Torsdag morgon. Kollar mailen. "Självklart ska du komma och springa TEC 100". Klart som fan! tänker jag. Eller jo, tankar som "hur fan tänkte jag nu?" passerar, men jag vill ju det här.
Jag har länge sneglat på loppet, men 16 mil är långt och tvivlet på mig själv har fått styra. Sen är det varvbana, och det avskräcker. Men hur svårt kan det vara?

Åda för två helger sen. Trodde inte kroppen skulle hinna återhämta sig, men ett lugnt pass längs delar av Sundsvall trail följt av ett brutalt härligt intervallpass (3,2,1 km, två min vila mellan intervallerna, två omgångar) där kroppen skrek efter mer, trots nära pers på halvmara fick mig att våga fråga om plats till TEC. Formen kändes brutal! Nu eller aldrig var känslan.

Passet på onsdagen; ben och stabilitet, instruktör för intervaller följt av otroligt lätta 13km förstärkte känslan.

Torsdag morgon. Lyckan. Skräcken. Förväntningen. Faaan va kul! Fick en tid på Härnösands Hälsostudio där Sandra fick massera upp ömma muskler. På kvällen firade jag med en öl.

Fredag. Bränner ner till Gävle där brorsan är inneboende hos Karl, killen som är en stjärna på det där med näring under ansträngning. Det där jag inte kan något om. Är livrädd för.

Karl är inte hemma. Skickar honom bilden ovan. Det jag hade hemma som jag tänkte var ätbart. Han tycker vi borde talas vid, ringer upp och han lotsar och instruerar mig via telefon och låter mig gå hårt åt hans tillskottsskåp. Tacksam nå jävulskt. Kompletterar de få gelsen jag har med sportdryck från Maurten. En helt ny sportdryck med nästan dubbelt så mycket kolhydrater som andra sportdrycker. Den kapslar sockret med en hydrogel som sedan utlöses i tarmen och ska därför inte påverka magen negativt. En chansning, spännande, har ju aldrig testat men är ingen fegis. :) litar på Karl. Kompletterar med saltampuller, koffeingelebitar och resorb.

Lördag. Gröt. Två ägg. En karbogel. Pirrig. Fyller upp de flaskor jag har med mina egna gels först, vill börja med det jag är van.

Rullar in på tävlingen en knapp timme innan. Inser att en låda är det en ska ha, inte en sladdrig väska. Rätt mycket folk. Alla ser så rutinerade ut. De har varit med förr. Har pacescheman, matscheman. Jag kör på känsla. Glädje. Det stressar mig minst. Träffar Ellen som sprang HCU samtidigt som mig, lugnar lite. Hon påstår att jag kan sätta banrekord. Fnissar lite. Säger att målet är under 17 timmar, känns rimligt. Försöka ligga i 5.30-fart så länge som möjligt för att sedan tillåta mig tappa till 6.30 i snitt. Ska hitta flytet, den där känslan av att kunna springa i evigheter. Benen känns stela och ömma, precis som vanligt. Skoval faller på Inov8 x-talon 212. Dom har jag kört HCU med och mina fötter kommer ytterst bra överens med dem. De funkar bra även på asfalt för mig och jag älskar känslan de ger mig på stig. Smälter lixom samman med underlaget.

Äntligen start. Älskar ultror, då slipper jag värma upp. Rullar iväg. Börjar med elljusspår, en backe. Två killar tar tät, 50 Miles ska de köra. Tar inte rygg, kör eget. Lugnt. Höger, vänster, höger, vänster. Börjar dricka från andra backen. Få in vanan. Siktar på en flaska per varv (5dl). Kommer snart ut på asfalt och därefter hård jordstig. Det varar in 4,5km. Springbara backar. Rullar på. Under 5 i snitt.

Kommer in i skog. Mysig stig. Känner hur kroppen smälter ihop med underlaget, benen och fötterna går av sig själva. Kroppen slappnar av, rör sig av sig självt.

