Senaste inläggen

Av Johanna Bygdell - 6 juni 2016 19:23

07.10 blev jag upplockad och vi rullade mot Sollefteå. Kroppen kändes bra tills vi kom fram, då började magen bråka och ryggen kändes sådär som vanligt...

Drösvis med snabba skidåkare. Kommer ryggen hålla? Bestämde mig för att hitta en behaglig fart å skita i prestationen.

Farten var hög, jag lufsade på. Inte förivra mig. Banan går längs Ångermanälven och idag låg den spegelblank i gassande solsken.

I vanlig ordning skall det fotas å instagrammas...

Banan är relativt flack förutom den gånger den går uppför nipan, sen platt för att därefter gå ner. Brant. Gå upp å hasa ner. :)

Farten var hög i början och det märktes eftersom jag började plocka in dem en efter en. Vid 15km börjar ena "filen" på ryggen bli trött. Testar att fokusera på att sätta i foten rakt eftersom jag upplever att det inte gör ont i ryggen då. Dock svårt i terrängen när det inte är mitt naturliga löpsteg.

Jag springer om två herrar varav den ena slår följe. Envis och hamrar på, jag är betydligt bättre nerför, den löpning en gick riktigt bra idag, men han tuggar envetet på uppför så då får han dra. Över bron vid Ed och därefter började klättringen upp till Österåsen. Vi såg inga ryggar men plötsligt skymtade vi två personer långt upp i gåbacken. Jag tror det var vinnande dam, kroppen kändes rätt bra, förutom ryggen, å jag kände mig motiverad.

Finfin utsikt uppe vid Österåsen. Väl där uppe passerade vi hälsohemmet för att dra en runda på berget. Där började ryggen intensifieras. Fort. Jag testade variera löpstil och löpsteg men orkade inte hålla upp ryggen riktigt. Tänker att det går över, men tappar orken att trycka på i steget.

Passerar Hälsohemmet, min trogna hejarklack jublar och närmsta dam är 3-4 minuter före. Dock är målet och motivationen att öka bortblåst. 10km kvar. I mål ska jag. När ryggen börjar bråka såhär så blir det väldigt lätt att känna efter i övriga kroppen. Testar vidare med löpstil. Drar ner på farten. I ett steg aktiveras rumpan vilket resulterar i att det börjar krampa. Om jag springer med känslan av att vara överdrivet framåtlutad och jobba med att lyfta knäna istället för att trycka ifrån med rumpa går det bättre.

Jag drar ner tempot och fokuserar på att inte börja slarva med steget utan tvinga benen att lyfta rakt upp utan och inte trycka ifrån. Illamående. Passerar några som springer korta banan, hejar på dem. Banan är inte lika kuperad på denna sida och stigen är inte alls lika teknisk, irriterande att då få dra ner på farten. Känns som att jag joggar.

Räknar ner varje kilometer. Vill att det ska ta slut, inte den känsla jag vill ha när jag springer. Vill njuta! Vill springa långt. Länge. Jävla helvete.

Tog mig i mål å lyckades behålla andraplatsen. Firade med att doppa mig i ångermanälven. Härligt.

Loppet är fint. Det som är jobbigt är de tvära backarna, det blir en annan trötthet än den du får av Ottfjället, sånna backar passar mig bättre. Bra arrangerat och bra snitslat. Hade gärna haft mer käk vid mål men jag är bortskämd. :) sedan är det plus att priserna inte är stereotypt könat utan att grabbarna oxå fick våffeljärn. Viktig värderingsfråga för mig. Underbar natur och fantastiska vyer. Banans underlag är inte teknisk men nerförslöporna är utmanande. Den korta banan klarar de flesta, rekommenderas!

Någon timme efter loppet krampar filéerna till kring ryggraden. Skönt. Not.

Trött i ryggen men inte trött. Kändes rimligt att springa kvällens intervaller men vet att rygg och rumpa kommer krampa om jag försöker.

