av alla mina löppass. Det var den jag traskade längs under sjukskrivningen ifjol, det är den jag euforiskt beskriver för alla, det är den jag försöker få alla att springa, att uppleva! Den har allt. Men så får jag inte den totala upplevelsen själv. Känner mig som en hycklare.

Det är hemmaplan. Jag har aldrig tävlat tidigare på en bana som jag sprungit så mycket på. Känslan av att "men jag trodde vi hade något!?" Infinner sig. Jag trodde lixom inte kroppen skulle krångla längs denna jävligt fantastiska bana. Jag känner mig snopen, förvånad.

Jag ser fram emot att komma ut på banan så snart som möjligt igen. Kravlöst. Det är kanske så jag ska springa just Härnö trail. Kravlöst, för det är den relationen vi har. Är allt skit finns Härnö trail där. Alltid. Lyssnar, lugnar, löser.

Snacka om att förstora saker eller nåt. Men i ett knökat liv där fantastiskt många saker ska få plats och där jag planerar saker rätt detaljerat för att kunna göra allt jag vill blir saker stor. Speciellt sånna som handlar om min psykiska överlevnad.

Jag har komplicerade relationer i mitt liv, relationer som har med mig själv att göra, och då blir det lätt flummigt.

Löpning ska vara kul! Springa med johanna är kul! Igår var det inte det, första gången på oerhört länge! Det blev det allt eftersom, men jag vill ha den känslan i varje steg.

Idag väntar 4 km orientering i maxfart. Känner längtan. Kul! I laget springer det mest ungdomar, ungdomar som igår oxå sprang Härnö trail. De är galna!!! Är så glad över att få springa i samma lag. Älskar galna människor!