Sitter i fotöljen, fötterna på pallen och kaffekoppen i handen. Kroppen är lite trött och sliten, värst är det under fötterna så gångstilen är sisådär idag. Men inombords känner jag mig stark, pigg och lycklig.

Vintern, våren och sommaren har tränings och tävlingsmässigt varit skit. Ja, det började eg redan ifjol på sensommaren. Denna sommar har jag tränat mindre än någonsin, känslan i ryggen har fått styra allt. Ifjol var jag fysiskt starkare. Formen var riktigt bra när jag stod på startlinjen för Höga kusten Trail. Jag flög igenom skuleskogen men vid Södra entrén började jag inse att det var kört och vid via ferrata klev jag av. Mycket motvilligt.

Igår stod jag där igen. Osäker på form och på statusen för ryggen. Otroligt korkat träningsupplägg veckan innan (brände av Härnö Trail på 2,5 timme på onsdagen å gick sopslut på energi). Ägnade torsdagen och fredagen åt att äta och rulla på en foamroller och boll. Ryggen gjorde sig påmind.

Lördag. 06.30 rullade brorsan fram utanför huset. Mot frilufsbyn. Checka in, tassa runt bland andra deltagare. Insupa spänningen. Springa på toa 7 ggr. Buss till start. Härlig stämning. Älskar att bli bussad till start och få springa till mål!

Värma upp. Ont överallt. Känsla av mjölksyra i benen. Alla ser så ohyggligt snabba och starka ut. Mitt lopp. Jag ska bara göra mitt lopp.

Starten går. Börjar med några km grusväg. Lugnt och sansat. Började få i mig energi (gel blandat med vatten) redan efter 3km. Över stock och sten, berg och spång. Så fort jag kände mig trött gick jag. Flöt nerför.

Hade sällskap av några killar som låg i rygg. Frågade om de ville om men de var nöjda. Sen kom ett tåg när vi var på väg nerför Stampberget. Farten gick upp, men jag avstod. Killarna bakom mig kunde inte låta bli att haka på. Vi ses sen, tänkte jag. :)

Slåttdalsberget nästa.

Jag höll ett behagligt tempo, pressade inte på. Tröck i mig energi och småpratade med publik som jag sprang förbi. Sån pepp! Sån stämning! "Du är första tjej, heja på! Vad stark du är! Du ser oberörd ut!". Glädjen alltså!

Nerför berget, ner genom skrevan, fortsätta längs höga kustenleden. En funktionär bjöd på godis. Mums! Tackade så mycket.

Jag slås varje gång av hur teknisk den där biten är, från skrevan och ner till vattnet. Och där springer du mitt i natten om du springer HCU. Jag förstår att jag brukar vara trött där! :) jag har sällskap av två killar. De är väldigt bra tekniska löpare. Imponerad av hur bra folk blivit på att springa i krävande terräng! Det går nerför, rätt brant, ohyggligt stenigt. Passerar två killar och då börjar jag nynna. Det är så jobbigt att springa och du spänner dig gärna för mycket. Min lösning är att sjunga/nynna och låta melodin hålla takten på benen. dansa ner. Jag lutar mig framåt, slappnar av och låter melodin i huvet styra fötterna. Jag glider ifrån de som låg i rygg och är snart ikapp en klunga. Platt löpning till Tärnättholmarna. Där bjuds det på chokladboll. Jag frågar om de inte har kaffe, det hade varit gott. Jag skulle knäppt kort där längs havet om jag inte haft fullt upp med att äta chokladboll.

Nu väntar stigningen upp till Slåttdalsskrevan och berget. Den är grym! Klungan drar på. Springer. Jag bestämmer mig för att göra som jag tänkt. Gå. Växlar mellan att gå och springa. Njuter av chokladbollen och utsikten. Känner mig inte stressad av att några i klungan drar ifrån. Tänker att antingen är de starkare än mig eller så kommer jag ikapp dom sen. Jag hejar på alla som passerar. För de är starka! Och så vet jag hur glad jag blir av att bli hejad på.

Passerar Tärnättvattnet, där det bjöds på vinegum. Norpar åt mig en bit å säger att det är ju förfasen lördag!

