Julafton imorrn. Har känt mig hängning hela veckan och rumpa å rygg har bråkat. Hoppas på under inför imorrn. Härnö Trail.

Har haft en intensiv tid på jobbet och det har börjat påverka fysiken. Känsla av mjölksyra i benen efter en trappa, krypningar i låren och lätt huvudvärk. Jag vet det. Jag känner igen det. Jag borde dra tvärnit men tänker att denna gång klarar jag av det. Bara en vecka till...

Fick hem min unicornonepiece idag. Älskarn! Önska jag vågade dra på mig den de där dagarna då jag helst vill be alla dra åt helvete. Hoppla iväg till mitt happy place.

Imorgon är en ny dag, nya möjligheter! (Kräkemoji)

Jag lider av en sjujäkla prestationsångest. Det har jag alltid gjort. Kommer ihåg på ungdoms-SM då Per fick kolla upp min starttid eftersom jag inte klarade av att veta vilka som startade runt mig.

Så har det sedan varit. Jag har tagit reda på min starttid och försökt koppla bort det andra. Sedan har det alltid gått åt helvete ändå. Haha. Jag palla inte pressen. Punkt. Frustrerande som fan.

Stafetter är ohyggligt plågsamt. Försöker värma upp men ju mer jag värmer desto mer känner jag hur kraften rinner ur mig. Tillslut står jag på darrande ben och inväntar starten. Illamående. Kraftlös. Alla andra skuttar runt, kör stegringslopp, jag försöker hålla mig på benen. Och att inte kräkas. Ångesten vrider i magen. Sen går starten. Kraften kommer tillbaka. Fort. Den känslan är skön. Att som på 10-mila ligga med i tätklungan och känna att jag hänger med. Känner mig stark. Kroppen levererar.
Jag älskar att tävla. Att testa kroppen, att pressa den och få lön för mödan. Det driver mig framåt. Möjligheten att vara bäst!

Vissa tillfällen vill jag prestera det där extra. Jag vill alltid prestera mitt bästa men ibland är inte det tillräckligt, då är det bara seger som räknas. Det händer inte ofta, och det är jag glad för för det är plågsamt. Mest eftersom det följs tätt av insikten att det inte kommer bli så. Jag känner mig slagen på förhand.

Försöker påminna mig om att det inte är så viktigt men har jag fastnat med siktet där uppe i trädtopparna är det svårt att sikta om.

Min styrka och drivkraft är min största fiende och det som får mig på fall. Irriterande som fan. När ska jag växa upp och mogna ifrån det?

Den är hittad! Råkar jag spänna till skinkan så krampar det! Muy bien!

Jävligt fint styrkepass idag. Och så blev det löpning på lunchen. Ja, jag fick en fråga och sa naturligtvis ja!

Men jag tycker ju att det är jävligt roligt att springa och är ju mestadels mitt eget sällskap, så ja, då måste jag tycka att det är kul att springa med johanna. #egenkärlek

Bra dag helt enkelt.

Jag försöker komma tillbaka på planen. Ryggen krånglar inte alls som förut men är en grotesk tid på jobbet så den träning som blir av blir av. Blicken är lyft mot Härnö Trail, Midälvastafetten och därefter 25-manna.

Mest stryk fick ryggen av sprint-km: 2 km intensiv orientering på asfalt. Eller 3,5km löpning i maxtempo med allt för mycket bommar och även fusk. Genade genom förbjuden vegetation på ett ställe. Stod å funderade lite och det såg så upptrampat ut. Erkände. Skämdes. Haha... Sen vilade jag massor.

Igår blev det inga intervaller. Mens och slut i huvudet. Och feberkänsla. Mens kan göra sånt. Blev tevespel med kidsen istället. Men i morse skuttade jag ur sängen och drog ut i sommarvärmen å plöjde runt Örsjön.

Löjligt mörkt ute. Fantastiskt!

Kändes bra.

Hem, frukost, packa simkläder, det kanske blir lunchpass.

Får frågan om jag vill ut och vara hare åt en lidingöloppslöpare. Svarar ja och föreslår Örsjön. Det går inte att springa den för många gånger.