Överraskas lite över att det är så mycket stig. Knixig och rotig stig. Klagar inte, hade gärna fått varit mer! Efter 6 km kommer några grusstigspartier. De kommer vara något jag småfasar över. Omväxlande underlag med bred och smal stig. Passerar skylten för 8 km. Under den kilometern kommer den enda gåbacken. Den är kanske 20 meter, men jag blir glad. Något att hänga upp sig på. Skylten för 9 km såg jag först vid varv 5, rätt stenigt men roligt. Kommer en fin nedförslöpa innan det blir grusväg och därefter asfalt, en lång slakmota, skylt 10km, platt jordstig, tunnel, sen stig. I princip uppför hela sista km förutom sista 200m. Riktigt rolig stig. Favoritpartiet, helt klart!

Jag oroar mig för hur jag skall orka mentalt. Börjar med tankelekar. 4 varv, sen får du ta upp telefonen. Fånigt att göra det innan. 4 varv. Lär dig känna banan. Lär dig njuta av den. Efter 8 varv, då får du kolla igen. Låtsas att 10 varv är målet, de fyra sista kommer du orka oavsett.
Delar in banan i avsnitt. 4.5km Då kommer skogen, sen kommer helt plötsligt 6 km, lite gruspartier, men då har du gjort hälften. Sen sju, då är det fin stig, vid 8 kommer snart gåbacken, 9 ser du aldrig, en härligt nerförsluta, grus och asfalt men sen kommer 10-skylten och då är du nästan i mål.

Varv 1, snitt 4.59 tror jag. Jubel! Hejarop. Får hjälp av brorsan att fylla flaskorna, morrar. Det går för fort.
Varv 2. Jubel. Vilket mottagande! Blir generad. Fyller flaskor. Kör med min sportdryck jag är van, blandar rätt svagt. Drar i mig resorb.
Varv 3. Fortfarande 5-fart. Morrar. Orimligt. Men känns bra.
Varv 4. Snart får jag instagramma! Spanar in vad jag vill visa. Blåsipporna, det är fint. Vill kommentera farten. Få fram hur irriterad jag är på att det går för fort. Depå. Jubel! Vrål om att de är glada att se mig. Uppmaning att springa smart.

