Senaste inläggen

Av Johanna Bygdell - 2 oktober 2016 08:10

Lätt bakfull. I benen. Och i huvudet. Tävlingsbakfull, inte på grund av något annat. Retfullt att benen känns mer på g idag än igår! Ägnade kvällen åt att ge igen på rumpan genom att rulla runt på en liten boll. Visa vem som bestämmer. Känner mig som en tant. Började morgonen med att googla löptävlingar, friskhetstecken.

Sovit på saken. På gårdagen. På mitt förhållande till Härnö trailbanan. Ja, vi har ett förhållande. Igår skulle det testas. Skyhöga förväntningar och förhoppningar. Tyvärr införlivades farhågorna från gångna veckan och kroppen ville inte alls göra det till den där upplevelsen som jag hoppats på och förväntat mig. Det blev en inre kamp som jag vann. Och ja, jäkligt glad över det och över segern, men den där känslan av besvikelse släpper mig inte riktigt. Besvikelsen på kroppen. Jag älskar att springa. Jag älskar Härnö trail. Jag vet inte hur många gånger jag sprungit den banan. Jag springer delar av den under kanske 50% av alla mina löppass. Det var den jag traskade längs under sjukskrivningen ifjol, det är den jag euforiskt beskriver för alla, det är den jag försöker få alla att springa, att uppleva! Den har allt. Men så får jag inte den totala upplevelsen själv. Känner mig som en hycklare.

Det är hemmaplan. Jag har aldrig tävlat tidigare på en bana som jag sprungit så mycket på. Känslan av att "men jag trodde vi hade något!?" Infinner sig. Jag trodde lixom inte kroppen skulle krångla längs denna jävligt fantastiska bana. Jag känner mig snopen, förvånad.

Jag ser fram emot att komma ut på banan så snart som möjligt igen. Kravlöst. Det är kanske så jag ska springa just Härnö trail. Kravlöst, för det är den relationen vi har. Är allt skit finns Härnö trail där. Alltid. Lyssnar, lugnar, löser.

Snacka om att förstora saker eller nåt. Men i ett knökat liv där fantastiskt många saker ska få plats och där jag planerar saker rätt detaljerat för att kunna göra allt jag vill blir saker stor. Speciellt sånna som handlar om min psykiska överlevnad.

Jag har komplicerade relationer i mitt liv, relationer som har med mig själv att göra, och då blir det lätt flummigt.

Löpning ska vara kul! Springa med johanna är kul! Igår var det inte det, första gången på oerhört länge! Det blev det allt eftersom, men jag vill ha den känslan i varje steg.

Idag väntar 4 km orientering i maxfart. Känner längtan. Kul! I laget springer det mest ungdomar, ungdomar som igår oxå sprang Härnö trail. De är galna!!! Är så glad över att få springa i samma lag. Älskar galna människor!

Av Johanna Bygdell - 1 oktober 2016 18:47

Så var dagen D här. Uppladdningen hade gärna fått vara bättre, både fysiskt och mentalt, men när jag vaknade (av en väl riktad spark i mellangärdet) så kände jag mig ändå positiv. Krypningarna i låren var kvar och kände även pirr under fotsulorna. Ägnade mig åt avslappning i ca 40minuter, försöka nolla hjärnan. Frukost och la mig sedan i soffan å sov en timme medan kidsen såg film. Maken vaknade med ont i halsen, igen!

Upp till vårtan. Träffa alla fantastiska löpare, insupa stämningen. Känsla av energi i kroppen men huvudet fladdrar. Fick knappt till någon uppvärmning, för stort påslag av endorfiner så spagettikänslan i benen var tokigt intensiv. Nervös. Jag vill för mycket. Ägnat senast dagarna till att sluta vilja. Anar att det har med kroppen att göra, jag litar inte på den och att springa med en kropp som inte vill springa är inte så roligt, tycker inte ens jag.

Starten går. Går fort. Som väntat. Ligger som andra tjej. Har koll. Ut i skogen. Kroppen känns inte bra. Jag känner mig trött efter 1,5km. Kampen börjar. Jag gillar inte att springa med en kamp. Det blir inte njutbart, men jag älskar Härnö trail. Kämpar för att låta det ta över.

Klafsar på. Det går för fort. Börjar bromsa, dra ner på farten och hitta ett maltempo. Tävlingshjärnan bråkar. Vill komma ikapp. Säger åt den att lägga av, placering är en bisak. Letar efter njutkänslan. Kropphelvete. Får till något slags flyt men rumpan gör sig påmind. Den tenderar att nypa till redan efter 6 km.

