Jag har varit frisk och skadefri i typ 2,5 veckor!

Förra året var en av mina absolut bästa träningsvintrar. Med MWM i Korea som målet nötte jag på. Tidiga mornar och mörka kvällar. Årets 3.5 första månader har bestått av skador och sjukdom. Men nu, nu jävlar. 3 pass i onsdags har åtföljts av 2 vilodagar. En dag ägnade jag åt att hämta en cykel. En racer. Nya möjligheter, ny drömmar. Triathlon, iron man (Woman?), DDLKs triathlon osv... No more rest days säger jag!

Igår tänkte jag att jag skulle avverka typ 30km innan frulle, men igårkväll kändes det sådär så jag bestämde mig för att sova istället. Under dagen kröp det en förkylningskänsla på. Vila inte! Du skall icke vila! Då blir du sjuk! Haha.

Men känslan i kroppen idag! Jag kände spänst uppför trapporna på jobbet. Lätthet i steget. Jag flåsade inte. Jag skuttade! Den känslan, den känslan har jag längtat efter! Jag är trött i musklerna, lite träningsvärk, men jag har inte ont, jag behöver bara vila.

Jag kommer vakna pigg imorrn. Och träningssugen. Längta!

En vecka till ända. Ser tillbaka och har tränat bra. Hade gärna fått till det där 3-4mils passet men benen sa nej och tiden fanns inte heller. Blev 11km skog istället. Barmark och björnfritt.

Men blev ett pass med mycket tankar. Orienteringen gick riktigt dåligt, svårt att se kartan, svårt att fokusera. Funderade på drivkraft. Tycker jag ens det är kul? Jo det gör jag. Och jag vill självklart prestera men finner inget sug efter att harva runt på Swedish League eller SM, förutom för sällskapet då. Är jag veteran ett år för tidigt?

Efter mitt avhopp från militära landslaget känner jag en tomhet. Jag visste inte att det har varit en sån stor motivator. Jag visste att det drivit mig framåt, spec ifjol. Alla dessa steg upp och ner på lådan, och backintervaller. Ja jösses! Och besvikelsen när det inte blev av. När det inte blev som jag tänkt. När det inte ens blev så att jag startade. Men nu då? Jag kommer inte vinna SM, jag försöker inte ens. Men på MVM trodde jag iaf jag hade en chans. Jag var ju där å nosa. Och Swedish leauge och SM blev lixom viktiga tävlingar då de med. Etapper mot målet.

Ja, jag har ett beslut att ta. Jag har mål att sätta. Kroppen och jag är nästan vänner nu. Vi fortsätter så.

Försöker sporra mig mot 10-mila. Bomfritt. Farten skiter jag lite i, den finns där eller så finns den inte men orienteringen måste jag hitta tillbaka till. För det är ju roligt. När det går bra.

I april. Galet. Panikartat. Tungt.

Haft en bra träningsvecka, känner mig i sämre form än någonsin, men inbillar mig att det hör till grundträningen. Att jag bygger, att det är därför. Men känslan är svår att skaka av sig. Höstens känsla var ju inte rolig. Fick bryta i Sandsjöbacka och fått hoppa över både Ursvik och TEC. Den sistnämnda pågår ju just nu, jag tror konditionen skulle palla men jag betvivlar att ligament och muskler skulle palla.

Ifjol kutade jag OL-tävlingar, tuffa sådana. Just nu vet jag inte ens om jag är sugen. Om jag vill. Drar mig lite för tävlingspremiär. Ifjol hade jag grym löpform under maj/juni månad. Jag vill inte vara sämre.

Näe, är tungt mentalt nu. Famlar runt efter idrottslig målsättning och identitet. Vad vill jag? Vart ska jag?

Nej. Sova och hoppas smärtan i framsida lår lagt sig till imorrn så jag kan springa utan allt för mycket smärta...

Kanonpass på fredag, trött kropp på lördagen, men simmade lite. Mycket folk, stökigt och jag försökte mig på förbättrad teknik. Jobbigt. Vet inte om det var bättre heller. Pallade halva passet.

När jag kom hem drog vi till utegymmet och välte däck och skakade rep. Huja va kul.
Lördag eftermiddag. Sliten. Förkyld?
Söndag. Förkyld.
Vila.
Träningsvärk. Och förkyld.
Vila.
Måndag.
Vila.

Men nu, eftermiddagen nalkas och jag känner mig lite bättre, eller mycket bättre. Hoppas kunna genomföra det där långsamma passet imorrn, kanske inte fyra timmar, eller fyra timmar. :) uppför nolbykullen tänkte jag iaf..

Sitter och funderar på tävlingar.