Men hallå?! Du skulle ju simma? VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG? Varför är du en sån jävla addict?

Det blev ett bra pass. Oväntat snabbt. För snabbt? Stel nu. Linus vill åka på orientering. Jag säger självklart ja!

Ja, jag myser upp i koftan, drar den tightare omkring mig. Och med all rätt för det är JÄVLIGT, jag upprepar, JÄVLIGT synd om mig. Jag är en av alla de kvinnor som drabbas av mittelschmerz. Googla för fan, jag är inte på humör.

Om typ 15 dagar kommer jag toppa det hela med att åderlåtas. Typ. Menskoppen! Tack för att du finns.

Jag irriterar mig som fan på allt jävla skit vi som kvinnor ska stå ut med. Punkt.
Jag orkar inte ens gå in på allt. Googla för i helvete eller fråga en vän. Jag är inte på humör.

Jag tycker att kvinnor skulle ha rätt till typ 5 dagars ledighet per månad, att fritt fördela. I mitt fall är det för att slippa omgivningen och lite för att de ska slippa mig. Samt ekonomiskt bidrag till smärt- och humörlindrande produkter (läs vin och choklad).

Så. Verkställ för fan!

Energin sprudlar. Benen rycker. Ryggen känns som en stor stark muskel! Joggade upp till högslätten för att pacea Anna under några intervaller. Flåsade sönder kroppen, så tänkte att det är nog vettigt att ta d lite lugnt. Sen sprang vi intervallerna. Och benen blev piggare. Och flåset försvann. Jag välte lite däck och flög sen hem.

Nu sitter jag och försöker få träningshjärnan att lugna ner sig. Just nu skulle jag behöva en tränare som säger åt mig vad jag ska göra. Kroppen skriker efter att få panga på i 110% men huvudet försöker tänka efter vad som är bäst.

Simma eller styrka imorrn? Vad är klokt? Oh kära jistanes! Blir galen.

Jag gör väl som vanligt; packar väskan för båda delarna åsså bestämmer jag mig imorrn...

Men fy fan va jag älskar att springa!

Sitter i fotöljen, fötterna på pallen och kaffekoppen i handen. Kroppen är lite trött och sliten, värst är det under fötterna så gångstilen är sisådär idag. Men inombords känner jag mig stark, pigg och lycklig.

Vintern, våren och sommaren har tränings och tävlingsmässigt varit skit. Ja, det började eg redan ifjol på sensommaren. Denna sommar har jag tränat mindre än någonsin, känslan i ryggen har fått styra allt. Ifjol var jag fysiskt starkare. Formen var riktigt bra när jag stod på startlinjen för Höga kusten Trail. Jag flög igenom skuleskogen men vid Södra entrén började jag inse att det var kört och vid via ferrata klev jag av. Mycket motvilligt.

Igår stod jag där igen. Osäker på form och på statusen för ryggen. Otroligt korkat träningsupplägg veckan innan (brände av Härnö Trail på 2,5 timme på onsdagen å gick sopslut på energi). Ägnade torsdagen och fredagen åt att äta och rulla på en foamroller och boll. Ryggen gjorde sig påmind.

Lördag. 06.30 rullade brorsan fram utanför huset. Mot frilufsbyn. Checka in, tassa runt bland andra deltagare. Insupa spänningen. Springa på toa 7 ggr. Buss till start. Härlig stämning. Älskar att bli bussad till start och få springa till mål!

Värma upp. Ont överallt. Känsla av mjölksyra i benen. Alla ser så ohyggligt snabba och starka ut. Mitt lopp. Jag ska bara göra mitt lopp.

Starten går. Börjar med några km grusväg. Lugnt och sansat. Började få i mig energi (gel blandat med vatten) redan efter 3km. Över stock och sten, berg och spång. Så fort jag kände mig trött gick jag. Flöt nerför.

Hade sällskap av några killar som låg i rygg. Frågade om de ville om men de var nöjda. Sen kom ett tåg när vi var på väg nerför Stampberget. Farten gick upp, men jag avstod. Killarna bakom mig kunde inte låta bli att haka på. Vi ses sen, tänkte jag. :)

Slåttdalsberget nästa.

