Klockan 00.00 natten mellan fredag och lördag gick starten på torget i övik. Jag var laddad men inte ultimat förberedd med tanke på ca 2 veckors spökande av förkylning.

Vi lunch hämtade mamsen å pappsen upp mig å vi drog till brorsan lägenhet. Fantastisk att kunna ligga där i soffan å sova till någon kass film.

Jag drog som vanligt iväg vid starten men fick sällskap av den som slutade etta å trea i herrklassen, sjukt trevligt
Med sällskap.

Till Köpmanholmen var jag 10 min snabbare än ifjol. Jag som skulle öppna lugnt. Strax innan köpmanholmen började jag plågas av håll. Det övergick till ont i tarmarna å bakåt ryggen. Antagligen nyponsoppa som kroppen inte pallade. Genom hela Skuleskogen var jag sjukt sömnig å ont i magen. Supermamma å superpappa dök upp å heja när jag passerade entré syd. Var sjukt sugen att hoppa i bilen. Vid det här laget hade dem blivande vinnaren dragit å även trean, men det var skönt att springa lite själv.

Härliga slåttedalsskrevan. Där passerade han som blev två i herrklassen på ytterst lätta fötter.

Jag övervägde som sagt att bryta vid skule men bet ihop. Trean väntade in mig, han ville ha draghjälp. Min taktik var att gå i uppförsbackar och släppa på nerför. Å den planen följde vi. Tuggade i 4.30 fart nerför å låg runt 5.10 om d var platt.

High coast ultra är sjukt kuperat å tekniskt, även om det är en del asfalt å grus. Du plockar drygt 3000 höjdmeter på de 13 milen.

Tempot vi höll var mycket gott. Länge snittade vi 6.18 men efter Nordingrå blir det backigt naaaanting. Jag insåg att vi borde kunna komma in innan 14.00 men missbedömde tiden det tog Att springa de 12.8 km till fjärdbotten. Du ska passera ett litet berg, Nipberget. Det är inte bara kuperat, det är tekniskt med!

Trött som fan! Det där med att växla från att ha gått till att springa. Den smärtan i låren!

I Fjärbotten hoppade brorsan in som
Pacer men vi höll ett sjukt tempo, han är inte så tränad som han brukar, så vi sprang ifrån honom.

Sista milen. Döda mig. Fan va trötta vi var. Med 4 km kvar insåg jag att vi hade möjlighet att komma under 15 timmar. Vi gick till toppen av vedabron, men sen matade vi. Fan va ont det gjorde! Innan vi nådde brofästet blev vi dock tvungna att gå, likaså sista biten. Vi snubblade in tillsammans på tiden 15 timmar å 39 SEK. Segraren vann på ofattbara 13.45

Trött. Men lycklig. Yrsade runt, snacka me folk å fotas. Intervju med SVT, men den blev kort. Jag hade legat på hårt sista biten å intr fyllt på när jag kom i mål. Svartnade för ögonen. I med mat så jag iaf kunde duscha.

Mudclaw är jag lite besvikna på, hala, mycket hala på blöta stenar, men annars funka de bra.

Under loppet drack jag resorb, enorma mängder vatten, gainomax å Cola. Lyckades peta i mig lite pärmos i nordingrå, åt alltså enorma mängder mot ifjol.

Kroppen mår skit :) but i like it. Ont i alla muskler. Fötterna ska vi inte tala om... En söt blånagel har jag med.

Hade med mig ett gäng hängivna supportrar, mamma, pappa, brorsan å maken å barna! Helt jävla underbara människor! De har alla del i min seger på 1 timme å 37 min.

Nu blir det vila. Skönt!

Krossade min tidigare tid med 2 timmar å 32 min! Deru!

det blir ju inte alltid som en tänkt sig. Men ibland är det mer frustrerande än vanligt. På fredag är det High Coast Ultra. Jag har längtat sedan ifjol. Jag har haft min karriärs bästa träningsvinter. Jag har sprungit långt ifrån så många mil som "riktiga" ultralöpare. Eller ja, typ professionella, å jag jämför mig ju med dom. Så är det bara. Men jag har tränat mycket, av mycket. Simmat, cyklat, sprungit och kört styrka. Och jag har varit hel och relativt frisk.

