Torsdag morgon. Kollar mailen. "Självklart ska du komma och springa TEC 100". Klart som fan! tänker jag. Eller jo, tankar som "hur fan tänkte jag nu?" passerar, men jag vill ju det här.
Jag har länge sneglat på loppet, men 16 mil är långt och tvivlet på mig själv har fått styra. Sen är det varvbana, och det avskräcker. Men hur svårt kan det vara?

Åda för två helger sen. Trodde inte kroppen skulle hinna återhämta sig, men ett lugnt pass längs delar av Sundsvall trail följt av ett brutalt härligt intervallpass (3,2,1 km, två min vila mellan intervallerna, två omgångar) där kroppen skrek efter mer, trots nära pers på halvmara fick mig att våga fråga om plats till TEC. Formen kändes brutal! Nu eller aldrig var känslan.

Passet på onsdagen; ben och stabilitet, instruktör för intervaller följt av otroligt lätta 13km förstärkte känslan.

Torsdag morgon. Lyckan. Skräcken. Förväntningen. Faaan va kul! Fick en tid på Härnösands Hälsostudio där Sandra fick massera upp ömma muskler. På kvällen firade jag med en öl.

Fredag. Bränner ner till Gävle där brorsan är inneboende hos Karl, killen som är en stjärna på det där med näring under ansträngning. Det där jag inte kan något om. Är livrädd för.

Karl är inte hemma. Skickar honom bilden ovan. Det jag hade hemma som jag tänkte var ätbart. Han tycker vi borde talas vid, ringer upp och han lotsar och instruerar mig via telefon och låter mig gå hårt åt hans tillskottsskåp. Tacksam nå jävulskt. Kompletterar de få gelsen jag har med sportdryck från Maurten. En helt ny sportdryck med nästan dubbelt så mycket kolhydrater som andra sportdrycker. Den kapslar sockret med en hydrogel som sedan utlöses i tarmen och ska därför inte påverka magen negativt. En chansning, spännande, har ju aldrig testat men är ingen fegis. :) litar på Karl. Kompletterar med saltampuller, koffeingelebitar och resorb.

Lördag. Gröt. Två ägg. En karbogel. Pirrig. Fyller upp de flaskor jag har med mina egna gels först, vill börja med det jag är van.

Rullar in på tävlingen en knapp timme innan. Inser att en låda är det en ska ha, inte en sladdrig väska. Rätt mycket folk. Alla ser så rutinerade ut. De har varit med förr. Har pacescheman, matscheman. Jag kör på känsla. Glädje. Det stressar mig minst. Träffar Ellen som sprang HCU samtidigt som mig, lugnar lite. Hon påstår att jag kan sätta banrekord. Fnissar lite. Säger att målet är under 17 timmar, känns rimligt. Försöka ligga i 5.30-fart så länge som möjligt för att sedan tillåta mig tappa till 6.30 i snitt. Ska hitta flytet, den där känslan av att kunna springa i evigheter. Benen känns stela och ömma, precis som vanligt. Skoval faller på Inov8 x-talon 212. Dom har jag kört HCU med och mina fötter kommer ytterst bra överens med dem. De funkar bra även på asfalt för mig och jag älskar känslan de ger mig på stig. Smälter lixom samman med underlaget.

Äntligen start. Älskar ultror, då slipper jag värma upp. Rullar iväg. Börjar med elljusspår, en backe. Två killar tar tät, 50 Miles ska de köra. Tar inte rygg, kör eget. Lugnt. Höger, vänster, höger, vänster. Börjar dricka från andra backen. Få in vanan. Siktar på en flaska per varv (5dl). Kommer snart ut på asfalt och därefter hård jordstig. Det varar in 4,5km. Springbara backar. Rullar på. Under 5 i snitt.

Kommer in i skog. Mysig stig. Känner hur kroppen smälter ihop med underlaget, benen och fötterna går av sig själva. Kroppen slappnar av, rör sig av sig självt.

Överraskas lite över att det är så mycket stig. Knixig och rotig stig. Klagar inte, hade gärna fått varit mer! Efter 6 km kommer några grusstigspartier. De kommer vara något jag småfasar över. Omväxlande underlag med bred och smal stig. Passerar skylten för 8 km. Under den kilometern kommer den enda gåbacken. Den är kanske 20 meter, men jag blir glad. Något att hänga upp sig på. Skylten för 9 km såg jag först vid varv 5, rätt stenigt men roligt. Kommer en fin nedförslöpa innan det blir grusväg och därefter asfalt, en lång slakmota, skylt 10km, platt jordstig, tunnel, sen stig. I princip uppför hela sista km förutom sista 200m. Riktigt rolig stig. Favoritpartiet, helt klart!

