Fy fan vilken målbild jag hade. Det slog mig idag. Det gjorde ont. Jävligt ont. Nöp till i magen och det sved bakom ögonen. Längtar efter första passet utan svid bakom ögonen å klump i halsen.

Det började med känslan innan resan. Känslan på plats. Känslan då tävlingarna närmar sig. Känslan då tävlingen är där. Ingen nervositet. Självförtroende. Känslan under loppet. Känslan vid målgång. Känslan då namnet läses upp och jag skall upp på pallen. Hur kliver jag upp på pallen? Skoja till det? Seriöst?

Målbilden har byggts på efter varje pass. Intensifierats. Målbilden har motiverat mig de där kvällarna då regnet piskar och mörkret är totalt. Målbilden har motiverat mig att fortsätta fast det gjort ont. Trotsa rädslor, trotsa kropp.

Nu är den borta. Och det gör ont. Jätteont. Jag är förvånad, jag visste inte om det här men det har kommit som en insikt nu, nu när den är raserad och värdelös.

Mitt val. Helt och hållet. Men fanns inget alternativ. Inte för mig. Inte för mina principer. Inte för min motivation.

Jag brukar kräva Max 1.5 timme att sura och vara bitter, förbannad och älta. Ger mig själv den tid jag behöver nu.

Började morgonen med en fin runda. Förbi Sälsten.

Lugn jogg och sedan en till runda med energigivande Anna och Kicki. Jag hoppas motivationen kommer tillbaka... Drog ut å cykla med sebben med. Jobbigt. Jag trött eller han tung? Haha...

Orientering imorrn, tävling. Kan och får gå hur som helst. Förväntningarna är noll. Kommer jag till start är det en seger.

Att det blev såhär! Fan alltså. Å att jag blir så besviken. Men första gången jag högt uttalat en satsning för mig själv... Ska nog aldrig göra det igen.