Lätt bakfull. I benen. Och i huvudet. Tävlingsbakfull, inte på grund av något annat. Retfullt att benen känns mer på g idag än igår! Ägnade kvällen åt att ge igen på rumpan genom att rulla runt på en liten boll. Visa vem som bestämmer. Känner mig som en tant. Började morgonen med att googla löptävlingar, friskhetstecken.

Sovit på saken. På gårdagen. På mitt förhållande till Härnö trailbanan. Ja, vi har ett förhållande. Igår skulle det testas. Skyhöga förväntningar och förhoppningar. Tyvärr införlivades farhågorna från gångna veckan och kroppen ville inte alls göra det till den där upplevelsen som jag hoppats på och förväntat mig. Det blev en inre kamp som jag vann. Och ja, jäkligt glad över det och över segern, men den där känslan av besvikelse släpper mig inte riktigt. Besvikelsen på kroppen. Jag älskar att springa. Jag älskar Härnö trail. Jag vet inte hur många gånger jag sprungit den banan. Jag springer delar av den under kanske 50% av alla mina löppass. Det var den jag traskade längs under sjukskrivningen ifjol, det är den jag euforiskt beskriver för alla, det är den jag försöker få alla att springa, att uppleva! Den har allt. Men så får jag inte den totala upplevelsen själv. Känner mig som en hycklare.

Det är hemmaplan. Jag har aldrig tävlat tidigare på en bana som jag sprungit så mycket på. Känslan av att "men jag trodde vi hade något!?" Infinner sig. Jag trodde lixom inte kroppen skulle krångla längs denna jävligt fantastiska bana. Jag känner mig snopen, förvånad.

Jag ser fram emot att komma ut på banan så snart som möjligt igen. Kravlöst. Det är kanske så jag ska springa just Härnö trail. Kravlöst, för det är den relationen vi har. Är allt skit finns Härnö trail där. Alltid. Lyssnar, lugnar, löser.

Snacka om att förstora saker eller nåt. Men i ett knökat liv där fantastiskt många saker ska få plats och där jag planerar saker rätt detaljerat för att kunna göra allt jag vill blir saker stor. Speciellt sånna som handlar om min psykiska överlevnad.

Jag har komplicerade relationer i mitt liv, relationer som har med mig själv att göra, och då blir det lätt flummigt.

Löpning ska vara kul! Springa med johanna är kul! Igår var det inte det, första gången på oerhört länge! Det blev det allt eftersom, men jag vill ha den känslan i varje steg.

Idag väntar 4 km orientering i maxfart. Känner längtan. Kul! I laget springer det mest ungdomar, ungdomar som igår oxå sprang Härnö trail. De är galna!!! Är så glad över att få springa i samma lag. Älskar galna människor!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2017, i storform. Men tävlat mycket. Och långt. Startar i Kullamannen och springer fort. Men får kliva av alldeles innan kullen på grund av smärta i höften som inte känns bra. 2018, i form men motivationsproblem. Vaknar till men skadar mig. DNS. ...

44km och 2200 höjdmeter. I Miranda Do Corvo, Portugal. Omväxlande bana, bitvis underbart teknisk, sådär att fyrhjulsdrift behövs. Bitvis mer lättlöpt men mjuka stigar. 22 km upp. 22 km ner. Jättener. Ner känns alltid mycket mer än upp tycker jag.I år...

I valet och (s)kvalet. Marsliden eller falu swimrun? Med två platser lediga till det förstnämnda och min svaghet för berg och fjäll så föll valet på Marsliden. Verkade som episkt. 50 deltagare. Genuint. Skapat av löpare, för löpare. En karta med reko...

I lördags, 06.00 sprang jag VM i trail i Spanien. 88 km, 5000 höjdmeter avverkades på knappa 11 timmar. Det räckte till en 16:e plats. 03.15 i morse klev jag upp för att påbörja resan hem till Härnösand. 19.00 klev jag in genom dörren tillsammans...

Hjulen har snurrat fort. Jättefort. En fenomenal säsong avslutades lite tråkigt med att jag tvingades kliva av ett lopp, men samtidigt, jag var inte förvånad. Jag är förvånad över att jag hållit så länge som jag gjort... Skadan som innebar löpvil...