Jag oroar mig för hur jag skall orka mentalt. Börjar med tankelekar. 4 varv, sen får du ta upp telefonen. Fånigt att göra det innan. 4 varv. Lär dig känna banan. Lär dig njuta av den. Efter 8 varv, då får du kolla igen. Låtsas att 10 varv är målet, de fyra sista kommer du orka oavsett.
Delar in banan i avsnitt. 4.5km Då kommer skogen, sen kommer helt plötsligt 6 km, lite gruspartier, men då har du gjort hälften. Sen sju, då är det fin stig, vid 8 kommer snart gåbacken, 9 ser du aldrig, en härligt nerförsluta, grus och asfalt men sen kommer 10-skylten och då är du nästan i mål.

Varv 1, snitt 4.59 tror jag. Jubel! Hejarop. Får hjälp av brorsan att fylla flaskorna, morrar. Det går för fort.
Varv 2. Jubel. Vilket mottagande! Blir generad. Fyller flaskor. Kör med min sportdryck jag är van, blandar rätt svagt. Drar i mig resorb.
Varv 3. Fortfarande 5-fart. Morrar. Orimligt. Men känns bra.
Varv 4. Snart får jag instagramma! Spanar in vad jag vill visa. Blåsipporna, det är fint. Vill kommentera farten. Få fram hur irriterad jag är på att det går för fort. Depå. Jubel! Vrål om att de är glada att se mig. Uppmaning att springa smart.

Varv 5. Upp med telefon. Filma. Visa vad jag gör. Hur roligt det är! Älska löpning! Ni måste testa för bövelen! In i depån. Det är sjukt. Snittar fortfarande runt 5. När spricker det? Bestämmer mig att inte tänka på det.
Varv 6. Mental utmaning. Tyckt att asfalten suger för mycket, hittar det positiva där. 4,5km vila! Små steg, flyt. Där sparar du kraft och tid. Skogen, löp ut, rulla. Skogen kan du. Där får kroppen vila, där släpper spänningarna, känner hur musklerna slappnar av. Depå. Känner av spänning i luften. Det är orimligt att farten ska hålla. Känner det själv. Har övergått till Maurten nu. Förberedde mig på knas. Tvärtom händer. Kroppen Älskart! Slipper den söta smaken. Kompletterar med extra salt, drar i mig resorb. Dricker knappt vatten, hellre svag sportdryck sa Karl. Litar på det.
Varv 7. Hittat bra flyt mentalt, hur jag delar upp banan. Försöker finna fördelarna i varje parti. Blir stressad och irriterad när jag ser att jag börjar tappa lite i tid. Ironiskt. Aldrig nöjd.
Varv 8. Utropar när jag rullar ut från depån att nu är det bara nerför kvar, nu är det hemresa. Går fortfarande för fort. Men det känns ju så bra, varför ska jag sakta ner? Känns knappt som jag springer ju! Varvar folk. Glada tillrop. Var besviken på att få springa själv men tycker det är skönt nu. Gått in i någon slags trans. Får kommentaren "bra fart" när jag passerar löpare. Suger i mig. De tycker jag är stark. Vi är alla starka vill jag säga, men får inte fram något, glömt hur jag pratar. Fokus på att ta steg framåt. Springa med johanna är kul. Depå. Jublet. Boost.
Varv 9. Två varv sen har jag gjort 10! Sjukt. Efter 10 varv ska jag få börja gå i backarna. Något att se fram emot. Depå. Fylla på. Känns sjukt bra.
Varv 10. Då slår mentala tröttheten till. Ska ja passera här 4 ggr till? Hur ska de gå till? Du kommer inte orka det. Orimligt. Kliv av. Depå. Vill gråta. Känner förtvivlan. Det pratas om svenskt rekord, är det rimligt? Brorsan peppar, alla är låååångt bakom. Känns oviktigt. Jag vill orka, börjar bli rädd att jag inte ska orka.
Varv 11. Tar saltgurka. Går första backen och äter. Springer de flesta backarna, bryter med något gåsteg här och där. Varför gå när jag orkar springa. 4 varv. Börjar tappa det positiva. Du kommer inte orka. Varvar några. Vrålar att jag har rekordet inom räckhåll! Motiverar mig lite. Depå. Säger till brorsan att jag verkligen önskar att det bara var två varv kvar. Innerligt. Han frågar om han ska pacea nästa. Säger nej. Vågar inte. Rädd att bubblan ska spricka.
Varv 12. Kom igen. Bara två varv kvar sen. Å sen bara ett. Fatta vad skönt när du bara har ett varv kvar. Mycket energi går åt att pusha mig, att motivera. Jublet i depån får mig att rysa. Fyller på, två varv kvar. Kom igen. Brorsan frågar om han ska pacea, säger nej. Vågar inte. Livrädd att jag inte ska hålla.
Varv 13. Du fixar rekordet! Orden ekar när jag lämnar depån. Får vända efter några steg. Lampan krånglar. Byter. Rullar iväg. Orkar inte kolla telefonen. Vill eg filma, men orkar inte. Orkar inte mentalt. All fokus framåt. All energi framåt. Näst sista gången. Fan vad jag vill det här. Kämpigt varv. Tror jag är trött. Tar koffeingel. Funkar, men vågar inte pressa mig. Depå. Jublet. Stödet! Jävlar! Brorsan säger att jag fixar det. Spring bara, skit i tiden. Jag utbrister att jag kommer fixa banrekordet, kan gå runt! Tror det är svenska rekordet oxå. Brorsan kontrar med att jag gärna får skynda mig, för han fryser. :) Får frågan: Hur många varv är det kvar? Vrålar "eeeeett vaaaaarv" sen drar jag.
Varv 14. Sista varvet. Känns overkligt. Blir trött. Som att kroppen ger upp lite för att hjärnan inte orkar. Kroppen är inte trött men huvudet tycker att den borde vara det. Matar på. Känns lite ledsamt att det är sista varvet. Passerar 10km för sista gången. Känslan. Vill eg springa, men är trött, ett sista inlägg på sociala medier. Känner glädje och stigande eufori. Ska precis lägga tillbaka mobilen, tänker att jag kan kolla igenom messen som plingat under loppet. Läser med ett brett leende alla glada tillrop. Innerlig glädje. Sen blänker det till lixom. Från Magnus; du går mot svenskt rekord! Fixa 15:14.
Men jävlar! Kollar klockan; 15:03. Jag kan fan inte gå. Börjar jogga. Tillbaka med mobilen, knappt 1500m kvar! Ökar. De sista 1500 är inte platta. De är inte nerför. Det är inte asfalt. Det är uppför, smal stig. Hur snabbt springer jag? Skiter i klockan. Lyfter blicken. Fokus framåt. Tröttheten är som bortblåst. Känner mig lite förbannad, har jag gått å inbillat mig trött? Skit i det. Njut! Känslan av att jag flyter fram, tryck i steget. Starka ben. Matar på. Fan va jag älskar det här! Uppför sista hällen. Ser målgångstältet för sista gången. Nerförslöpan innan. Känslan av att flyga! Älskar min kropp. Rundar sista kurvan! Långa steget före! Mål! Jubel och hejarop. Armarna i luften. Obeskrivligt. Är det verkligen slut? Har jag räknat rätt? Ska jag sluta nu? Under 17 timmar. Snitt 5.39 Seriöst? Det kan inte stämma.
Mottagningen i målet är fenomenal.