Nu börjar vi möta andra löpare som är på väg ner mot Tärnättholmarna. Vilka kämpar! Jag hejar på dom å de hejar på mig. Jag älskar det! Glada tillrop, vi alla är vinnare! De jag möter, främst tjejerna, applåderar och tjoar högt: "du är första tjej! Du är så bra! Så stark" när vi når Slåttdalsskrevan applåderar de så det ekar. Jag börjar nästan grina. Så överväldigande. Sånt systerskap! Jag vill helst krama dom alla! DE är starka! De kommer ju vara ute mycket längre än mig. Få kämpa längre. Egoboost i all ära men känslan av samhörighet, att vi står bakom varandra, det är större!

Uppför slåttdalsberget igen. Energin rusar i kroppen. Jag skuttar ner, jublar över den fantastiska vyn! Helt jävla otrolig! Hoppas att folk kommer ihåg att lyfta blicken!

Nästa stopp är Södra entrén. Där står mamma och pappa å Sebbe, som hängt där hela veckan. Kramar sebbe, tar en banan, vinkar glatt och skuttar vidare. Känner sån tacksamhet över att de ställer upp. Hejar på och passar barn.

Bävat för denna sträcka. Det är den värsta under HCU oxå. Men sträckan går bra. Det märks att folk är trötta. Kommer ikapp några som passerat mig i skogen. Jag går när jag känner mig trött. Äter. Börjar längta efter stigningen upp till Skuleberget, slippa springa och få gå! Men först Via ferrata. Har slut på både gelblandningen och vatten. Överväger att inte fylla på men tar mig tiden. Suveräna funktionärer hjälper till. Vi småpratar och de säger att jag ligger 6:a totalt. Hur gick det till? Blir sporrad och när det ramlar in ett gäng till känner jag att det är dags att dra. Möter ingen dam och inser att jag nog kan vinna, för jag känner mig stark och nu är det bara två backar kvar!!! Om än ca 2+2 km men ändå.

Kommer till backen. Så skönt att få gå! Men jävlar va brant. Tänker på Lidnipan du går uppför efter ca 9mil under HCU. Klarade jag av att gå den utan att stanna klarar jag ju denna lilla backe. Tekniken känns bra men börjar få tvinga mig att trycka energi, känner mig lixom för trött för att äta. Det planar ut lite, jag tänker; uppe! Sneglar till vänster och ser att halva berget är kvar. Haha... En skylt säger 900m, tänker först: har jag inte kommit längre!, men tänker sen att 900m, det är som att gå till jobbet typ, det är som vårdkasen, som att gå till förskolan. 900m är ingenting.

Nästan uppe! Ser lite skräckslagen ut men ser ut så när jag försöker le trots att pulsen är 210. :)

När jag närmar mig toppen hör jag musiken och publikens hejande. Koskällor. Det är omöjligt att inte le från ena örat till det andra! Vinkar till mamma, pappa och Sebbe som precis kliver av liften.

"Nu ska du bara ner, sen är det en backe kvar bara" vrålar Jerry (arrangören) samtidigt som han skramlar med en skälla. Känslan alltså. Det är bökigt på väg ner, det känns att milen börjar ta ut sin rätt. Jag snubblar några meter och trampar rejält snett. Fothelvete. Ner på asfalten. Springer i en smärre evighet. Längtar till backen. Få gå. Tänker backintervall. Jag borde ju kunna springa backen.

Sen kommer den. Jag går. Stegen blir mindre och mindre. Det är fysiskt omöjligt att springa. Du. Får. Inte. Stanna. Mata, mata, mata. Kliv kliv överlev.

Alla tänkbara peppande ord viner i huvet. Det är otroligt brant bitvis. Bilden ljuger. Jag ser en person före mig. Spring ikapp. Eller nej. Överlev. Haha...

Backen känns oändlig. För första gången börjar jag längta efter att det ska ta slut. Äntligen börjar jag höra målet. Publiken, musiken och skällorna.

Jag förmår mig att springa sista biten och high-fivear Jerry vid målet. 4.43.19 Nytt banrekord. Klart jag är glad över det men det har absolut inte varit något mål. Det blev en bonus!

