dagens träningsplan såg jag grymt mycket fram emot. Dagen skulle brakstarta med spinning med Anna. Därefter jobb för att innan middag panga 20*70/20 i skog/stig.

En sjukt peppande och inspirerande Anna ledde spinningen. Jag körde på som vanligt men märkte att kroppen inte svarar som önskat. Dålig återhämtning på de korta pauserna som är och både puls å muskler betedde sig inte som de brukar. Drog ner på belastningen för att iaf kunna hålla tempo.

Lufsat runt hela dagen med muskler som inte återhämtar sig riktigt. Känner mig seg men inte sjuk-trött.

Hjärnan skriker träna! Kör intervallerna för fan! Ska du hoppa passet bara för att kroppen påstår att den inte orkar? Ska du bara ge upp? Jävla motionär. Hur tror du att du ska lyckas med något om du bara vilar för att det känns lite motigt? Det är latmasken som intagit kroppen och skyller på någon jävla förkylning och den inbillningshostan den håller på med...
Ja typ så resonerar hjärnan.
Kroppen försöker vara sansad å lugn. Tänker mig den som en ledsen hund, du vet, en såndär typ beagle. den svarar typ wah ävva! Å lommar moloket iväg...

Så... Ska en lyssna på kropp eller knopp? Fanstyg.

Jag vill inte bli sjuk igen så vilar nog. Jävla latmask.

Nu får det fan va nog. Nu är jag frisk.

Imorrn blir det spinning och antingen springs det innan eller efter. Helgen kommer bjuda på intervaller och långpass. Skulle vara gött å trycka ett 3-timmars.

Björnarna lär ha vaknat å jag är ju 100% säker på att de är ute efter mig så vart fan ska en springa?

Vi drog till resorten hos mamma å pappa. Ja, eller är deras hem men som en resort eftersom en blir uppassad å bortskämd å jag blir lat och förtappad...

Gått upp cirkus 10 kg och har en känsla av att aldrig någonsin orka springa fortare än 5min/km fart, någonsin! Folk tävlar och tränar till höger å vänster, själv släpade jag, i sällskap av brorsan, mig runt 9km På 70 min igår. Iofs så gick vi en hel del och klaffsade runt i skogen, men ändå.

Känner mig mycket bättre idag men överväger totalvila ändå... Dock livrädd för att latmasken ska drabba mig...

En prommis med familjen blev det i solen. (Perfekt löpväder) ner till Juniskär å hem... Hoppas på kanonväder imorrn och en frisk kropp så jag kan slå veckans km-rekord...

idag var jag hemma, å vabba, å va sjuk, samtidigt! Igår trodde jag att min sista stund var kommen. Beredd att sälja/skänka iväg alla träningskläder och skor... Men idag är det faktiskt lite bättre. Inte ont i halsen längre, nu har det flyttat ner till luftrören/lungorna. Försöker att inte hosta.

I de bästa av världar kan jag jogga lite kort imorrn. Får se hur allmäntillståndet är...

Just nu agerar jag kudde åt denna lilla sötnöt. Som när han föddes plus några kilon och centimetrar...

Igår simmade jag likt en fisk. Kvällningen tänkte jag ägna till att lyfta alla vikter vi har här hemma, istället drog jag på mig yllestrumporna, värmde vetekudden och ägnade mig åt självömkan. Dock övertygad om att jag under morgondagen skulle skutta upp vid 05 och springa det där härliga morgonpasset.

Jag vaknade, 03, ålade mig ur sängen och släpade mig likt en zombie till medicinskåpet, beredd på att äta vad som helst! Tryckte i mig Ipren i hopp om någon timmes sömn. Ställde om väckaren och fortsatte vrida mig runt med den kropp jag inte längre kände igen. 06.30 var det dags för ålning igen. Röra ihop en gröt, intala mig att jag bara är lite morgonseg, ignorera kroppen. Äta gröt. Packa väska. Tjata på barn. Klä på mig själv. Tjata på barn. Borsta tänderna. Tjata på barn. Bli arg på barn. Hata kroppen. Hata förkylning. Ignorera kroppen. Tjata på barn. Ge upp. Gå ut. Gå in. Tjata på barn. Bli arg... Osv. Tillslut cyklade jag och den minst sjuka av barnen mot dagens måsten.

På jobbet. Önskar förkylningen ond bråd död. Inser med tårarna brännande bakom ögonlocken att den där känslan i halsen inte beror på att en godis fastnat i halsen. Värken i kroppen är inte träningsvärk. Anfåddheten efter trapporna inte är normal. Insiktsfull! Nå jävulskt! Skickar det där mailet: inställda intervaller. Solen skiner hånfullt mot mig. Vinden blåser inte på pin tji. I hate it!

Förlåt alla taggade kollegor å löparvänner! Jag lovar att plåga er nästa vecka, om kroppen vill.

Fikat ägnade jag åt att skrika. Skrek nog mest hela dan. Delvis för att mitt tålamod var kortare än stubinlöst men mest för att förkylningen minst sagt stigit mig åt huvudet, närmare bestämt öronen, så jag är lomhörd som fan.

Strålar alltså från hals/gom/öron...

Åsså värker kroppen, å den känns svullen, å jag är på dåligt humör... Å ja. Skit. Tröstat mig med att inmundiga kopiösa mängder godis som gör allt värre.

Har jag sagt att jag tror att döden kommer att knacka på varje gång jag är sjuk? Att jag tvingar maken att känna på min panna minst en gång i timmen? Att jag varje gång inte har feber, enligt honom. Själv hävdar jag det motsatta. Jag är sjuk och det är otroligt synd om mig. Jag borde få ligga i soffan med hela familjen vakande vid min sida, beredda på att massera, hämta vatten och känna på pannan... Tyvärr funkar det inte så...

Se vad blek och sjuk jag är! Så sjuk att jag blir suddig!!!

Och nej, det är inte ett dugg synd om min make som får stå ut med allt gnäll, det är mig som det är synd om! Det är jag som är sjuk!


Ok.. Kanske gnäller lite överdrivet mycket... Eller Näe... JAG HATAR ATT VARA SJUK'!

Talade för övrigt om för min chef idag vad duktig jag är som ser till att bli sjuk lagom till ledighet! Hoppas det syns i lönekuvertet nästa år...