Svenskt rekord! Sjukt. Oväntat. Långt ifrån min målsättning. Första gången jag sprang så långt och så gick det så bra! Gränserna flyttas, nyfikenheten växer.

Känner mig bitter över att inte klara sub 15, handlar inte om att jag inte är nöjd och njuter av framgången, handlar om det som driver mig. Ny utmaning, att förbättra mig. Jag gillar den sidan av mig, när den är under kontroll.

Känner mig så jävla tacksam! Det här gjorde jag inte själv! Brorsan som skjutsar och servar. Karls guidning och alla tillskott han bjussa på. Alla andra löpare och de som hejade i depån. Lyfte mig fram. Och alla där hemma. Som plingade i mobilen. Hejade på i sociala medier. Känslan av att veta att ni följde mig. Hejade på mig. Det lyfte mig! Tacksam!

Analys:
Haft en sån otrolig bra känsla hela loppet. Ingen riktigt energidipp. Att våga testa Maurten ångrar jag inte för en sekund! Det kommer jag köra mer på! Slippa den där söta smaken, men framförallt, den energi den gav mig. Ser fram emot nästa tävling; Sundsvall trail. "Bara" 49 km, dock i mycket krävande terräng, kommer krävas massor av energi. Under TEC blandade jag ut den med mer vatten än vad den ska, intressant och testa den enligt receptet.

Kroppen cyklade jag ur lite under söndagen, hade den i konstant rörelse. På måndagen kändes den pigg. Springsugen. Men tvingar den att vila. Mina fötter har det värre. De har varit rejält slitna och har tappat en av de tre naglarna jag väntar mig att tappa.

Absolut jobbigast var den mentala biten. Kroppen har inte gjort alls så ont, men mentalt var det kämpigt. 14 varv, det är rätt många. Men nu vet jag att jag kan och känner det inte alls omöjligt att jag nästa gång springer 28 varv...