Under loppet tog jag ett beslut å de är att sommaren kommer ägnas åt att träna. Det blir inga ultror. Jag vet inte alls vad det blir. Semester. Träning. Vila. Jag ger upp innan det börjar. Jag kommer härmed bara springa när det känns bra! Inga tävlingar över 25 km alltså. Inte roligt men nödvändigt.

Nu ska jag sätta mig med ett glas vin och försöka inbilla mig att det är semester imorrn...

Av Johanna Bygdell - 28 maj 2016 02:16

I livet gör vi val. Enkla och svåra.

Vintern/våren har varit märklig. Katastrofal om du jämför med förra året. Den vinter. Ja jävlar. Storformen nalkades i maj/juni. Sprang som nån slags tyfon. Sen pannkaka. Mitt eget val, men likväl pannkaka.

Tiomila gick super i år. Året utan mål. Året då jag inte försöker. Ett år av ambivalens. Ett år av famlande. Ett år i ingenmansland vad gäller mina egna mål och prestationskrav.

Tänkte mig Vildhussloppet, men efter en vecka som genererat 8 timmar flex och stressnivå på ohälsosam nivå, så nej. Självförtroendet för att jag nå dit jag vill finns inte och ett misslyckande vet jag inte hur jag kan hantera så jag avstår.

Det känns som ett nederlag. Det känns som en seger. Ambivalent. En fot på vardera sida om Slåttedalsskrevan!

Jag blir veteran nästa år. Jag inser att livet är en resa. Nya nivåer, nya mål. Mål jag ofta önskar jag funnit tidigare samtidigt som jag vet att om jag inte levt det liv jag levt skulle jag aldrig ha de mål jag har.

Men nu saknar jag mål. Tror jag. Jag letar mig själv, det blir spännande att se vad jag finner. Något som jag är fast beslutsam om är att jag ska försöka ha så jävla roligt som möjligt på resan...

/famlande blivande veteran

Av Johanna Bygdell - 19 maj 2016 22:38

Stötvåg i måndags. Vila 48 timmar (räknade till 60 totalt). I går morse släpade jag mig till jobbet vid 06, samma vida i tisdags. Hinna ikapp lite. Vid 08 rullade vi mot Åre. Studiebesök hos samverkansparterna och så ville vi se vad som ska göras i projektet, vars alla millar går. :)

Nyttig! Även för en kontorsråtta. Förstår fakturorna bättre. Och upphandlingarna...

Tittade längtansfullt upp mot Åreskutan, Välliste och alla andra snötäckta fjäll. Bara springa lite....

Framme i Östersund 17.30, checkade in, bytte om å kuta ut. Första passet på 60 timmar. Kändes stapplande. Letade mig bort till ett ytterst blött elljusspår. Nöjde mig med femman å drog sedan uppför slalombacken på Frösön. Hittade ett betydligt torrare spår som gick ner för berget å sen upp igen. Ville ta ett varv till men klockan närmade sig middagsdags så fick skynda mig tillbaka. Skrapade ihop 18 km iaf. Fantiserade hela kvällen om morgonens runda. Innan frullen...

Hjärna på högvarv. Svårt att somna. Vaknade av att regnet smattrade på rutan. Trött. Ville inte springa. Ont i fötterna. Släpade mig till gymmet. Körde benböj, marklyft å frivändning. Fokusera på rumpan.

Inbillade mig att vi skulle hinna hem till orienteringen ikväll. 7.30 rullade vi till Krokom, nälden, tillbaka till Ö-sund. Hjärnan i full huggning. 15.00 lämnade vi Ö-sund. Jag knuffade undan Ivar å la beslag på baksätet, eller Näe, men nästan. Så jävla trött. Somna i Brunflo, vakna i Töva. Ohälsosamt trött.

18.10 sladdade jag in på uppfarten hemma. Nej. Ingen löpning idag. Huvudet orkar inte. Kroppen vill men huvudet orkar inte och jag har lärt mig att lyssna på det. Du kan var så trött mentalt att det skadar kroppen.

