Direktlänk till inlägg 1 oktober 2016

Härnö trail 2016

Av Johanna Bygdell - 1 oktober 2016 18:47

Så var dagen D här. Uppladdningen hade gärna fått vara bättre, både fysiskt och mentalt, men när jag vaknade (av en väl riktad spark i mellangärdet) så kände jag mig ändå positiv. Krypningarna i låren var kvar och kände även pirr under fotsulorna. Ägnade mig åt avslappning i ca 40minuter, försöka nolla hjärnan. Frukost och la mig sedan i soffan å sov en timme medan kidsen såg film. Maken vaknade med ont i halsen, igen!

Upp till vårtan. Träffa alla fantastiska löpare, insupa stämningen. Känsla av energi i kroppen men huvudet fladdrar. Fick knappt till någon uppvärmning, för stort påslag av endorfiner så spagettikänslan i benen var tokigt intensiv. Nervös. Jag vill för mycket. Ägnat senast dagarna till att sluta vilja. Anar att det har med kroppen att göra, jag litar inte på den och att springa med en kropp som inte vill springa är inte så roligt, tycker inte ens jag.

Starten går. Går fort. Som väntat. Ligger som andra tjej. Har koll. Ut i skogen. Kroppen känns inte bra. Jag känner mig trött efter 1,5km. Kampen börjar. Jag gillar inte att springa med en kamp. Det blir inte njutbart, men jag älskar Härnö trail. Kämpar för att låta det ta över.

Klafsar på. Det går för fort. Börjar bromsa, dra ner på farten och hitta ett maltempo. Tävlingshjärnan bråkar. Vill komma ikapp. Säger åt den att lägga av, placering är en bisak. Letar efter njutkänslan. Kropphelvete. Får till något slags flyt men rumpan gör sig påmind. Den tenderar att nypa till redan efter 6 km.

Mal på. Mal, mal, mal... försöker tjoa å tjimma, jag älskar ju det här och vill älska min kropp, men gör inte det nu. Plötsligt dundrar klubbkompisen förbi. De har sprungit fel. Det blir så när du inte lyfter blicken... haha... för banan är tydligt markerad. Enligt min mening ska inte trailbanor vara jättetydligt markerade, det är lite utav utmaningen att orka hålla koll på vart du ska. Ser att klungan framför inte släpper förbi, vrålar åt dem att passa rygg och kliva åt sidan. Ordning å reda... haha... vet hur irriterande det är att inte komma om, och du förlorar inget på att släpp förbi...

Nåja. Går upp till örsjövägen. Är som att jag inte får blod i benen. Kul. Passerar hejande hoper av folk! Fantastiskt! Får mig på bra humör igen.

Nerför. Snubblar, faller, hamnar på rygg å glider. "O fan va graciöst" vrålar jag. Skrattar. Ut på vägen. Hon före har runnit iväg. Inte stressa. Sluta tävla.

Jag älskar att springa uppför. Ä.L.S.K.A.R Det gjorde inte min kropp idag. Tyvärr. Kändes som jag gick hela vägen. Positivt tänkande. Njut av utsikten. Du älskar det här Johanna! Skit i kroppen. Örsjöberget, snubblar ner mot geologstigen. Ledande dam är snabb som en vessla. Jag har inget att trycka på med. Två är bra, skärp dig johanna. Du älskar att tävla och självklart att vinna men det är inte det viktiga! Får påminna mig om varför jag gör det här men är svårt när kroppen bara gör ondare och ondare. Jag är inte längre positiv. Längs geologstigen får jag inget flyt. Halsen börjar bli tjock. Tårar spränger bakom ögonen. Rumpan nyper, skjuter stötar hit å dit. Det är inte roligt längre. Inre kamp. Kliva av vid smitningen? Eller förstärks allt bara för att du är så negativ? Jag får slita som fan. Känner ingen harmoni.

Smitningen. Nöter på. Det börjar kännas bättre. Grottstigen. Börjar prata med medlöpare, förtränga det onda. Han peppar på. Det hjälper. Vi mal på och snart kommer vi ikapp första dam. Hon verkar trött. Tävlingshjärnan vaknar till men manas till lugn av resten av hjärnan. Vänder ner mot klubbsjön, uppmanar alla att njuta av utsikten, är väl mest för att uppmana mig själv att sluta tänka på kroppen, den får springa hur sakta den vill, omgivningarna är hur som haver förjävligt härliga! Stiglöpning. Konstaterar för mig själv att nu mal du i ditt tempo, drar hon iväg gör hon det för att hon är starkare, å det är jävligt roligt med starka löpare. Hon drar inte iväg, hon släpper. Manar hjärnan till lugn eftersom kroppen inte klarar något annat tempo än det jag mal på i nu. Får sällskap av en kollega. Blir glad, någon att småprata med. Jag mal på. Snart specksta. Vägen dit från smitningen är den värsta delen av banan i mitt tycke. Men det går rätt bra. Mal på. Hejar på framförvarande. Sen kommer underbara Specksta! Älskar berg! Nu får jag klättra upp för det! Blir så glad. Kroppen skriker men jag tänker bestämma över den och talar högt om för den att den ska göra ont för det är så jävla härligt att klättra uppför!

