varför vila? Såååå tråkigt! Men kroppen är sliten sen igår. Vagnspasset slet på kroppen. Tror d sista kilometrarna i decimeterdjupa snön var nådastöten. Ett asbra pass alltså! Träningsvärken i ljumskarna skvallrar om bra hållning å rätt tryck i steget, inbillar jag mig iaf.

Igår, under passet, då vinden bjöd på som mest motstånd och däcken skar ner i leran å snön, då funderade jag på vad som driver en. Varför lixom? Varför inte? Var min första tanke.

När jag nötte på där, i längsta backen på rundan, den där Yoda skymtar i skogen, tänkte jag på en av sommarens alla kommande begivenheter. Det där njutningsfulla loppet som startar i Ö-vik; high coast ultra. Medan regnet piskade mig i ansikten var jag mentalt i Skuleskogen. Doft av varm skog och dagg. Ja, d var ju gryning då jag lubbade där...

Ja, de där grispassen, de är de som får de där underbara passen att bli ännu mer underbara. Om du ska genomföra något som du vet kommer vara tufft, utsätt dig för saker som är ännu tuffare, då blir det där som du "bävat" för lätt som en plätt! Eller ja, du kommer mentalt vara starkare. Då du i sommar springer det där loppet, kroppen skriker sluta, syran sprutar i benen och mentalt börjar krafterna sina, tänk då på det där passet, i snöglopp, nollgradigt och med regnet piskande i ansiktet... Klarade du det då klarar du väl vad som helst???