Mal på. Mal, mal, mal... försöker tjoa å tjimma, jag älskar ju det här och vill älska min kropp, men gör inte det nu. Plötsligt dundrar klubbkompisen förbi. De har sprungit fel. Det blir så när du inte lyfter blicken... haha... för banan är tydligt markerad. Enligt min mening ska inte trailbanor vara jättetydligt markerade, det är lite utav utmaningen att orka hålla koll på vart du ska. Ser att klungan framför inte släpper förbi, vrålar åt dem att passa rygg och kliva åt sidan. Ordning å reda... haha... vet hur irriterande det är att inte komma om, och du förlorar inget på att släpp förbi...

Nåja. Går upp till örsjövägen. Är som att jag inte får blod i benen. Kul. Passerar hejande hoper av folk! Fantastiskt! Får mig på bra humör igen.

Nerför. Snubblar, faller, hamnar på rygg å glider. "O fan va graciöst" vrålar jag. Skrattar. Ut på vägen. Hon före har runnit iväg. Inte stressa. Sluta tävla.

Jag älskar att springa uppför. Ä.L.S.K.A.R Det gjorde inte min kropp idag. Tyvärr. Kändes som jag gick hela vägen. Positivt tänkande. Njut av utsikten. Du älskar det här Johanna! Skit i kroppen. Örsjöberget, snubblar ner mot geologstigen. Ledande dam är snabb som en vessla. Jag har inget att trycka på med. Två är bra, skärp dig johanna. Du älskar att tävla och självklart att vinna men det är inte det viktiga! Får påminna mig om varför jag gör det här men är svårt när kroppen bara gör ondare och ondare. Jag är inte längre positiv. Längs geologstigen får jag inget flyt. Halsen börjar bli tjock. Tårar spränger bakom ögonen. Rumpan nyper, skjuter stötar hit å dit. Det är inte roligt längre. Inre kamp. Kliva av vid smitningen? Eller förstärks allt bara för att du är så negativ? Jag får slita som fan. Känner ingen harmoni.

Smitningen. Nöter på. Det börjar kännas bättre. Grottstigen. Börjar prata med medlöpare, förtränga det onda. Han peppar på. Det hjälper. Vi mal på och snart kommer vi ikapp första dam. Hon verkar trött. Tävlingshjärnan vaknar till men manas till lugn av resten av hjärnan. Vänder ner mot klubbsjön, uppmanar alla att njuta av utsikten, är väl mest för att uppmana mig själv att sluta tänka på kroppen, den får springa hur sakta den vill, omgivningarna är hur som haver förjävligt härliga! Stiglöpning. Konstaterar för mig själv att nu mal du i ditt tempo, drar hon iväg gör hon det för att hon är starkare, å det är jävligt roligt med starka löpare. Hon drar inte iväg, hon släpper. Manar hjärnan till lugn eftersom kroppen inte klarar något annat tempo än det jag mal på i nu. Får sällskap av en kollega. Blir glad, någon att småprata med. Jag mal på. Snart specksta. Vägen dit från smitningen är den värsta delen av banan i mitt tycke. Men det går rätt bra. Mal på. Hejar på framförvarande. Sen kommer underbara Specksta! Älskar berg! Nu får jag klättra upp för det! Blir så glad. Kroppen skriker men jag tänker bestämma över den och talar högt om för den att den ska göra ont för det är så jävla härligt att klättra uppför!

Går om några löpare. Nu börjar folk bli trötta. Jag mal på. Kommer ihåg hur jag gick tom här senast jag sprang så tar en bit snickers. Sätter en nöt i halsen. Kan inte äta å springa samtidigt. Tänker på Höga kusten trail. Vill ha den känslan. Kroppen levererar inte men börjar få huvudet att göra det. Lätt att vara positiv när du leder. Jovisst. Jag ser mig dock som rätt positiv oavsett position, så länge kroppen levererar. Sen brukar det gå bra när jag är positiv, hör lixom ihop. Nåja. Kampen fortsätter.

Mal på. Verkligen mal. Snart varvning. Snart är plågan slut. Rumpan börjar vilja krampa och det sprider sig till framsida lår. Glada tankar. Tänk bort det.

Varvning. Känner glädje. Highfivear Linus. Slalombacken kvar. Backen har jag sprungit många gånger. Jag älskar att springa backe! Jag skiter i kroppen. Försöker iaf. Nerför. Skuttar. Träffar underbara Sara som gormar åt mig. Gormar tillbaka.