Går om några löpare. Nu börjar folk bli trötta. Jag mal på. Kommer ihåg hur jag gick tom här senast jag sprang så tar en bit snickers. Sätter en nöt i halsen. Kan inte äta å springa samtidigt. Tänker på Höga kusten trail. Vill ha den känslan. Kroppen levererar inte men börjar få huvudet att göra det. Lätt att vara positiv när du leder. Jovisst. Jag ser mig dock som rätt positiv oavsett position, så länge kroppen levererar. Sen brukar det gå bra när jag är positiv, hör lixom ihop. Nåja. Kampen fortsätter.

Mal på. Verkligen mal. Snart varvning. Snart är plågan slut. Rumpan börjar vilja krampa och det sprider sig till framsida lår. Glada tankar. Tänk bort det.

Varvning. Känner glädje. Highfivear Linus. Slalombacken kvar. Backen har jag sprungit många gånger. Jag älskar att springa backe! Jag skiter i kroppen. Försöker iaf. Nerför. Skuttar. Träffar underbara Sara som gormar åt mig. Gormar tillbaka.

Men sen kommer smärtan. Varje steg uppför hugger i rumpa och lår. Första seriösa krampkänningen. Ny känsla. Kramp i rumpa och rygg har jag känt av, men nu, rumpa och framsida lår. En km kvar. Du klarar det. Jag hatar dig din jävla kropp. Äntligen passerar jag den där sista liftstolpen. Nerför, sen spåret. Bjuder upp till spurt, mest för att straffa kroppen. Vill visa att JAG bestämmer över den.

Kommer i mål som första dam! Så.jävla.skönt En veckas vånda är till ända. Kroppen kommer ångra att jag sprang imorrn, känner den känslan i rumpa/rygg redan nu. Jag vill känna att jag vann över kroppen men vet att den här fighten vinner jag inte. Jag kunde dämpa smärtan med tankar men nu kommer den. Ett tag trodde jag den var psykisk, men det är den inte.

Jag har slarvat med träning, med mig själv. Handbroms och omtag. Frustrationen av att kroppen inte varit på min sida i veckan har tagit fram en tävlingshjärna jag helst inte har att göra med. Självklart vill jag vinna när jag tävlar, det driver och motiverar mig, men det får inte vara det viktiga. Jag tävlar och springer för att jag älskar att springa, älskar att pressa mig mot andra som älskar att springa men framförallt älskar jag springa och uppleva saker! Naturen. Gemenskapen. Där ska fokus ligga.

Nu vann jag. Och är ohyggligt glad. Men hade ännu hellre vunnit med en kropp jag inte behövt bråka med. Jag känner att den hatar mig nu. Jag förstår den. Jag ska försöka ta hand om den nu.

Men löpning gör ont ibland, det behövs väl sånt så en kan njuta ännu mer när löpningen inte gör ont.

Härnö trail är ett fantastiskt arrangemang med fantastiska funktionärer och publik! Banan är extraordinär och medtävlarna sådär glada och underbara! Så som det ska va!

Och priset! Jag älskar det. Jag ville verkligen ha det! Och jag fick det!

Kaos i hjärnan. Och i kroppen. Snart vinterträning. Längtar!

Kom och spring nästa år!

 
ANNONS

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Johanna Bygdell - Tisdag 18 juli 01:06


ag har snackat och drömt om swimrun sedan premiären av Höga kusten swimrun 2015. Men det har lixom inte blivit av. Vattenskräck. Avsaknad av våtdräkt. Ingen att köra med. Många anledningar. Men så plötsligt hände det, en person letade en lagkamrat ti...

Av Johanna Bygdell - Lördag 8 juli 23:07


Förra måndagen persade jag på 5km. Makalöst. Vart kommer farten ifrån? Snabbare än någonsin. I veckan såg jag reklam för Nedansjö trail. 10km. Ja, varför inte. Bylopp är så härliga. Okomplicerade. Du åker dit, betalar en liten slant och får spri...

Av Johanna Bygdell - Lördag 24 juni 22:31


En dryg vecka sedan HCU och det märks inte på kroppen förutom lite i knäet och under fötterna. Den där mentala dippen har inte kommit heller. Eller den anades men avhjälptes. För jag brukar kunna krascha rätt ordentligt. Försöker sträcka ut armarna o...

Av Johanna Bygdell - Onsdag 21 juni 05:26


Först och främst, vad är HCU? Ren å skär galenskap? Eller alldeles, alldeles underbart? Testa och avgör själv...Fakta: Du springer Höga Kustenleden. Starten går i Ö-vik på fredagen 00.00 och har 26 timmar på dig att ta dig de 129+1 km till Hornöberge...

Av Johanna Bygdell - Onsdag 14 juni 09:33


Det är lite läskigt. Eller mycket. Jag har en målsättning och en stark vilja att lyckas, men är så rädd att ramla på fel sida av "linjen". Att tappa glädjen och den förutsättningslösa känslan. Att inte njuta av varje steg utan istället stirra mig bli...

Presentation


Tvåbarnsmamma med en förkärlek till löpning! Har ett nyväckt intresse för ultralöpning men roar mig även med orientering, simning, cykling och alla annan tänkbar träning...

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Oktober 2016 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ runningjohanna med Blogkeen
Följ runningjohanna med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se