Sen ville jag ju va med kidsen. Å maken. :)

Det här med att träna mycket, eller vilja träna mycket, och ha ett jobb. Å familj. Å hus. Å barn med aktiviteter. Det är jävligt svårt ibland. Jag måste påminna mig om det. Att ambitionsnivån måste sänkas. Eller Näe, men ibland måste jag tänka efter och vara realist. Jag vill ha höga ambitioner, drömmar och mål, det driver mig, men jag kan samtidigt inte förvänta mig att kunna prestera som de som heltidssatsar, eller de som har andra förutsättningar än mig. Det är inte rimligt att jag ställer de kraven på mig själv, även om jag gör det, lite grand. Jag blir ju ohyggligt besviken när jag inte vinner. Får tvinga fram realisten, annars blir jag nog knäckt.

Sen måste jag lära mig säga nej till saker. Nu är det sådär många bollar i luften igen...

Av Johanna Bygdell - 15 maj 2016 19:02

En helg som efterlämnat ett förnöjsamt leende på läpparna går till ända. Jag skiter i jantelagen och tycker att jag själv är skitbra å är jävligt nöjd med mig själv. Självklart finns det saker jag hade kunnat göra bättre men nej, jag skiter i det nu å är bara nöjd.

Rapar helgens statistik:
Sträcka 1 i damkaveln, 7,7 km, gps 8,74 km, tid 46:38, växlar som 5:a, 19 sek efter ettan.
Sträcka 8 i 10-mila kaveln, 12,7 km, gps 15, tid 1:30:01, 8:a på gaffeln 15:35 efter, 91:a på sträckan, 18:52 efter.

1 (en) bomtid av totalt 37 kontroller! Har det någonsin hänt?

Bomtiden på 50 sekunder kom på första kontrollen i damstafetten, ni ser starten (triangeln) och min etta, nr 74. Hahaha...

Men vi tar det från början.

Sträcka ett. Den hatkärlek jag känner inför denna sträcka! Lätt illamående, kroppen känns trött, seg, obrukbar. Jag kommer inte kunna ta ett steg. Jag kommer inte orka. Vi börjar med "mördarbacken". Brant? Jovisst, men varit med om värre. Tänkte på vertikala kilometern i Åre. I jämförelse är inte mördarbacken någon backe.

Jag stod längst ut till höger i mitten av fältet. Det innebar högerkurva, rätt snäv, i början. 60 sek innan start tänkte jag att är det något jag kan så är det att springa backe. Det resulterade i att jag var bland de 10 första upp för backen, typ. När de andra påverkades av att backen blev brantare ökade jag. Jag såg första löparen framför mig. Gött, tänkte jag. Fullt ös, finns ingen anledning att vika ner sig nu. Men då hände det. Bommen. Ettan gafflad. Täten hade den inte, jag hade den. Men stämplade inte. Stress. STRESS! Området såg sjukt lätt ut på kartan, brutalt diffust i verkligheten. Tog mig samman. Stämplade. Jag såg inte täten. Däremot såg jag andra löpare tamefan överallt. Långsamma. Helvete. Körde på sidan av stigen för att komma om. Försöka lugna ner mig så inte stresshormonerna tog över för då kommer mjölksyran. Ingen ordning på kartan. Vart fan är jag? Svansen av löpare delar sig, jag väljer vänster. Inser vart jag är, skulle tagit höger. Inser att svansen väljer att köra runt istället för att plocka de fem höjdkurvorna direkt. Det är smalt och trångt på stigen, jag känner mig stark. Väljer att själv plöja höjdkurvorna direkt. Jag vill till mitt högervägval, min plan.
Väljer stigen till höger om grönområdet. Vacker stig och en fröjd att få springa själv!

Genskjuter högersvansen, men får problem med riktning och stigar in mot kontrollen. Skiter i alla. Bromsar. Backar. Springer när jag är helt säker, å jävlar va jag springer! Väljer vägval där jag slipper trängas och får springa själv. Jag har ingen aning om vart jag ligger. Mitten kanske. Letar efter Stina. Hoppas det går bra för henne.