Men sen kommer smärtan. Varje steg uppför hugger i rumpa och lår. Första seriösa krampkänningen. Ny känsla. Kramp i rumpa och rygg har jag känt av, men nu, rumpa och framsida lår. En km kvar. Du klarar det. Jag hatar dig din jävla kropp. Äntligen passerar jag den där sista liftstolpen. Nerför, sen spåret. Bjuder upp till spurt, mest för att straffa kroppen. Vill visa att JAG bestämmer över den.

Kommer i mål som första dam! Så.jävla.skönt En veckas vånda är till ända. Kroppen kommer ångra att jag sprang imorrn, känner den känslan i rumpa/rygg redan nu. Jag vill känna att jag vann över kroppen men vet att den här fighten vinner jag inte. Jag kunde dämpa smärtan med tankar men nu kommer den. Ett tag trodde jag den var psykisk, men det är den inte.

Jag har slarvat med träning, med mig själv. Handbroms och omtag. Frustrationen av att kroppen inte varit på min sida i veckan har tagit fram en tävlingshjärna jag helst inte har att göra med. Självklart vill jag vinna när jag tävlar, det driver och motiverar mig, men det får inte vara det viktiga. Jag tävlar och springer för att jag älskar att springa, älskar att pressa mig mot andra som älskar att springa men framförallt älskar jag springa och uppleva saker! Naturen. Gemenskapen. Där ska fokus ligga.

Nu vann jag. Och är ohyggligt glad. Men hade ännu hellre vunnit med en kropp jag inte behövt bråka med. Jag känner att den hatar mig nu. Jag förstår den. Jag ska försöka ta hand om den nu.

Men löpning gör ont ibland, det behövs väl sånt så en kan njuta ännu mer när löpningen inte gör ont.

Härnö trail är ett fantastiskt arrangemang med fantastiska funktionärer och publik! Banan är extraordinär och medtävlarna sådär glada och underbara! Så som det ska va!

Och priset! Jag älskar det. Jag ville verkligen ha det! Och jag fick det!

Kaos i hjärnan. Och i kroppen. Snart vinterträning. Längtar!

Kom och spring nästa år!

Av Johanna Bygdell - 30 september 2016 20:32

Julafton imorrn. Har känt mig hängning hela veckan och rumpa å rygg har bråkat. Hoppas på under inför imorrn. Härnö Trail.

Har haft en intensiv tid på jobbet och det har börjat påverka fysiken. Känsla av mjölksyra i benen efter en trappa, krypningar i låren och lätt huvudvärk. Jag vet det. Jag känner igen det. Jag borde dra tvärnit men tänker att denna gång klarar jag av det. Bara en vecka till...

Fick hem min unicornonepiece idag. Älskarn! Önska jag vågade dra på mig den de där dagarna då jag helst vill be alla dra åt helvete. Hoppla iväg till mitt happy place.

Imorgon är en ny dag, nya möjligheter! (Kräkemoji)

Av Johanna Bygdell - 26 september 2016 22:03

Jag lider av en sjujäkla prestationsångest. Det har jag alltid gjort. Kommer ihåg på ungdoms-SM då Per fick kolla upp min starttid eftersom jag inte klarade av att veta vilka som startade runt mig.

Så har det sedan varit. Jag har tagit reda på min starttid och försökt koppla bort det andra. Sedan har det alltid gått åt helvete ändå. Haha. Jag palla inte pressen. Punkt. Frustrerande som fan.

Stafetter är ohyggligt plågsamt. Försöker värma upp men ju mer jag värmer desto mer känner jag hur kraften rinner ur mig. Tillslut står jag på darrande ben och inväntar starten. Illamående. Kraftlös. Alla andra skuttar runt, kör stegringslopp, jag försöker hålla mig på benen. Och att inte kräkas. Ångesten vrider i magen. Sen går starten. Kraften kommer tillbaka. Fort. Den känslan är skön. Att som på 10-mila ligga med i tätklungan och känna att jag hänger med. Känner mig stark. Kroppen levererar.
Jag älskar att tävla. Att testa kroppen, att pressa den och få lön för mödan. Det driver mig framåt. Möjligheten att vara bäst!

Vissa tillfällen vill jag prestera det där extra. Jag vill alltid prestera mitt bästa men ibland är inte det tillräckligt, då är det bara seger som räknas. Det händer inte ofta, och det är jag glad för för det är plågsamt. Mest eftersom det följs tätt av insikten att det inte kommer bli så. Jag känner mig slagen på förhand.