Varv 5. Upp med telefon. Filma. Visa vad jag gör. Hur roligt det är! Älska löpning! Ni måste testa för bövelen! In i depån. Det är sjukt. Snittar fortfarande runt 5. När spricker det? Bestämmer mig att inte tänka på det.
Varv 6. Mental utmaning. Tyckt att asfalten suger för mycket, hittar det positiva där. 4,5km vila! Små steg, flyt. Där sparar du kraft och tid. Skogen, löp ut, rulla. Skogen kan du. Där får kroppen vila, där släpper spänningarna, känner hur musklerna slappnar av. Depå. Känner av spänning i luften. Det är orimligt att farten ska hålla. Känner det själv. Har övergått till Maurten nu. Förberedde mig på knas. Tvärtom händer. Kroppen Älskart! Slipper den söta smaken. Kompletterar med extra salt, drar i mig resorb. Dricker knappt vatten, hellre svag sportdryck sa Karl. Litar på det.
Varv 7. Hittat bra flyt mentalt, hur jag delar upp banan. Försöker finna fördelarna i varje parti. Blir stressad och irriterad när jag ser att jag börjar tappa lite i tid. Ironiskt. Aldrig nöjd.
Varv 8. Utropar när jag rullar ut från depån att nu är det bara nerför kvar, nu är det hemresa. Går fortfarande för fort. Men det känns ju så bra, varför ska jag sakta ner? Känns knappt som jag springer ju! Varvar folk. Glada tillrop. Var besviken på att få springa själv men tycker det är skönt nu. Gått in i någon slags trans. Får kommentaren "bra fart" när jag passerar löpare. Suger i mig. De tycker jag är stark. Vi är alla starka vill jag säga, men får inte fram något, glömt hur jag pratar. Fokus på att ta steg framåt. Springa med johanna är kul. Depå. Jublet. Boost.
Varv 9. Två varv sen har jag gjort 10! Sjukt. Efter 10 varv ska jag få börja gå i backarna. Något att se fram emot. Depå. Fylla på. Känns sjukt bra.
Varv 10. Då slår mentala tröttheten till. Ska ja passera här 4 ggr till? Hur ska de gå till? Du kommer inte orka det. Orimligt. Kliv av. Depå. Vill gråta. Känner förtvivlan. Det pratas om svenskt rekord, är det rimligt? Brorsan peppar, alla är låååångt bakom. Känns oviktigt. Jag vill orka, börjar bli rädd att jag inte ska orka.
Varv 11. Tar saltgurka. Går första backen och äter. Springer de flesta backarna, bryter med något gåsteg här och där. Varför gå när jag orkar springa. 4 varv. Börjar tappa det positiva. Du kommer inte orka. Varvar några. Vrålar att jag har rekordet inom räckhåll! Motiverar mig lite. Depå. Säger till brorsan att jag verkligen önskar att det bara var två varv kvar. Innerligt. Han frågar om han ska pacea nästa. Säger nej. Vågar inte. Rädd att bubblan ska spricka.
Varv 12. Kom igen. Bara två varv kvar sen. Å sen bara ett. Fatta vad skönt när du bara har ett varv kvar. Mycket energi går åt att pusha mig, att motivera. Jublet i depån får mig att rysa. Fyller på, två varv kvar. Kom igen. Brorsan frågar om han ska pacea, säger nej. Vågar inte. Livrädd att jag inte ska hålla.
Varv 13. Du fixar rekordet! Orden ekar när jag lämnar depån. Får vända efter några steg. Lampan krånglar. Byter. Rullar iväg. Orkar inte kolla telefonen. Vill eg filma, men orkar inte. Orkar inte mentalt. All fokus framåt. All energi framåt. Näst sista gången. Fan vad jag vill det här. Kämpigt varv. Tror jag är trött. Tar koffeingel. Funkar, men vågar inte pressa mig. Depå. Jublet. Stödet! Jävlar! Brorsan säger att jag fixar det. Spring bara, skit i tiden. Jag utbrister att jag kommer fixa banrekordet, kan gå runt! Tror det är svenska rekordet oxå. Brorsan kontrar med att jag gärna får skynda mig, för han fryser. :) Får frågan: Hur många varv är det kvar? Vrålar "eeeeett vaaaaarv" sen drar jag.
Varv 14. Sista varvet. Känns overkligt. Blir trött. Som att kroppen ger upp lite för att hjärnan inte orkar. Kroppen är inte trött men huvudet tycker att den borde vara det. Matar på. Känns lite ledsamt att det är sista varvet. Passerar 10km för sista gången. Känslan. Vill eg springa, men är trött, ett sista inlägg på sociala medier. Känner glädje och stigande eufori. Ska precis lägga tillbaka mobilen, tänker att jag kan kolla igenom messen som plingat under loppet. Läser med ett brett leende alla glada tillrop. Innerlig glädje. Sen blänker det till lixom. Från Magnus; du går mot svenskt rekord! Fixa 15:14.
Men jävlar! Kollar klockan; 15:03. Jag kan fan inte gå. Börjar jogga. Tillbaka med mobilen, knappt 1500m kvar! Ökar. De sista 1500 är inte platta. De är inte nerför. Det är inte asfalt. Det är uppför, smal stig. Hur snabbt springer jag? Skiter i klockan. Lyfter blicken. Fokus framåt. Tröttheten är som bortblåst. Känner mig lite förbannad, har jag gått å inbillat mig trött? Skit i det. Njut! Känslan av att jag flyter fram, tryck i steget. Starka ben. Matar på. Fan va jag älskar det här! Uppför sista hällen. Ser målgångstältet för sista gången. Nerförslöpan innan. Känslan av att flyga! Älskar min kropp. Rundar sista kurvan! Långa steget före! Mål! Jubel och hejarop. Armarna i luften. Obeskrivligt. Är det verkligen slut? Har jag räknat rätt? Ska jag sluta nu? Under 17 timmar. Snitt 5.39 Seriöst? Det kan inte stämma.
Mottagningen i målet är fenomenal.

Svenskt rekord! Sjukt. Oväntat. Långt ifrån min målsättning. Första gången jag sprang så långt och så gick det så bra! Gränserna flyttas, nyfikenheten växer.