Jag höll ett behagligt tempo, pressade inte på. Tröck i mig energi och småpratade med publik som jag sprang förbi. Sån pepp! Sån stämning! "Du är första tjej, heja på! Vad stark du är! Du ser oberörd ut!". Glädjen alltså!

Nerför berget, ner genom skrevan, fortsätta längs höga kustenleden. En funktionär bjöd på godis. Mums! Tackade så mycket.

Jag slås varje gång av hur teknisk den där biten är, från skrevan och ner till vattnet. Och där springer du mitt i natten om du springer HCU. Jag förstår att jag brukar vara trött där! :) jag har sällskap av två killar. De är väldigt bra tekniska löpare. Imponerad av hur bra folk blivit på att springa i krävande terräng! Det går nerför, rätt brant, ohyggligt stenigt. Passerar två killar och då börjar jag nynna. Det är så jobbigt att springa och du spänner dig gärna för mycket. Min lösning är att sjunga/nynna och låta melodin hålla takten på benen. dansa ner. Jag lutar mig framåt, slappnar av och låter melodin i huvet styra fötterna. Jag glider ifrån de som låg i rygg och är snart ikapp en klunga. Platt löpning till Tärnättholmarna. Där bjuds det på chokladboll. Jag frågar om de inte har kaffe, det hade varit gott. Jag skulle knäppt kort där längs havet om jag inte haft fullt upp med att äta chokladboll.

Nu väntar stigningen upp till Slåttdalsskrevan och berget. Den är grym! Klungan drar på. Springer. Jag bestämmer mig för att göra som jag tänkt. Gå. Växlar mellan att gå och springa. Njuter av chokladbollen och utsikten. Känner mig inte stressad av att några i klungan drar ifrån. Tänker att antingen är de starkare än mig eller så kommer jag ikapp dom sen. Jag hejar på alla som passerar. För de är starka! Och så vet jag hur glad jag blir av att bli hejad på.

Passerar Tärnättvattnet, där det bjöds på vinegum. Norpar åt mig en bit å säger att det är ju förfasen lördag!

Nu börjar vi möta andra löpare som är på väg ner mot Tärnättholmarna. Vilka kämpar! Jag hejar på dom å de hejar på mig. Jag älskar det! Glada tillrop, vi alla är vinnare! De jag möter, främst tjejerna, applåderar och tjoar högt: "du är första tjej! Du är så bra! Så stark" när vi når Slåttdalsskrevan applåderar de så det ekar. Jag börjar nästan grina. Så överväldigande. Sånt systerskap! Jag vill helst krama dom alla! DE är starka! De kommer ju vara ute mycket längre än mig. Få kämpa längre. Egoboost i all ära men känslan av samhörighet, att vi står bakom varandra, det är större!

Uppför slåttdalsberget igen. Energin rusar i kroppen. Jag skuttar ner, jublar över den fantastiska vyn! Helt jävla otrolig! Hoppas att folk kommer ihåg att lyfta blicken!

Nästa stopp är Södra entrén. Där står mamma och pappa å Sebbe, som hängt där hela veckan. Kramar sebbe, tar en banan, vinkar glatt och skuttar vidare. Känner sån tacksamhet över att de ställer upp. Hejar på och passar barn.

Bävat för denna sträcka. Det är den värsta under HCU oxå. Men sträckan går bra. Det märks att folk är trötta. Kommer ikapp några som passerat mig i skogen. Jag går när jag känner mig trött. Äter. Börjar längta efter stigningen upp till Skuleberget, slippa springa och få gå! Men först Via ferrata. Har slut på både gelblandningen och vatten. Överväger att inte fylla på men tar mig tiden. Suveräna funktionärer hjälper till. Vi småpratar och de säger att jag ligger 6:a totalt. Hur gick det till? Blir sporrad och när det ramlar in ett gäng till känner jag att det är dags att dra. Möter ingen dam och inser att jag nog kan vinna, för jag känner mig stark och nu är det bara två backar kvar!!! Om än ca 2+2 km men ändå.