Ser bekanta ryggar som jag vet springer bra, de slår mig oftast. Alfta Ösa och Hagaby. Kommer ikapp Pan-Århus. Hon är ju bra. Jag följer förvånansvärt lätt. Märkligt. Järla, IF Thor och några andra klubbar rör sig i närheten. På väg till tredje sista kontrollen viker alla utom jag å en tjej vänster. Va fan? Men jag vet vart jag är och vart jag ska. Kör johanna, lita på dig själv. Å jag springer. Snart mål. Hör speakern. Redan slut? Jag vill ha mer! Kollar kontrollerna, har jag missat någon? Näe... Märkligt... På väg mot sista, hör att Halden tydligen stämplar sista, å se på fan, jag ser ju henne! Ja jävlar va bra. Jag var inte trött. Jag blev inte tröttare heller. Men tjejerna är snabba. Men det är jag med. Köttar in som 5:a och första andralag. Leendet på Sara, som jag skickade ut, är oslagbart. Orientering är roligt, men det är ännu roligare när det går bra.

Joggar iväg, joggar ner. Pigg. Endorfinhög. Härlig känsla. Tänker "tack Håkan". Den där osköna behandlingen i fredags gjorde underverk. Jag känner rumpan! Härliga känsla.

Övriga damer i laget presterar fantastiskt och Anna bjuder på kavelns vassaste spurt och tar in oss på plats 113! Härliga gäng!

Del två. 10-milakaveln.

Äter fast jag är mätt. 12,7 km väntar vid 5-hugget. Ser starten och hur Olov stabilt avverkar första sträckan. Sen försöker jag sova. Vaknar en gång i halvtimmen å kollar hur laget ligger till så jag vet när jag ska kliva upp. 4.30 står väckaren på. Vaknar med ett ryck vis 4.30, klär på mig i rekordfart å drar till Tältet. Känslan av att försovit sig. Men det är lugnt.

Värmer upp. Förtränger att kroppen känns trött. Endorfinerna från igår har lagt sig. Urladdningen igår gör det svårt att trigga till. Men sen kommer Oskar, jag får kartan och drar iväg upp för mördarbacken en andra gång. Denna gång känns det i låren. Kollar kartan, långsträcka till ettan. Över berget jag sprang över igår. Betydligt tyngre idag. Jag är ensam i skogen. Inge draghjälp, bara några personer som virrar runt. Får koncentrera mig på vad jag ska göra. Första kontrollerna går riktigt långsamt, kontrollerat men långsamt. Sen nerförslöpa och så vaknar benen till. Jag kommer ikapp och går förbi, skön känsla. Jag gör mitt lopp, orienterar själv. Får sällskap av två snabbare och piggare, de bommar lite vilket gör att jag hela tiden är dem hack i häl, för jag bommar inte. Vätska. Jag tar mig tid att stå still och dricka. Klart värt. Vägsträcka. Killarna drar. Valet är att pressa å ta rygg eller dra ner farten och orka hela vägen. Väljer det senaste, är 1/3 av banan kvar. Ser ryggarna när vi kommer ut i skogen men ytterligare ett lättlöpt parti sätter käppar i hjulen för att jag ska kunna komma ikapp.
Strular lite onödigt på de sista 3 kontrollerna, men bommar inte. ryggen nyper lite. Misstänker att höga knän i blåbärsriset gjort sitt till. Tappar bålen, men känner rumpan! Trycker på på upploppet för en sista gång och går i mål betydligt tröttare än igår. Axling stämplar på sista sträckan in laget på en stabil 139:e plats. Fint dä!

Vilken helg! Ska jag klaga på något är det vädret och att de följer "blåbärslagen" för lite... En splitscreen som visar skogskontrollerna en längre stund skulle vara roligt...

Men toa och dusch inomhus, det är lyx! Och sova inomhus, 300m från där allt händer! Svårslaget.

Imorrn väntar första delen av det långsiktiga arbetet med att få ordning på rumpa/rygg. Hoppet lever!

Av Johanna Bygdell - 13 maj 2016 21:32

I helgen ska det springas. Inte 10 mil men 10-mila. Första sträckan i andra laget i damkaveln, sen vila å äta för att dundra 8:e sträckan i herrkaveln. Kul som fan.
Om inte ryggen vore så jävla dum i huvet.