Känner mig bitter över att inte klara sub 15, handlar inte om att jag inte är nöjd och njuter av framgången, handlar om det som driver mig. Ny utmaning, att förbättra mig. Jag gillar den sidan av mig, när den är under kontroll.

Känner mig så jävla tacksam! Det här gjorde jag inte själv! Brorsan som skjutsar och servar. Karls guidning och alla tillskott han bjussa på. Alla andra löpare och de som hejade i depån. Lyfte mig fram. Och alla där hemma. Som plingade i mobilen. Hejade på i sociala medier. Känslan av att veta att ni följde mig. Hejade på mig. Det lyfte mig! Tacksam!

Analys:
Haft en sån otrolig bra känsla hela loppet. Ingen riktigt energidipp. Att våga testa Maurten ångrar jag inte för en sekund! Det kommer jag köra mer på! Slippa den där söta smaken, men framförallt, den energi den gav mig. Ser fram emot nästa tävling; Sundsvall trail. "Bara" 49 km, dock i mycket krävande terräng, kommer krävas massor av energi. Under TEC blandade jag ut den med mer vatten än vad den ska, intressant och testa den enligt receptet.

Kroppen cyklade jag ur lite under söndagen, hade den i konstant rörelse. På måndagen kändes den pigg. Springsugen. Men tvingar den att vila. Mina fötter har det värre. De har varit rejält slitna och har tappat en av de tre naglarna jag väntar mig att tappa.

Absolut jobbigast var den mentala biten. Kroppen har inte gjort alls så ont, men mentalt var det kämpigt. 14 varv, det är rätt många. Men nu vet jag att jag kan och känner det inte alls omöjligt att jag nästa gång springer 28 varv...

Energin är ibland slut. Det har den varit nu. Känt mig som en trasa. Inte se någon utväg. Allt känns hopplöst och oöverkomligt. Sen vänder allt, jag verkar säkert glad och positiv, men den där låga energin ligger kvar, där under.

Men något har hänt. Jag kan kravla mig ur det där mörka, tillräckligt mycket för att inte sugas ner helt. Men det är kämpigt, jag får vända på många stenar.

Idag fick jag energi. Av andra. Av mina vänner som alltid finns där #oändligttacksam, av mina päron men sen oxå av gänget som körde intervaller med mig å Micke på Sports.

[Bild]

Det gjorde mig glad. Fyllde på energi. Löpning gör sånt. Att se hur folk tar ut sig. Älskart! Fullkomligen Älskart! Att få vara instruktör är hur roligt som helst. Jag ger en och får tiofalt tillbaka!

[Bild]

Innan passet brände jag ett kort benpass och sen 30 min långa stabilitetspasset. Ökade vikt. Löjligt roligt. Sen råkade jag hänga med Micke på en timmes löpning. Gick av bara farten. Å solen sken. Å det var ljust ute. Och benen var pigga.

Nu är det soffläge och film. Inte fel det heller. Känns bra nu. Fortsätt gärna med det.

Jag vill ta på mig skorna. Knyta dom och sedan springa. Springa så långt benen bär. Springa utan att se bakåt... låta benen trumma på i evighet. Låta dom gå tills de inge orkar mer.

Bra pass idag. Starka ben. Huvudet klarade av att pressa kroppen, och kroppen klarade av att bli pressad, och huvudet pallade sprudlande hormoner. Tidigare har den stängt av. Helt. Och tårarna har svidit bakom ögonen och klumpen i halsen har gjort det omöjligt att andas.

Men idag funkade det. 3, 2, 1 km med 2 min vila emellan. Var inte nöjd så körde det två gånger. Hann leka runt på tallheden på Berga och sprinta upp i Forsaskogen. Nostalgi. Jäklar vad jag kutat i Forsaskogen. Njurunda OKs klubbstuga ligger ju där. Skrapade ihop 2 mil. Fina mil. Farthöjningarna gick jävligt bra. Bra samspel med mage och rygg och kände som bra tryck i benen. Den lugna joggen däremot kändes ohyggligt tung. Ironiskt.

