wroom wroom. Bra sammanfattning av lördagen.
Livet har snurrat i åttor. Det har gått uppför, fort nerför, genom kärr och blockterräng. Ett obeskrivligt tungt sista halvår. Det är fortfarande tungt. Och det gör ont. Livet är som en bergochdalbana och jag hanterar det genom att hålla i mig jävligt hårt och hoppas farten saktar ner snart... även om det känns som att jag sjunker som en sten sån vet jag att jag flyter upp igen, till slut.
Kvalitetspass har lyst med sin frånvaro. Det har inte varit någon idé att försöka strukturera något, eller ens hålla räkning. Jag har fått låta kroppen styra. Huvudet har gjort tappra försök men det har fallit platt varje gång. Så träning i sakta mak har varit det enda som fungerat. Ökar farten slår huvudet ifrån och kroppen stänger av.

Med det som bakgrund kände jag att 5-ish mil är rimligt att lufsa runt som säsongspremiär. Som första barmarkspass. Att sedan veckan innan var en av de mest träningsintensiva där jag helt plötsligt lyckats köra intervaller, det fick jag bara gilla lixom. Jag ångrade mig två sekunder efter ol-intervallpasset, på asfalt, i tisdags. Jag började oroa mig när smärtan i vaderna intensifierade och försökte springa bort det med intervaller på grusväg på torsdagen. Rimligt.

Jobb i Gävle på fredagen. Upplockad av brorsan, vi klämde även in David som anslöt från Sundsvall. Chansade på att trafiken skulle flyta på E4 i Sthlm. Det gjorde den inte. Av förklarliga själ.
Hotellet ringde. Blev upplyst om att jag skulle gå miste om den efterlängtade hotellfrukosten och fick ist försöka jaga en öppen butik 21.45 i Trosa. Glad för hotellrum. När vi väl hittade det i mörkret.

Skuttade upp som ett skrämt Mufflonfår, som ett glatt mufflonfår. Tryckte i mig yoghurt och bröd medan jag blandade gel å vatten i mina flaskor. Lyxade med 3 gels fördelade på totalt 8 dl vätska. Höll tummarna att magen skulle gilla häxbrygden. Snörade på mig mina sprillans nya inov8 X-talon 212 (ja, ni får gärna sponsra mig) och skuttade likt en hjort iväg med väskan till målet för att sedan skutta vidare till bussen som 7.15 skulle rulla mot startplatsen. Frukosten serverades från 7.30 Orimligt! Buuuu!

Pepp i bussen. David sätter sig bredvid, pratar bana, underlag. Humöret är bra. Kroppen känns sådär. Men humöret är bra. Det ska bli kul!
Nynäs slott är startplatsen för skådespelet. Det bästa med att springa så pass långt är att en inte behöver värma upp så mycket!

Har som vanligt noll koll på folk. Målsättningen är flyt. Försökte tänka bort tävling. Noll koll på formen. Ha kul. Hoppas kroppen håller.
Starten går. Rätt högt tempo rätt ut i skogen. Roligt. Lite för högt tempo men hittar fint flyt. Får några grabbar framför mig, dock upplevde jag att de bromsade nerför, har jag icke energi till, så smet förbi likt en vildsvinskulting. Jo, såg tre sånna senare och vi har nog samma rörelsemönster.
Typ 3 km skulle vi vimsa runt vid slottet, kändes inte som så länge. Vips var jag ute på södermanlandsleden, ikapphunnen av de bromsande utförslöparna. De var starka på andra partier.

Jag såg herrtäten, förföljd av David, försvinna över en åker, själv kände jag mig nöjd över att ligga som första dam. Jajemen, tävlingshornen växte och gick från spetshorn till en präktig jävla krona.

Rullade ut på leden. Glatt överraskad! En rar liten stig, över hällar och genom buskar. Inte så kuperat, inte så tekniskt, men rätt tvära böjar. Lång utförslöpa och jag pinnade förbi herrarna framför mig och slog följe med en ensam löpare vid namn Fredrik.

Trevligt med sällskap. Oxå en av de bästa sakerna med att springa långt, att tävlingsmomentet försvinner lite och övergår till någon slags social tillställning istället. Mycket trevligt. Ev fann jag en swimrunkompis inför stundande Ö till Ö vilket vore väldigt skoj att försöka överleva.

Jag påtalade att farten antagligen var lite för hög för mig men jag plågades inte så beslöt mig för att nagla mig fast. Vi tuggade ikapp en ytterligare löpare, Erik, och samtalen fortsatte in på kosthållning. Intressant.