Försöker påminna mig om att det inte är så viktigt men har jag fastnat med siktet där uppe i trädtopparna är det svårt att sikta om.

Min styrka och drivkraft är min största fiende och det som får mig på fall. Irriterande som fan. När ska jag växa upp och mogna ifrån det?

Av Johanna Bygdell - 22 september 2016 20:47

Den är hittad! Råkar jag spänna till skinkan så krampar det! Muy bien!

Jävligt fint styrkepass idag. Och så blev det löpning på lunchen. Ja, jag fick en fråga och sa naturligtvis ja!

Men jag tycker ju att det är jävligt roligt att springa och är ju mestadels mitt eget sällskap, så ja, då måste jag tycka att det är kul att springa med johanna. #egenkärlek

Bra dag helt enkelt.

Av Johanna Bygdell - 20 september 2016 16:42

Jag försöker komma tillbaka på planen. Ryggen krånglar inte alls som förut men är en grotesk tid på jobbet så den träning som blir av blir av. Blicken är lyft mot Härnö Trail, Midälvastafetten och därefter 25-manna.

Mest stryk fick ryggen av sprint-km: 2 km intensiv orientering på asfalt. Eller 3,5km löpning i maxtempo med allt för mycket bommar och även fusk. Genade genom förbjuden vegetation på ett ställe. Stod å funderade lite och det såg så upptrampat ut. Erkände. Skämdes. Haha... Sen vilade jag massor.

Igår blev det inga intervaller. Mens och slut i huvudet. Och feberkänsla. Mens kan göra sånt. Blev tevespel med kidsen istället. Men i morse skuttade jag ur sängen och drog ut i sommarvärmen å plöjde runt Örsjön.

Löjligt mörkt ute. Fantastiskt!

Kändes bra.

Hem, frukost, packa simkläder, det kanske blir lunchpass.

Får frågan om jag vill ut och vara hare åt en lidingöloppslöpare. Svarar ja och föreslår Örsjön. Det går inte att springa den för många gånger.

Men hallå?! Du skulle ju simma? VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG? Varför är du en sån jävla addict?

Det blev ett bra pass. Oväntat snabbt. För snabbt? Stel nu. Linus vill åka på orientering. Jag säger självklart ja!

Av Johanna Bygdell - 7 september 2016 20:30

Ja, jag myser upp i koftan, drar den tightare omkring mig. Och med all rätt för det är JÄVLIGT, jag upprepar, JÄVLIGT synd om mig. Jag är en av alla de kvinnor som drabbas av mittelschmerz. Googla för fan, jag är inte på humör.

Om typ 15 dagar kommer jag toppa det hela med att åderlåtas. Typ. Menskoppen! Tack för att du finns.

Jag irriterar mig som fan på allt jävla skit vi som kvinnor ska stå ut med. Punkt.
Jag orkar inte ens gå in på allt. Googla för i helvete eller fråga en vän. Jag är inte på humör.

Jag tycker att kvinnor skulle ha rätt till typ 5 dagars ledighet per månad, att fritt fördela. I mitt fall är det för att slippa omgivningen och lite för att de ska slippa mig. Samt ekonomiskt bidrag till smärt- och humörlindrande produkter (läs vin och choklad).

Så. Verkställ för fan!

Av Johanna Bygdell - 5 september 2016 20:36

Energin sprudlar. Benen rycker. Ryggen känns som en stor stark muskel! Joggade upp till högslätten för att pacea Anna under några intervaller. Flåsade sönder kroppen, så tänkte att det är nog vettigt att ta d lite lugnt. Sen sprang vi intervallerna. Och benen blev piggare. Och flåset försvann. Jag välte lite däck och flög sen hem.

Nu sitter jag och försöker få träningshjärnan att lugna ner sig. Just nu skulle jag behöva en tränare som säger åt mig vad jag ska göra. Kroppen skriker efter att få panga på i 110% men huvudet försöker tänka efter vad som är bäst.

Simma eller styrka imorrn? Vad är klokt? Oh kära jistanes! Blir galen.

Jag gör väl som vanligt; packar väskan för båda delarna åsså bestämmer jag mig imorrn...

Men fy fan va jag älskar att springa!

Presentation


Tvåbarnsmamma med en förkärlek till löpning! Har ett nyväckt intresse för ultralöpning men roar mig även med orientering, simning, cykling och alla annan tänkbar träning...

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se