Sprang å tänkte på hur jävla kul det är att springa långt. Att jobbat sig förbi barriärer. Att veta att jag kommer orka. Orka hur mycket som helst. Den känslan är skön. Vägen dit har inte varit rak. Mitt pannben är tjockt. Men med glädje kommer du långt. Skogen mitt element. Mata steg för steg. Km för km. Jag vet inte. Egentligen kanske jag springer från något. Jag kommer aldrig lyckas med det, hur många mil jag än springer. Men det får mig att må bra. När jag springer är jag naken. Då är jag jag. Mig själv. In på bara skinnet. Igår insåg jag att jag nödvändigtvis inte behöver springa. Det som krävs är rörelse.

Jag vet inte vad som väntar i livet. Tusen tankar. Tusen känslor. En stor knut. Jag tror jag har hittat en ände att börja nysta i, men vet inte. Tycker den trilskas för mycket.

Hoppet falnar ibland. Som nu. Men det gäller att försöka fortsätta hålla sig i rörelse. Inte stanna...

Ja, jag är kanske lite partisk, det är ju berg jag orienterat på flertalet gånger, men löparna kommer bjudas på fenomenal terräng. Jag kommer inte ihåg det så vackert, men jag var väl hemmablind och har sett bra mycket mer terräng nu så uppskattar det på ett annat sätt.

Vi startade vid fiskdammen i Nolby och bestämde oss för att avverka rundan uppe på Omsberg, till Tallstugan (där den stod) och tillbaka.

Propagandaväder. Sol, friskt. Fint. Humör på topp. Pang bom ut i fin skog. Över nya E4 och sen... jösses.
Du matas med makalös terräng. Och du får lyfta på knäna.

Hällmarkerna på Omsberg går inte av för hackor. Njutbar löpning. Holmberg (banläggaren) vill bjuda löparna på det bästa och det innebär bitvis stiglöst land. Som orienterare myser jag. Känslan av att flyta fram i obanad terräng är svårslagen. Det finns inga hinder, du har inga begränsningar.

Löpningen på Omsberg är inte så teknisk, förutom att det är obanat. Terrängen är inte finskuren utan höjderna är fint sammanhängande. Men det är krävande, mage och rygg får jobba hårt, ja benen med. Holmberg leder oss genom en skreva, spektakulärt. Du får se Sundsvall i olika vinklar och se hur Ljungan ringlar fram.

Efter vändningen vid Tallstugan tappar vi höjd för att därefter äntligen få klättra uppför Omsberg igen. Njutbar stund. Väl uppe belönas du med fina vyer och du anar toppen där målgången hägrar.

Benen trippar hemåt. Leker med tanken att det är loppet. Jäklar vad trött jag kommer vara där. Trött men fenomenalt lycklig. Trött på ett bra sätt. Det kommer behövas energi i väskan. Känner längtan. Får pressa på, få uppleva banan med andra människor, andra löpare. Fasen va skoj det ska bli!

En bra dag. Solen i ansiktet och mil i benen.

Ska du springa Sundsvall trail?
Här kommer lite tips:
Är det uppehåll och torrt funkar det bra med trailskor. Är det blött rekommenderar jag metalldubb för bästa grepp. Hur som haver, spring med skor som sitter bra på fötterna, som tål att bli blöta och som du litar på.
När det gäller träning; ut och spring i skogen. Våga lämna stigen. Börja på relativt jämnt underlag, utmana sig sedan. Jaga höjder. Spring så mycket stig och skog så du känner dig bekväm och börjar kunna lyfta blicken. Strunta i tider och kilometrar, försök känna flyt och känna dig avslappnad i löpningen. Försök stärk vrister, de tar mycket stryk.

Vi ses!

wroom wroom. Bra sammanfattning av lördagen.
Livet har snurrat i åttor. Det har gått uppför, fort nerför, genom kärr och blockterräng. Ett obeskrivligt tungt sista halvår. Det är fortfarande tungt. Och det gör ont. Livet är som en bergochdalbana och jag hanterar det genom att hålla i mig jävligt hårt och hoppas farten saktar ner snart... även om det känns som att jag sjunker som en sten sån vet jag att jag flyter upp igen, till slut.
Kvalitetspass har lyst med sin frånvaro. Det har inte varit någon idé att försöka strukturera något, eller ens hålla räkning. Jag har fått låta kroppen styra. Huvudet har gjort tappra försök men det har fallit platt varje gång. Så träning i sakta mak har varit det enda som fungerat. Ökar farten slår huvudet ifrån och kroppen stänger av.

