Igår simmade jag likt en fisk. Kvällningen tänkte jag ägna till att lyfta alla vikter vi har här hemma, istället drog jag på mig yllestrumporna, värmde vetekudden och ägnade mig åt självömkan. Dock övertygad om att jag under morgondagen skulle skutta upp vid 05 och springa det där härliga morgonpasset.

Jag vaknade, 03, ålade mig ur sängen och släpade mig likt en zombie till medicinskåpet, beredd på att äta vad som helst! Tryckte i mig Ipren i hopp om någon timmes sömn. Ställde om väckaren och fortsatte vrida mig runt med den kropp jag inte längre kände igen. 06.30 var det dags för ålning igen. Röra ihop en gröt, intala mig att jag bara är lite morgonseg, ignorera kroppen. Äta gröt. Packa väska. Tjata på barn. Klä på mig själv. Tjata på barn. Borsta tänderna. Tjata på barn. Bli arg på barn. Hata kroppen. Hata förkylning. Ignorera kroppen. Tjata på barn. Ge upp. Gå ut. Gå in. Tjata på barn. Bli arg... Osv. Tillslut cyklade jag och den minst sjuka av barnen mot dagens måsten.

På jobbet. Önskar förkylningen ond bråd död. Inser med tårarna brännande bakom ögonlocken att den där känslan i halsen inte beror på att en godis fastnat i halsen. Värken i kroppen är inte träningsvärk. Anfåddheten efter trapporna inte är normal. Insiktsfull! Nå jävulskt! Skickar det där mailet: inställda intervaller. Solen skiner hånfullt mot mig. Vinden blåser inte på pin tji. I hate it!

Förlåt alla taggade kollegor å löparvänner! Jag lovar att plåga er nästa vecka, om kroppen vill.

Fikat ägnade jag åt att skrika. Skrek nog mest hela dan. Delvis för att mitt tålamod var kortare än stubinlöst men mest för att förkylningen minst sagt stigit mig åt huvudet, närmare bestämt öronen, så jag är lomhörd som fan.

Strålar alltså från hals/gom/öron...

Åsså värker kroppen, å den känns svullen, å jag är på dåligt humör... Å ja. Skit. Tröstat mig med att inmundiga kopiösa mängder godis som gör allt värre.

Har jag sagt att jag tror att döden kommer att knacka på varje gång jag är sjuk? Att jag tvingar maken att känna på min panna minst en gång i timmen? Att jag varje gång inte har feber, enligt honom. Själv hävdar jag det motsatta. Jag är sjuk och det är otroligt synd om mig. Jag borde få ligga i soffan med hela familjen vakande vid min sida, beredda på att massera, hämta vatten och känna på pannan... Tyvärr funkar det inte så...

Se vad blek och sjuk jag är! Så sjuk att jag blir suddig!!!

Och nej, det är inte ett dugg synd om min make som får stå ut med allt gnäll, det är mig som det är synd om! Det är jag som är sjuk!


Ok.. Kanske gnäller lite överdrivet mycket... Eller Näe... JAG HATAR ATT VARA SJUK'!

Talade för övrigt om för min chef idag vad duktig jag är som ser till att bli sjuk lagom till ledighet! Hoppas det syns i lönekuvertet nästa år...