Senaste tiden på jobbet. Punkt. Slut.

Känns som ordning. Känns som jag har koll och låter den känslan vara orörd. Två dagars ickejobbande.

Vilotid för kroppen. Det är omöjligt. Men den får styra. Den vill inte prestera. Den orkar inte tävla. Den slipper det. Vi bara drar ut å är. I måndags började passet katastrofalt, riktigt dåligt. Artade sig efter 5 km och blev sjukt progressivt. Nästan pers på halvmara. Tävlingshjärnan vaknade till men jag triggade inte den.

Höll mitt första pass på gymmet igår. Test. Instruerade och var sen med och hejade under passet. Sen utvärderade jag. Det kändes bra men inte rätt. Jag instruerar gärna men sen vill jag köra skiten ur mig! Jag vill vara en del av det! Överväger att testa igen och köra hårt. Det är då det känns som att jag levererar. Det är ju då det syns hur mycket jag älskar löpning.

Idag var önskan att köra solumnsrundan. Drygt 2 mil. Längesen. Men jobbet. Punkt. Energin rann ur mig. Den bästa träningen är den som blir av. Fick piska kroppen lite, tala om för den att den älskart. Det tog två steg, sen var den övertygad. Den bestämde. Tog mig runt myran. Jag fick sällskap av mörkret. Kom krypande.

En tankerunda. På allt å lite till. Känsla av tacksamhet följde mig. För vänner och familj. För de som tjatar på mig. Hela. Jävla. Tiden. Älskart! Å hatart!

Rullade runt på den här sen. Ont. Men inte så ont som de där jävla nålarna. Rädslan för dem får rumpan att bli bra... haha