Idag var jag till Håkan. Han föreslog stötvågsbehandling, men det kräver 48 timmars vila så jag vägra. Han erbjöd sig att massera upp ryggen lite. Fan va najs, tänkte jag. Det var inte najs. Inte alls, eller jo, när det var klart. Sen följde timmar av pirrande ben och därefter träningsvärk, och där är jag nu. Träningsvärk. Bindvävsmassage kallas det visst när någon tar spjärn mot en vägg å trygger armbågen på din skinka. Bara så du vet.

Planen imorrn är att springa kontrollerat, både vad gäller fart och orientering. Jag kommer inte kunna trycka på, men jämn fin fart hoppas jag på.

Sen då? Hur går vi vidare? Följande tre måndagar kommer ägnas åt stötvågsbehandling följt av 48 timmars vila. Således inga Måndagsintervaller eller tisdagsorientering. Men det kan det vara värt. Jag vill kunna springa långt. Just nu är musklerna spända och släpper inte. Först ska vi få dem att släppa sen blicka framåt.

Men nu sova. Sen tiomila! :)

Av Johanna Bygdell - 2 maj 2016 21:42

Skitdag på jobbet. Trött och seg. Omotiverad. Hann slöa 15 minuter i soffan eftersom maken hjälpte äldsta sonen med fotbollsgrejorna. Ursäkterna stod på kö. Kanske borde vila. Känner mig seg. Kanske blir sjuk. Osv osv. Skräckblandad förtjusning. Jag vet hur skönt det är efteråt, vilken nytta de gör. Hur bra jag mår efteråt. Men vissa gånger är det svårt att komma iväg. Jag studsar inte iväg på alla pass. Nej. Långt ifrån. Men ja, känslan efteråt, att du peppat dig själv att genomföra det, den är oslagbar.

Men jag ger mig själv tillåtelsen. Du ska ut men du får avbryta passet om det inte känns bra.

Seg uppvärmning. Trött. Det släpper inte. Det är nu du måste sluta tänka och bara göra. Första intervallen. Det gör ont. Det blåser motvind. 2,5 varv på löparbanan. Låg i ryggen på Micke. Pallar du inte? Kliv av då? ALDRIG vrålar jag. Ja, inte högt då, i huvet. Inre dialog. Alltid när jag springer.

Intervall två. Gör det inte lite ont? Kör tre. Du fixar tre. Det räcker. Och slå av på farten om det tar emot... Haha... Eller hur?! Slå av på farten? Haha...

Intervall tre. En fjärde. Kör en fjärde, sen får du kliva av. Sen är jag nöjd. Du är bra johanna, kämpa på!

Intervall fyra. 300m kvar, långsida med motvind. Jag viker ut, passerar Micke, jag tuggar på. 1 sekund snabbare än förra intervallen.

Intervall 5. Jag tillåter mig inte att tänka. Det finns inget alternativ. Kör den. Samma som förra intervallen, 1 sek snabbare igen.

Ingen återvändo. Klart du kör den sista. Sluta på jämnt. Det ska göra ont. Sista 600, jag ökar. Ökar. Ökar. Ytterligare 1 sek snabbare. Mår illa. Så nöjd.

Jogg. Planka. Älska planka i tabataform. Sen lite spänsthopp. Jogg hem. Sitter på golvet, stretchar. Kommer på mig själv att fundera på varför jag nöjde mig med 6 st? Varför inte 8? Skulle kört 2 st 400-hundringar. Eller 4. Snart måndag igen.

Ja, så ser vissa pass ut. Spec de på bana. De gör ont. De är hänsynslösa, men nyttiga. Springer du långsamt syns det på tiden. Kämpar du, pressat dig, syns det på tiden. Du är inte alltid sugen, bara att komma ut är en seger men bara du kommer ut brukar de släppa. Ibland (ofta) blir det de bästa passen.

Idag gjorde det ont. Inget gratis, men känslan efteråt är desto bättre. Mind over matter. Inte bara fysisk boost utan även psykisk.