Helst vill jag krama hela publiken. Vilken publik! Fantastisk! Äntligen får jag krama Sebbe ordentligt. Och mamma å pappa.

Eufori! Jag känner mig fortfarande pigg. Ryggen känns bra! Ryggen känns bra! Eller den känns inte alls!

Nu blir jag publik och får heja på alla segrarna, jo, för alla är segrare. Floskligt kan tyckas men ställer du dig på en startlinjen och tar dig i mål tycker jag du är en segrare. Hejar på brorsan, han gör det bra och han är nöjd.

Dagen efter. Nöjd. Blicken uppåt och nu vill jag börja tänka tid. För den kan putsas rejält! Men det är svårt. Gårdagens lopp var speciellt på många sätt. Jag har aldrig fått i mig så mycket energi under något lopp tidigare. Jag har aldrig kunnat äta så mycket fast föda. Jag har aldrig genomfört ett lopp så kontrollerat. Så fort benen känts trötta har jag gått. Jag känner mig lugnar i sinnet, tryggare, mindre stressad. Och min förändrade träning har givit resultat, så det är bara att fortsätta.

Mest värme kommer dock från det som alla andra bidrog med. Stämningen! Publik, funktionärer och medtävlare. Alla ler, alla hejar. Glada tillrop och peppande ord.

Jag sprang 4,3 mil med ett stort leende och hoppas jag oxå bidrog till den härliga stämningen. Det är 4,3 rätt plågsamma mil, men att kunna genomföra dem med ett leende gjorde att det mest kändes som lätt nerförslöpning.

Och när vi kom hem stod maken och grillade i regnet! Hur härlig är inte han då?! Maten stod framdukad så efter en dusch var det bara att sätta sig ner å äta!

Jag känner mig bortskämd. Är så otroligt glad och tacksam för den stöttning jag har från mina närmsta, oslagbart.

Jag älskar att känslan från igår sitter kvar idag.

Tack arrangörer, funktionärer, publik och medtävlande för den fantastiska upplevelsen ni bidrog till igår! Underbart!

Jag ser fram emot Härnö Trail. Hoppas vi kommer bjuda på en samma stämning och atmosfär!

 

Jonas Boström

4 september 2016 18:16

Hej
Stort grattis till din prestation i helgen! Såg dig i starten när du pratade med en gemensam bekant (Magnus Claesson). Jag driver en sajt som samlar inspirerande och motiverande berättelser (racereport.se). Nu undrar jag om du skulle kunna tänka dig att få din race report publicerad där. Kika gärna på upplägget och återkoppla till mig om det är ok. info@racereport.se
Med vänlig hälsning Jonas Boström (bröt på toppen av Skuleberget..:(

http://www.racereport.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2017, i storform. Men tävlat mycket. Och långt. Startar i Kullamannen och springer fort. Men får kliva av alldeles innan kullen på grund av smärta i höften som inte känns bra. 2018, i form men motivationsproblem. Vaknar till men skadar mig. DNS. ...

44km och 2200 höjdmeter. I Miranda Do Corvo, Portugal. Omväxlande bana, bitvis underbart teknisk, sådär att fyrhjulsdrift behövs. Bitvis mer lättlöpt men mjuka stigar. 22 km upp. 22 km ner. Jättener. Ner känns alltid mycket mer än upp tycker jag.I år...

I valet och (s)kvalet. Marsliden eller falu swimrun? Med två platser lediga till det förstnämnda och min svaghet för berg och fjäll så föll valet på Marsliden. Verkade som episkt. 50 deltagare. Genuint. Skapat av löpare, för löpare. En karta med reko...

I lördags, 06.00 sprang jag VM i trail i Spanien. 88 km, 5000 höjdmeter avverkades på knappa 11 timmar. Det räckte till en 16:e plats. 03.15 i morse klev jag upp för att påbörja resan hem till Härnösand. 19.00 klev jag in genom dörren tillsammans...

Hjulen har snurrat fort. Jättefort. En fenomenal säsong avslutades lite tråkigt med att jag tvingades kliva av ett lopp, men samtidigt, jag var inte förvånad. Jag är förvånad över att jag hållit så länge som jag gjort... Skadan som innebar löpvil...