Med det som bakgrund kände jag att 5-ish mil är rimligt att lufsa runt som säsongspremiär. Som första barmarkspass. Att sedan veckan innan var en av de mest träningsintensiva där jag helt plötsligt lyckats köra intervaller, det fick jag bara gilla lixom. Jag ångrade mig två sekunder efter ol-intervallpasset, på asfalt, i tisdags. Jag började oroa mig när smärtan i vaderna intensifierade och försökte springa bort det med intervaller på grusväg på torsdagen. Rimligt.

Jobb i Gävle på fredagen. Upplockad av brorsan, vi klämde även in David som anslöt från Sundsvall. Chansade på att trafiken skulle flyta på E4 i Sthlm. Det gjorde den inte. Av förklarliga själ.
Hotellet ringde. Blev upplyst om att jag skulle gå miste om den efterlängtade hotellfrukosten och fick ist försöka jaga en öppen butik 21.45 i Trosa. Glad för hotellrum. När vi väl hittade det i mörkret.

Skuttade upp som ett skrämt Mufflonfår, som ett glatt mufflonfår. Tryckte i mig yoghurt och bröd medan jag blandade gel å vatten i mina flaskor. Lyxade med 3 gels fördelade på totalt 8 dl vätska. Höll tummarna att magen skulle gilla häxbrygden. Snörade på mig mina sprillans nya inov8 X-talon 212 (ja, ni får gärna sponsra mig) och skuttade likt en hjort iväg med väskan till målet för att sedan skutta vidare till bussen som 7.15 skulle rulla mot startplatsen. Frukosten serverades från 7.30 Orimligt! Buuuu!

Pepp i bussen. David sätter sig bredvid, pratar bana, underlag. Humöret är bra. Kroppen känns sådär. Men humöret är bra. Det ska bli kul!
Nynäs slott är startplatsen för skådespelet. Det bästa med att springa så pass långt är att en inte behöver värma upp så mycket!

Har som vanligt noll koll på folk. Målsättningen är flyt. Försökte tänka bort tävling. Noll koll på formen. Ha kul. Hoppas kroppen håller.
Starten går. Rätt högt tempo rätt ut i skogen. Roligt. Lite för högt tempo men hittar fint flyt. Får några grabbar framför mig, dock upplevde jag att de bromsade nerför, har jag icke energi till, så smet förbi likt en vildsvinskulting. Jo, såg tre sånna senare och vi har nog samma rörelsemönster.
Typ 3 km skulle vi vimsa runt vid slottet, kändes inte som så länge. Vips var jag ute på södermanlandsleden, ikapphunnen av de bromsande utförslöparna. De var starka på andra partier.

Jag såg herrtäten, förföljd av David, försvinna över en åker, själv kände jag mig nöjd över att ligga som första dam. Jajemen, tävlingshornen växte och gick från spetshorn till en präktig jävla krona.

Rullade ut på leden. Glatt överraskad! En rar liten stig, över hällar och genom buskar. Inte så kuperat, inte så tekniskt, men rätt tvära böjar. Lång utförslöpa och jag pinnade förbi herrarna framför mig och slog följe med en ensam löpare vid namn Fredrik.

Trevligt med sällskap. Oxå en av de bästa sakerna med att springa långt, att tävlingsmomentet försvinner lite och övergår till någon slags social tillställning istället. Mycket trevligt. Ev fann jag en swimrunkompis inför stundande Ö till Ö vilket vore väldigt skoj att försöka överleva.

Jag påtalade att farten antagligen var lite för hög för mig men jag plågades inte så beslöt mig för att nagla mig fast. Vi tuggade ikapp en ytterligare löpare, Erik, och samtalen fortsatte in på kosthållning. Intressant.