Ja jävla vad bra du är! Och alla andra som var där! Ni är fantastiska! Utan er hade jag legat kvar i soffan... Det är så fantastiska att tillsammans med andra få springa, och se hur alla kämpar utifrån sin egen förmåga!

Hoppas kvällsfikat smakade lika bra för er som för mig! Vi ses nästa måndag!

#öbackalk #springamedjohannaärkul

Av Johanna Bygdell - 26 april 2016 05:57

Träna mer. Mycket mer. Men kroppen säger nej. Vem ska en lyssna på?

Av Johanna Bygdell - 24 april 2016 22:34

Passet i lördags var fint. Riktigt fint. Fiskade sällskap eftersom jag ville springa skog men är säker på att björnarna vill äta upp mig. Har aldrig sett en Björn i skogen men ändå. Helt orimlig rädsla. Jag fick inget sällskap. Antagligen för att jag bara tänkte springa 20< km och för att jag är långsam. Kanske pratar för mycket. Eller för lite.

Det blev 27 km. 4 farthöjningar på 5,3,2 och slutligen 1 km med 2km vila mellan dem. Undrar varför jag hoppat över 4 km, antagligen för att 5 är så jobbigt och att sen springa 4 blir olidligt. Så 3 km känns som jättekort. Psykiskt lätt. För detta pass är psykiskt jobbigt tycker jag. Men gick otippat bra i skogen. Blir inte samma brutalitet som att köra på väg men är nyttigt att gasa på stigar oxå. Negativt från passet var att ryggen dummade sig. Dags att leta rumpa. Kul.

Fotade lite oxå. Örsjöberget. Fenomenalt! Och här bor jag. Lyckos mig!

I helgen hände något annat positivt. Jag fann glädje. Jag fann glädjen i att orientera igen! Jag har inte ogillat det tidigare men jag har lixom inte längtat efter just orienteringen utan det är tävlandet och springa i skogen som lockat. Men nu. Att veta vart jag är bara genom att titta på en pappersbit med bruna, svarta, gröna, blå och gula tecken på och se mig om i naturen. Frihetskänslan. Och att sedan hitta specifika punkter. Det är roligt! Å häftigt.

Det är kidsen i Härnösands OK jag har att tacka. 4 st 14-15 åringar som gillar att jag lägger banor och springer med dem. Vi premiärade i onsdags, då sprang vi 10km. I skog. Jag mätte
Inte innan utan bara ritade en bana som verkade lagom.

10 km och 300 höjdmeter. Coola kids. Impad. De bad inte om att få gå någon gång, de bara matade på.

Idag blev det kortare. Eller blev nog 10 totalt men banan var bara typ 5 km. Det är så jävla nyttigt att springa bakom. De är duktiga de här kidsen. Jag reflekterade inte över vilken svårighet de egentligen har utan la det jag brukar springa. Inge gnäll, inge frågor. De bara matar på, kämpar. Och de springer rätt. Du ska träna svårt. Det har jag fostrats i av Per. Och det har varit nyttigt, jättenyttigt, för då blir tävlingsbanorna så mycket lättare.

Jag har även fixat nya kartor. Den ovan är vad jag haft. Stackars kids. Haha. Det är den blå banan vi ska springa, skit i alla andra banor och sträck.

Men ja, idag fann jag glädjen. Att lägga banor. Att försöka instruera, tipsa och att själv se hur jag utvecklas och kommer igång efter en långt kartuppehåll. Att se höjdkurvornas linjer, punkthöjderna, ana branten där framme. Att föreställa sig hur skogen ska se ut och sen få hantera det du möter. roligt är det!

Jag känner mig tacksam! Glad och tacksam för att möjligheten att träna med ungdomarna uppkommit. Tack hörrni!

Kollade video med bara idag. Galenskaparna. Identifierade mig med en video. Det slog mig att det inte är omöjligt att jag upplevs så när jag euforiskt tjatar om hur fantastiskt det är att träna. Förlåt.

https://youtu.be/ca2wrCVbSuQ

Presentation


Tvåbarnsmamma med en förkärlek till löpning! Har ett nyväckt intresse för ultralöpning men roar mig även med orientering, simning, cykling och alla annan tänkbar träning...

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se