Men, två veckor innan händer det. Förra lördagen bevisade jag återigen för mig själv att jag är i mitt livs löpform, jag dansar fram. Jag blir inte trött. Jag ler hela tiden. Jag älskar min kropp. Den lyder mig. Hela tiden! Men så... Söndag; seg. Ok med vila. Greja hemma massor ist. Tisdag. Drog till gymmet men gick sådär och känslan under dagen blev inte bättre. På kvällen känner jag förkylningen komma krypande. Onsdag. Usch. Blir bättre under dagen å drar på orientering. Ingen turbofart. Känns bra. Torsdag inte bra. Blir vila. Vila, vila, vila. Tråkigt som fan, men har lärt mig känna min kropp. Lätt jogg idag. Hoppas på underverk.

Planen var att kötta som fan fram till idag för att sedan lätta upp, köra lite alternativt och bara mysa. Då hade jag stått där på fredag med en stark, pigg och löpsugen kropp. Nu oroar jag mig över att kroppen inte ens kommer bli så frisk att den kan springa.

Men, pumpar i mig te och försöker ta det lugnt. Det ordnar sig. Men är tufft mentalt just nu. Jag vill lixom inte bara springa, jag vill springa bra!

ingen löpning sedan i söndags, kroppen ville inte. Hade inte lust. Och den får bestämma. Lite styrka på tisdags morgon, förkylningskänsla kommer krypande på kvällen. Onsdag morgon. Blä! Förstår varför kroppen vill vila. Men Nipstigen på kvällen. Det brukar vara fint där uppe och jogga skadar inte. Behöver orienteringsträning. Hämtar ut mina nya pjuks, VJ Sarva D'vil. Jag överger alltså inov8. Dubbarna ger mig blåsor så tänkte jag vill testa något nytt.

De kändes lite trånga vid tårna men bestämde mig för att behålla dem ändå. De var mycket stabila. Helt annat grepp i dom. Blir spännande att testa dem på mer hårt underlag och i mer än 5 km.

Jamen loppet då? Kroppen kändes inte tiptopp men större anledning att fokusera på orienteringen. Gick ut i ett stabilt, lugnt och kontrollerat tempo och höll det hela loppet. Tryckte inte på, bara matade på lixom. Men orienteringen! Oj! Det är såhär det ska kännas! Så jävla fantastisk känsla. För första gången typ någonsin så läste jag in utgången från kontrollen samtidigt som jag prickade av punkter längs vägen. Stannade kanske 5 ggr totalt för att läsa kartan å försöka se kontrollen. :) annars bara stabilt mata! 4 kontroller jag inte är nöjd med, då jag brast i fokus. Mest missnöjd med 14-15 då jag å SnabbAnders Vedin å jag kom ihop å jag hakade på honom. Dumt. Vi skulle inte på samma ställe. Haha.

Jag matade enbart efter sträcket, samma fart. Tugg, tugg...

Seger med nästan 4 minuter. Lite förvånad, men bra besked att farten är helt ok även när jag inte förtar mig. Och vilken terräng! Älskart! Å vilken karta!

Men framförallt: vilken känsla! Den där tar jag med mig. Med den där känslan vill jag springa alla lopp iår. Så lugn, så fokuserad... Heja mig!

I lördags var det dags för en av årets höjdpunkter: urskogsloppet i Björna. Samtidigt hålls Björnadagarna så det är lite av en folkfest. Urskogsloppet är sådär härligt gemytligt. Traillöpning och löplopp när det är som bäst! Femte året av sju jag är med och gillar det mer och mer för varje år. Stämningen bland löparna är härligt avslappnad och den fantastiska arrangörsskaran är härligt engagerade, för att inte tala om publiken som står dels vid vätskestationerna men även ute längs banan, mitt i skogen. De rapporterar placering och tid bakom. Å det bästa av allt, när du hejas fram längs upploppet.