Vill springa tierra, Kungsleden. Men HCU då? Gah. Krockar med både Jukkola och urskogsloppet. Nöjd med tiden ifjol, men förutsättningarna var inte ultimata, jag åt inte rätt under loppet och vi sprang lite fel. Kan jag göra det bättre? Kanske ska ta den där vilan från loppet, köra några andra lopp och finna ny styrka. Är sugen på Hornindal rundt.

Mål och drömmar. Jag vill träna. Mycket och hårt. Längtar efter fler pass som i fredags, dock vill jag inte bli sjuk efteråt, det suger.

Jag tycker det är fint att det finns en högtid för oss som har träning som vår religion. Det fina är att lärljungar är vi allihopa, alla lär vi oss av varandra, och den dära guden, ja det är du själv.

Igår var det stjärttorsdag. Så fint att ha en dag för denna otroligt viktiga muskel. Tyvärr sitter vi sönder den nu för tin, jag är en av dem, så därför är det ju jävligt nödvändigt med en dag för just denna. Jag ägnade mig åt intervallträning och därefter lugn jogg med sebben i vagn. Hela passet tänkte jag på att försöka aktivera stjärten och när jag kom hem fortsatte jag genom att stretcha densamma.

Idag är den en av mina favoritdagar: långfredag: en dag i långpassens tecken. Jag pinade mig extra genom att lägga in farthöjningar i 5,3,2,1 km och med 2 km vila däremellan. Plågsamt naaaanting och den där "joggen" på 8km hem i valfri fart kändes ogenomförbar. Jag stapplade i 3 km och försökte trycka i mig energi, ville lägga mig i diket å sova efter 4, men sen hände det något. Energi började spira i kroppen och de två sista km genomfördes med bästa känslan under hela passet. steget kändes nästan lätt och musklerna svarade! I övrigt kände jag mig tung och klumpig, tiderna på farthöjningarna var ju inte katastrofala men känslan var fruktansvärd. "Varför gör jag det här?" "Det är dags att lägga av" "du är för gammal" "patetisk" "du tycker ju inte det är kul". Osv. Men nu känns det bra, och imorrn kommer det kännas bättre. Å på tisdag ska jag springa i typ 4 timmar, sakta hela passet. Längtar! Sånna hära pass som idag gör ju andra pass ännu mer fantastiska. Skrapade ihop drygt 3 mil, men fyllde på med för lite energi så jag har krupit runt här hemma...

Notsand. Ser mörkt ut, det var det inte. Funderade på klippvägen hem men sparar den tills det är bart.

Åter till denna religiösa högtid. Imorgon är det påskaton. Ja, ni läste rätt, på ska ton! En dag i styrkans tecken. Lyft däck, lyft vikter, lyft en kompis. Själv ska jag nog härja med familjen i utegymmet... Dagen efter; påskadagen, på skada gen. Vissa skador får du i generna, andra får du av andra anledningar. Denna dag tänker och fokuserar vi på skadeförebyggande träning. Sist men inte minst har vi slutligen annandag påska. Dagen då du vilar å tänker på andra dagar då du på ska... Ja, vilken träning då? Eller tävling?

En kickstartshelg alltså! Fint va!

Så ja, du som har träning som din religion, denna helg är tillägnad uppstart, planering, drömmar och längtan inför säsongens alla julaftnar som väntar, för ja, vi har många! Själv har jag inte planerat in min första än.

Känner du för att utöva religionen med andra så tipsar jag om löpträningar på måndagar, 18.00 från entrén vid högslätten, tisdagar kör inköparna, ett fantastiskt initiativ, 18.30 från spårstarten vid högslätten och på torsdagar kör jag härliga intervaller 10.00 från länsstyrelsen.

Jag är på ständig värvningskampanj. Utövandet av religionen ger dig tillfredsställelse, lyckokänsla och hjälper dig att stärka dig i dig själv. Du är Gud över dig själv och din kropp. Den känslan alltså.

Förra veckan var jag till ryggis. En å en halv vecka efter fallet. Ville dubbelkolla eftersom det gjorde ondare. Inte brutet, inget snett men stela och krampade muskler. Det de kunde göra var att massera upp skinkan. Sköööönt tänkte jag! Jag hade fel. Jag ville gråta. Den smärtan.

Men det släppte. Eller ja. Det blev bättre, mycket bättre. Rörelse och stretch, träning utan stötar, rörelse och stretch. I måndags var jag där igen. Fortfarande spänd men myyyycket bättre. Lovat mig att vila till på torsdag, från löpning alltså. Men har svårt att motivera mig till annan träning. Längtar efter löpning men bävar för farten och orken kommer vara kass. Jag har missat över en månad nu. Snart två.