Jag kände mig stark. Jag började trycka i mig gelblandningarna redan vid 3 km och hade för avsikt att få i mig ca 2,5 dl per mil. Kompletterade med några bitar av en bar vid 2,5 mil typ. Då var det några gåbackar, benen var pigga å trycket bra så jag tröck. Hörde något tillrop om bergsget och att det fick räcka nu och sen blev jag själv. Vägparti och tänkte att nu kommer väl alla torpeder swishande men icke då.

Fyllde på blåsan vid 3 mil, iddes inte suga ur luften så kluckandet fick bli sällskapet. Började längta efter sista milen. Den fruktade. Bolistbanan.

På instagram och fejjan finns flera actionfyllda filmer från min framfart.

Leden ringlar sig genom John bauerskog och fina hällmarker. Mycket trevligt. Kuperingen avtog och jag började ana Åda golfklubb. Fick stå och vänta säkert en kvart vid vägövergången (nej, inte så länge, jag överdriver) men kändes så länge. Hade ju en löpare på kornet, döm av min förvåning när han kliver av. Nedrans.

Nu kom tråkigaste delen av banan; snirklandet längs golfklubben. Jag ville bara till varvningen och ut på sista milen!!!

Ääääänteligen, efter tröstlös grusväg, fick jag klafsa myr! Jag var på bolistbanan! Och det var där jag såg tre ytterst söta kultingar rulta iväg. Tänkte att suggan hade massa långsammare löpare att tugga på innan det var min tur. Malde på. Varvningen.
Godis! Lördag ju! Och sen iväg.

Åååå. Trött. Kändes som jag sprang i seg kola. Bet ihop. Tryckte i mig sportdryck jag fyllt på med (som min mage nu hatar mig för) och tog steg för steg. Banan gick uppför varenda lite kulle som fanns. Baksida lår och vad började protestera. Hur långt kan det vara kvar?

På banan var det nu även de som sprang bolistbanan en eller två gånger. Kul med sällskap. Jag stapplade mer än sprang. Började bli less. Ville inte springa mer. Tror det är första gången det händer på tävling. Fosterställning i tårar kändes rimligt. Fick gå där jag ville springa. sa jag att du blir dum i huvudet när du är trött? Insåg saltbristen, och att jag även glömt salt, med cirkus 3 km kvar. Tröck i mig en nötpåse och kände livet sakta komma tillbaka. Kollade klockan. Kommer jag under 5 timmar? Borde. Kom igen. En km kvar, 4 min på mig. Orimligt. Som salt i såret så kommer, 500m från mål, en kille älgande. En 22-löpare tänkte jag. Men nej. En 52-löpare å jag petades ner till 5:e plats.

Skuttar i mål på 5.02 och känner mig nöjd. Men ja, jag känner mig själv. Hellre under 5 timmar och 4:a. Aldrig helt nöjd. Men jo. Glad. En seger är en seger! Kroppen höll. Kände mig pigg. Ingen riktig dipp. En rolig dag.

En träklump rikare och ett par rena skor fattigare. Men nu är de insprugna.

Å vad sprudlande glad jag är. Jublar inombords.

Men ja, åk å spring för bövelen. Fint som snus hade jag nog sagt om jag snusat...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

2017, i storform. Men tävlat mycket. Och långt. Startar i Kullamannen och springer fort. Men får kliva av alldeles innan kullen på grund av smärta i höften som inte känns bra. 2018, i form men motivationsproblem. Vaknar till men skadar mig. DNS. ...

44km och 2200 höjdmeter. I Miranda Do Corvo, Portugal. Omväxlande bana, bitvis underbart teknisk, sådär att fyrhjulsdrift behövs. Bitvis mer lättlöpt men mjuka stigar. 22 km upp. 22 km ner. Jättener. Ner känns alltid mycket mer än upp tycker jag.I år...

I valet och (s)kvalet. Marsliden eller falu swimrun? Med två platser lediga till det förstnämnda och min svaghet för berg och fjäll så föll valet på Marsliden. Verkade som episkt. 50 deltagare. Genuint. Skapat av löpare, för löpare. En karta med reko...

I lördags, 06.00 sprang jag VM i trail i Spanien. 88 km, 5000 höjdmeter avverkades på knappa 11 timmar. Det räckte till en 16:e plats. 03.15 i morse klev jag upp för att påbörja resan hem till Härnösand. 19.00 klev jag in genom dörren tillsammans...

Hjulen har snurrat fort. Jättefort. En fenomenal säsong avslutades lite tråkigt med att jag tvingades kliva av ett lopp, men samtidigt, jag var inte förvånad. Jag är förvånad över att jag hållit så länge som jag gjort... Skadan som innebar löpvil...