Förra lördagen ramlade jag i trappen hemma. Slog rumpan. Rejält. En veckas vila är nu till ända (haha), och kommer följas av ytterligare en. Eller träning blir det, men inte hård, eller lång. Besökte sjukgymnasten som knäckte och böjde. Blev bättre men är fortfarande ont. Inget brutet men bindväv och muskler har fått sig en rejäl smäll.

Jag längtar efter att springa många mil, km efter km... Men finner mig i situationen... Får så lov.

Har räknat bort Ursviks ultra, det är för nära inpå.

Stretchposition.

Idag ska jag påbörja en nybörjarlöpning. Ska bli så roligt, hoppas adepten tycker det med. :)

På måndag har jag å maken varit gifta i 8 år. Vad hände?

Om och för mig själv.

Jag är inte sjuk. Eller jo, men sällan såhär länge. Och på det här sättet, mellansjuk. En dryg veckas vila avslutades med ett försiktigt pass runt myran, ca 9,5km. Njutning. Varje steg. Efter två km var känslan i kroppen att passet aldrig skulle ta slut. Att en mil skulle bli två, att två skulle bli tre osv. Sköna känsla. Jag som trodde kroppen inte skulle komma ihåg hur den springer.

Nåja. Funderingar under passet. Om dåtid, nutid och framtid. Hög och lågt. Realism och drömmar.

Jag tror jag behöver vila mer. Planera in lång vila kanske en gång i månaden? Dagar då jag inte gör något alls förutom hänger med familjen typ. Men, passen måste effektiviseras. Mellanmjölken ut och in med högkvalitativa pass och lättmjölkspass. Hur mycket det än tar emot så måste jag planera mina veckor bättre. Eller planera dem. Haha.

Planeringen kommer ske på papper. Med tanke på sömn o dyl så får jag se till att planera dubbelt. Bra sömn: två pass tex. Jag behöver mer vila. Hur gärna jag än vill plöja massa mil och timmar får jag släppa det för jag får antagligen en massa lågintensiv träning som jag inte räknar in, typ livet med barnen! Och heltidsjobb.

En insikt som slog mig idag är att jag börjar få ett nytt intresse: så intressen hos barnen och upprätthålla dem! Jag trodde inte det skulle hända, trodde aldrig det skulle ta överhand med se på fan. Jag å limpan plöjde 4 km i skidspåren i lördags under ca 2 timmar. Idag åkte jag å sebbe slalom för första gången. Eller ja, vi tränade på att stå på skidorna. Sen var vi på brottning. Medan Linus brottades på träningen skojbrottades jag å sebbe. Konstant rörelse i tre timmar alltså. Lågintensivt? Ja, kanske...

Längtar efter att få komma igång. Vi har beslutat att avstå oringen, det möjliggör deltagande i andra tävlingar såsom XL-trippeln i Sollefteå. Open water, cykling å traillöpning. Dags att leta landsvägscykel alltså...

Alltså. Det här som endorfiner gör med kroppen. Det träning gör med ditt huvud. Hur klarar sig folk utan det?

Avslutar kvällen med en hetvägg. Maken å Linus rynkade på näsan. Synd för dom att det bara är sånna kvar i frysen då... Hehe...

Jag älskar träning! Jag visste det innan men efter en veckas sjukdom inser jag hur beroende jag är. Hur mycket jag älskar träning! Känslan av att aktivera musklerna, pressa hjärtat, utmana mig själv. Att fortsätta trots att kroppen skriker sluta, att bevisa för kroppen att den visst orkar!

Jag längtar efter träning. Drömmer om hur jag matar km efter km, hur det känns i kroppen. Backe, steget kortas lite, kraftfullt frånskjut ända från hälen. Känner hur magen hjälper till att dra upp benen. Armarna arbetar effektivt, hjälper till att dra mig uppför backen. Det flackar ut, steget förlängs, trycket i steget kvarstår och farten ökar med det. Slappnar av och sträcker ut, låter benen gå av sig självt.

Ser hur jag flyter fram i bassängen. God teknik. Andas var tredje armtag. Lyfter blicken, ser kaklet, volt, perfekt träff med benen och kraftfullt frånskjut.

Tittar ner på vikten. Greppar handtaget om kettlebellen och börjar svinga. Känner hur baksidan får jobba. Benböj, utfallssteg, frivändning, marklyft... Att fortsätta även fast det svider i musklerna...

Jag lider... Kroppen längtar efter träning, men hjärtat och lungorna orkar inte. De vill inte vara med.

Mind over matter. En av de tuffaste mentala kampen jag haft. På länge. Springer hellre 20 mil än det här. Haha...

Nämen nu ska jag bli frisk.

Längtar som fan att springa med Johanna, min absolut bästa träningskompis!

Planerar och peppar för en veckas vila. En vecka utan pulshöjande träning. Yoga och stabilitet men thats it.

Förkylningen har intagit min kropp. Något elakartat virus. Känns som hjärta/lunga är under belastning. Känns sådär. Nojar så därför blir det vila. Barnen är hostiga, mannen är hostig å jag mår inte heller bra.

Nojig över hjärtat. Ångrar de där 2 milen med ev feber... Försökt peppa mig för det här och har talat med kloka människor i min omgivning för att få bekräftat att beslutet är rätt och för att jag ska lyckas motivera mig. Avskyr att vila. Det är ju så tråkigt!

Har försökt planera upp veckan med lite sysslor, tror det hjälper. Och sen yoga och stabilitet. Stretch, rörlighet och stabilitet. Just nu känns det nästan lite roligt...

Jag tror jag kommer vara starkare och mer motiverad efter det här! #pepp

Jag tror jag måste ta mig en veckas vila. Det gör ont. Jag vill inte. Är i valet och kvalet men va fan ska jag göra? Bada huset imorgon, rent. Bort med baciller. Usch. Barnen är sjuka. Hostar å rosslar. Mathias är inne på vecka 32975510 typ... Eller 10. Å jag känner mig sjuk igen. Är sjuk igen. Typ ett hårt pass åsså tillbaka till noll igen.

Nej. Kanske ska drista sig till vila. Har en befängd ide om både Ursviks och TEC å då kan jag inte hålla på såhär.

Idag hånlog solen. Någon enstaka minus, gnistrande snö och vindstilla. Jag ville ut och tugga mil sådär planlöst. Såg mig själv mata runt ön, solen i ögonen och med ett leende på läpparna... Hoppas fler sånna hära dagar kommer....