Jag siktar fortfarande på att genomföra TEC. Jag vill genomföra TEC.

Så ironiskt. Haft problem med kontakt i rumpan. Har nu problem med för mycket kontakt i rumpan.

När jag inte springer har jag tid å fundera på saker. Funderat en hel del på Vasaloppet, idrott och kvinnor. Kvinnors roll i idrottsevenemang. Eller biroll. Jag upplever det så. Fokus på herrarna, de "riktiga" idrottarna. De som håller på med ett mål, tjejer håller ju bara på för att de tycker det är roligt. Eller...

Å få "tjejdäng" framstår som pinsamt, för tjejer är ju såååå mycket sämre.

Ja, fler män än kvinnor håller på, men reflektera lite varför. Om jag ser till de tävlingar jag varit med i och skildringar därifrån är kvinnor skrämmande underrepresenterade. Kolla tex filmerna från axa fjällmaraton, ett löplopp i tiden... Eller...

Näe, jag orkar inte slåss mot väderkvarnar idag. Jag har mens. En såndär jävlig mens. Hormonerna åker bergochdalbana och har skiftat hela jävla dan. Eufori ena minuten och önskan att krypa ihop i fosterställning andra minuten. Energi och träningslängtan förvandlades till smärta kroppen och total orkeslöshet. Fantastiskt att vara kvinna... Eller hur?

Förra lördagen ramlade jag i trappen hemma. Slog rumpan. Rejält. En veckas vila är nu till ända (haha), och kommer följas av ytterligare en. Eller träning blir det, men inte hård, eller lång. Besökte sjukgymnasten som knäckte och böjde. Blev bättre men är fortfarande ont. Inget brutet men bindväv och muskler har fått sig en rejäl smäll.

Jag längtar efter att springa många mil, km efter km... Men finner mig i situationen... Får så lov.

Har räknat bort Ursviks ultra, det är för nära inpå.

Stretchposition.

Idag ska jag påbörja en nybörjarlöpning. Ska bli så roligt, hoppas adepten tycker det med. :)

På måndag har jag å maken varit gifta i 8 år. Vad hände?

Om och för mig själv.

Jag är inte sjuk. Eller jo, men sällan såhär länge. Och på det här sättet, mellansjuk. En dryg veckas vila avslutades med ett försiktigt pass runt myran, ca 9,5km. Njutning. Varje steg. Efter två km var känslan i kroppen att passet aldrig skulle ta slut. Att en mil skulle bli två, att två skulle bli tre osv. Sköna känsla. Jag som trodde kroppen inte skulle komma ihåg hur den springer.

Nåja. Funderingar under passet. Om dåtid, nutid och framtid. Hög och lågt. Realism och drömmar.

Jag tror jag behöver vila mer. Planera in lång vila kanske en gång i månaden? Dagar då jag inte gör något alls förutom hänger med familjen typ. Men, passen måste effektiviseras. Mellanmjölken ut och in med högkvalitativa pass och lättmjölkspass. Hur mycket det än tar emot så måste jag planera mina veckor bättre. Eller planera dem. Haha.

Planeringen kommer ske på papper. Med tanke på sömn o dyl så får jag se till att planera dubbelt. Bra sömn: två pass tex. Jag behöver mer vila. Hur gärna jag än vill plöja massa mil och timmar får jag släppa det för jag får antagligen en massa lågintensiv träning som jag inte räknar in, typ livet med barnen! Och heltidsjobb.

En insikt som slog mig idag är att jag börjar få ett nytt intresse: så intressen hos barnen och upprätthålla dem! Jag trodde inte det skulle hända, trodde aldrig det skulle ta överhand med se på fan. Jag å limpan plöjde 4 km i skidspåren i lördags under ca 2 timmar. Idag åkte jag å sebbe slalom för första gången. Eller ja, vi tränade på att stå på skidorna. Sen var vi på brottning. Medan Linus brottades på träningen skojbrottades jag å sebbe. Konstant rörelse i tre timmar alltså. Lågintensivt? Ja, kanske...

Längtar efter att få komma igång. Vi har beslutat att avstå oringen, det möjliggör deltagande i andra tävlingar såsom XL-trippeln i Sollefteå. Open water, cykling å traillöpning. Dags att leta landsvägscykel alltså...

Alltså. Det här som endorfiner gör med kroppen. Det träning gör med ditt huvud. Hur klarar sig folk utan det?

Avslutar kvällen med en hetvägg. Maken å Linus rynkade på näsan. Synd för dom att det bara är sånna kvar i frysen då... Hehe...