Kommer till backen. Så skönt att få gå! Men jävlar va brant. Tänker på Lidnipan du går uppför efter ca 9mil under HCU. Klarade jag av att gå den utan att stanna klarar jag ju denna lilla backe. Tekniken känns bra men börjar få tvinga mig att trycka energi, känner mig lixom för trött för att äta. Det planar ut lite, jag tänker; uppe! Sneglar till vänster och ser att halva berget är kvar. Haha... En skylt säger 900m, tänker först: har jag inte kommit längre!, men tänker sen att 900m, det är som att gå till jobbet typ, det är som vårdkasen, som att gå till förskolan. 900m är ingenting.

Nästan uppe! Ser lite skräckslagen ut men ser ut så när jag försöker le trots att pulsen är 210. :)

När jag närmar mig toppen hör jag musiken och publikens hejande. Koskällor. Det är omöjligt att inte le från ena örat till det andra! Vinkar till mamma, pappa och Sebbe som precis kliver av liften.

"Nu ska du bara ner, sen är det en backe kvar bara" vrålar Jerry (arrangören) samtidigt som han skramlar med en skälla. Känslan alltså. Det är bökigt på väg ner, det känns att milen börjar ta ut sin rätt. Jag snubblar några meter och trampar rejält snett. Fothelvete. Ner på asfalten. Springer i en smärre evighet. Längtar till backen. Få gå. Tänker backintervall. Jag borde ju kunna springa backen.

Sen kommer den. Jag går. Stegen blir mindre och mindre. Det är fysiskt omöjligt att springa. Du. Får. Inte. Stanna. Mata, mata, mata. Kliv kliv överlev.

Alla tänkbara peppande ord viner i huvet. Det är otroligt brant bitvis. Bilden ljuger. Jag ser en person före mig. Spring ikapp. Eller nej. Överlev. Haha...

Backen känns oändlig. För första gången börjar jag längta efter att det ska ta slut. Äntligen börjar jag höra målet. Publiken, musiken och skällorna.

Jag förmår mig att springa sista biten och high-fivear Jerry vid målet. 4.43.19 Nytt banrekord. Klart jag är glad över det men det har absolut inte varit något mål. Det blev en bonus!

Helst vill jag krama hela publiken. Vilken publik! Fantastisk! Äntligen får jag krama Sebbe ordentligt. Och mamma å pappa.

Eufori! Jag känner mig fortfarande pigg. Ryggen känns bra! Ryggen känns bra! Eller den känns inte alls!

Nu blir jag publik och får heja på alla segrarna, jo, för alla är segrare. Floskligt kan tyckas men ställer du dig på en startlinjen och tar dig i mål tycker jag du är en segrare. Hejar på brorsan, han gör det bra och han är nöjd.

Dagen efter. Nöjd. Blicken uppåt och nu vill jag börja tänka tid. För den kan putsas rejält! Men det är svårt. Gårdagens lopp var speciellt på många sätt. Jag har aldrig fått i mig så mycket energi under något lopp tidigare. Jag har aldrig kunnat äta så mycket fast föda. Jag har aldrig genomfört ett lopp så kontrollerat. Så fort benen känts trötta har jag gått. Jag känner mig lugnar i sinnet, tryggare, mindre stressad. Och min förändrade träning har givit resultat, så det är bara att fortsätta.

Mest värme kommer dock från det som alla andra bidrog med. Stämningen! Publik, funktionärer och medtävlare. Alla ler, alla hejar. Glada tillrop och peppande ord.

Jag sprang 4,3 mil med ett stort leende och hoppas jag oxå bidrog till den härliga stämningen. Det är 4,3 rätt plågsamma mil, men att kunna genomföra dem med ett leende gjorde att det mest kändes som lätt nerförslöpning.

Och när vi kom hem stod maken och grillade i regnet! Hur härlig är inte han då?! Maten stod framdukad så efter en dusch var det bara att sätta sig ner å äta!

Jag känner mig bortskämd. Är så otroligt glad och tacksam för den stöttning jag har från mina närmsta, oslagbart.

Jag älskar att känslan från igår sitter kvar idag.

Tack arrangörer, funktionärer, publik och medtävlande för den fantastiska upplevelsen ni bidrog till igår! Underbart!

Jag ser fram emot Härnö Trail. Hoppas vi kommer bjuda på en samma stämning och atmosfär!