Stötvåg i måndags. Vila 48 timmar (räknade till 60 totalt). I går morse släpade jag mig till jobbet vid 06, samma vida i tisdags. Hinna ikapp lite. Vid 08 rullade vi mot Åre. Studiebesök hos samverkansparterna och så ville vi se vad som ska göras i projektet, vars alla millar går. :)

Nyttig! Även för en kontorsråtta. Förstår fakturorna bättre. Och upphandlingarna...

Tittade längtansfullt upp mot Åreskutan, Välliste och alla andra snötäckta fjäll. Bara springa lite....

Framme i Östersund 17.30, checkade in, bytte om å kuta ut. Första passet på 60 timmar. Kändes stapplande. Letade mig bort till ett ytterst blött elljusspår. Nöjde mig med femman å drog sedan uppför slalombacken på Frösön. Hittade ett betydligt torrare spår som gick ner för berget å sen upp igen. Ville ta ett varv till men klockan närmade sig middagsdags så fick skynda mig tillbaka. Skrapade ihop 18 km iaf. Fantiserade hela kvällen om morgonens runda. Innan frullen...

Hjärna på högvarv. Svårt att somna. Vaknade av att regnet smattrade på rutan. Trött. Ville inte springa. Ont i fötterna. Släpade mig till gymmet. Körde benböj, marklyft å frivändning. Fokusera på rumpan.

Inbillade mig att vi skulle hinna hem till orienteringen ikväll. 7.30 rullade vi till Krokom, nälden, tillbaka till Ö-sund. Hjärnan i full huggning. 15.00 lämnade vi Ö-sund. Jag knuffade undan Ivar å la beslag på baksätet, eller Näe, men nästan. Så jävla trött. Somna i Brunflo, vakna i Töva. Ohälsosamt trött.

18.10 sladdade jag in på uppfarten hemma. Nej. Ingen löpning idag. Huvudet orkar inte. Kroppen vill men huvudet orkar inte och jag har lärt mig att lyssna på det. Du kan var så trött mentalt att det skadar kroppen.

Sen ville jag ju va med kidsen. Å maken. :)

Det här med att träna mycket, eller vilja träna mycket, och ha ett jobb. Å familj. Å hus. Å barn med aktiviteter. Det är jävligt svårt ibland. Jag måste påminna mig om det. Att ambitionsnivån måste sänkas. Eller Näe, men ibland måste jag tänka efter och vara realist. Jag vill ha höga ambitioner, drömmar och mål, det driver mig, men jag kan samtidigt inte förvänta mig att kunna prestera som de som heltidssatsar, eller de som har andra förutsättningar än mig. Det är inte rimligt att jag ställer de kraven på mig själv, även om jag gör det, lite grand. Jag blir ju ohyggligt besviken när jag inte vinner. Får tvinga fram realisten, annars blir jag nog knäckt.

Sen måste jag lära mig säga nej till saker. Nu är det sådär många bollar i luften igen...