Banan är riktigt fin. Bjuder på kupering och är teknisk. Om jag ska klaga på något så är det sträckan av grusväg, den skulle jag gärna undvika, är inte riktig min styrka det där med att springa där det är platt, jämnt å fint...

Löpformen är mitt livs bästa och det syntes på resultatet. 19.5 km på 1.32.39, ca 4.40 bättre än min tidigare tid och slog nytt rekord med 4.30 Gick i mål ca 6 min efter herrsegraren. När jag kom ut på grusvägen (efter 12 km) låg jag, enligt uppgiftslämnande publik, 3 min efter, så jag är bevisligen bättre i skog än på grus. :)

Nu är det två veckor kvar till semester och brakstarten med High Coast Ultra. 13 njutningsfulla mil.

Kroppen strejkar lite. Stod flytt på schemat igår och vila idag. Men imorrn kanske det blir lite slalombacke... Vi får se... Det flurerar sjukor på jobbet. Borde slippa jobba på grund av det... :)

Ingen gruvmora iår, men en stilig filur... :)

Premiärade med mina mudclaws med. Ska ut på dem någon gång till innan de får domen... :)

Fy fan vilken målbild jag hade. Det slog mig idag. Det gjorde ont. Jävligt ont. Nöp till i magen och det sved bakom ögonen. Längtar efter första passet utan svid bakom ögonen å klump i halsen.

Det började med känslan innan resan. Känslan på plats. Känslan då tävlingarna närmar sig. Känslan då tävlingen är där. Ingen nervositet. Självförtroende. Känslan under loppet. Känslan vid målgång. Känslan då namnet läses upp och jag skall upp på pallen. Hur kliver jag upp på pallen? Skoja till det? Seriöst?

Målbilden har byggts på efter varje pass. Intensifierats. Målbilden har motiverat mig de där kvällarna då regnet piskar och mörkret är totalt. Målbilden har motiverat mig att fortsätta fast det gjort ont. Trotsa rädslor, trotsa kropp.

Nu är den borta. Och det gör ont. Jätteont. Jag är förvånad, jag visste inte om det här men det har kommit som en insikt nu, nu när den är raserad och värdelös.

Mitt val. Helt och hållet. Men fanns inget alternativ. Inte för mig. Inte för mina principer. Inte för min motivation.

Jag brukar kräva Max 1.5 timme att sura och vara bitter, förbannad och älta. Ger mig själv den tid jag behöver nu.

Började morgonen med en fin runda. Förbi Sälsten.

Lugn jogg och sedan en till runda med energigivande Anna och Kicki. Jag hoppas motivationen kommer tillbaka... Drog ut å cykla med sebben med. Jobbigt. Jag trött eller han tung? Haha...

Orientering imorrn, tävling. Kan och får gå hur som helst. Förväntningarna är noll. Kommer jag till start är det en seger.

Att det blev såhär! Fan alltså. Å att jag blir så besviken. Men första gången jag högt uttalat en satsning för mig själv... Ska nog aldrig göra det igen.

Motivationen dog. Rusade ut för ett stup. Dog. Typ 8 månaders målinriktade förberedelser raserades på ett öjneblick. Men jag är kanske påväg mot mitt livs form så fan, det är ju inte ogjort. Säsongen är ju inte ens vid halvtid, men ändå. Det stora målet har förvandlats till ett dammoln och helt plötsligt har jag 12 oplanerade dagar.

Valet var mitt egna och grundades på principer. Värdering av sekunderna i mitt liv kombinerat med principer... De är så jävla viktiga ibland. Principerna...

Min motivation är fortfarande död, men imorrn skall två härliga damer hjälpa mig att leta efter den. Kanske väcks den såpass att jag ids dra till Ö-vik på lördag. Förhoppningsvis vaknar den på söndag så förberedelserna inför ultran kan bli sådär perfekta som jag tänkt mig...

Love and rock n roll... Hade inte tackat nej till SRF men projektansökningar är inte så tråkigt som det låter... Eller...