Jag kände mig stark. Jag började trycka i mig gelblandningarna redan vid 3 km och hade för avsikt att få i mig ca 2,5 dl per mil. Kompletterade med några bitar av en bar vid 2,5 mil typ. Då var det några gåbackar, benen var pigga å trycket bra så jag tröck. Hörde något tillrop om bergsget och att det fick räcka nu och sen blev jag själv. Vägparti och tänkte att nu kommer väl alla torpeder swishande men icke då.

Fyllde på blåsan vid 3 mil, iddes inte suga ur luften så kluckandet fick bli sällskapet. Började längta efter sista milen. Den fruktade. Bolistbanan.

På instagram och fejjan finns flera actionfyllda filmer från min framfart.

Leden ringlar sig genom John bauerskog och fina hällmarker. Mycket trevligt. Kuperingen avtog och jag började ana Åda golfklubb. Fick stå och vänta säkert en kvart vid vägövergången (nej, inte så länge, jag överdriver) men kändes så länge. Hade ju en löpare på kornet, döm av min förvåning när han kliver av. Nedrans.

Nu kom tråkigaste delen av banan; snirklandet längs golfklubben. Jag ville bara till varvningen och ut på sista milen!!!

Ääääänteligen, efter tröstlös grusväg, fick jag klafsa myr! Jag var på bolistbanan! Och det var där jag såg tre ytterst söta kultingar rulta iväg. Tänkte att suggan hade massa långsammare löpare att tugga på innan det var min tur. Malde på. Varvningen.
Godis! Lördag ju! Och sen iväg.

Åååå. Trött. Kändes som jag sprang i seg kola. Bet ihop. Tryckte i mig sportdryck jag fyllt på med (som min mage nu hatar mig för) och tog steg för steg. Banan gick uppför varenda lite kulle som fanns. Baksida lår och vad började protestera. Hur långt kan det vara kvar?

På banan var det nu även de som sprang bolistbanan en eller två gånger. Kul med sällskap. Jag stapplade mer än sprang. Började bli less. Ville inte springa mer. Tror det är första gången det händer på tävling. Fosterställning i tårar kändes rimligt. Fick gå där jag ville springa. sa jag att du blir dum i huvudet när du är trött? Insåg saltbristen, och att jag även glömt salt, med cirkus 3 km kvar. Tröck i mig en nötpåse och kände livet sakta komma tillbaka. Kollade klockan. Kommer jag under 5 timmar? Borde. Kom igen. En km kvar, 4 min på mig. Orimligt. Som salt i såret så kommer, 500m från mål, en kille älgande. En 22-löpare tänkte jag. Men nej. En 52-löpare å jag petades ner till 5:e plats.

Skuttar i mål på 5.02 och känner mig nöjd. Men ja, jag känner mig själv. Hellre under 5 timmar och 4:a. Aldrig helt nöjd. Men jo. Glad. En seger är en seger! Kroppen höll. Kände mig pigg. Ingen riktig dipp. En rolig dag.

En träklump rikare och ett par rena skor fattigare. Men nu är de insprugna.

Å vad sprudlande glad jag är. Jublar inombords.

Men ja, åk å spring för bövelen. Fint som snus hade jag nog sagt om jag snusat...

Säsongstart. Lagom till det börjar ett löparknä spöka! Är det rimligt? Nej.

Livet är som en bergochdalbana. Jag hanterar det genom att hålla i mig hårt och hoppas den där känslan av fria fallet avtar och ersätts av det där trycket och drivet uppåt. Det har funkat hittills, måste funka nu.

På lördag. Säsongstart. Äntligen dags för Åda Wild Boar. Hemlängtan. Bästa sättet att springa; från A till B. Ev får jag med mig brorsan med. Trevligt.

Men ja, först bota löparknäet. Och försöka tänka till med träningen till veckan. Eller njae, ser det inte som en tävling jag satsar på. Eller, vad satsar jag på i år? Komma på fötter och överleva låter som en lagom nivå så jag ska göra mitt yttersta för att hålla låg ambitionsnivå och låga krav på mig själv. Bullshit säger nog se flesta runt mig. Jag själv med.

Nåja. Försöka sänka kraven. Försöka vara mer nöjd. Lyfta blicken. Hitta ron. Hitta mig...