Senaste inläggen

Av Johanna Bygdell - 4 juni 2017 23:29

Det efterlängtade loppet. Nu var det dags. Grundade med 40-års kalas dagen innan. Ett bra val.

Gröt, ägg, kaffe. Som vanligt. Maurten 320 i flaskorna, samt resorb i en. Hädde i lite extra salt. Jag cyklade till Sundsvall i fredags, 9 fräscha mil på 3 timmar å en kvart. Det kändes fortfarande i benen. Packade för 8 grader och mulet. Inte för 17 grader och sol. Ulltröja. Svettades innan start. Hatar att svettas.

David utlovade en extraordinär bana. Han håller vad han lovar. 49km och 1880 höjdmeter, mestadels obanat.

Rullade iväg fint. Kände mig seg. Gick redan i en av backarna vid fiskdammen. Ultrahjärnan är påkopplad. Andreas Svanebo rann iväg men jag fick sällskap av en Niklas. Dock möjliggjorde inte banan det att småsnacka så mycket, eller jag pallade det inte. Hade fullt sjå att hålla mig på benen och ta mig framåt. Omsberg, midskogsberget och sen Tallstugan. Fantastiska vyer! Utmanande. Kräkvarning. Jag hittade ett mycket fint flow i löpningen som jag växlade med gång. Jag ville inte bli trött. Kände av vänster höft och låren. Krampvarning. försökte tänka på tankarna på ryggen... Vid Tallstugan stod pappa å mamma å langa! Underbart. Fyllde upp flaskan med mer Maurten. Drack inte så mycket som jag väntat, men ändå tillräckligt. Varmt som fan dock. Längtade efter stig. Så otroligt jobbigt med obanat. Fick stig. Teknisk stig. Skrek åt mig själv inombords att nu fan njuter du och passar på att vila. Mind over matter.

Tuffade vidare mot Fågelberget. Jobbigt, men så ska det vara. Fortsatt sällskap. Kändes bra för då malde jag lixom på. Trodde aldrig vi skulle komma fram till södra berget, men se, det gjorde vi. Och där stod Ankis å Anna! Lycka! Fasen va glad jag blev. Å rörd.

Halva banan kvar. Musklerna piggnade på sig men mina fötter börja ömma som fan. Kunde knappt sätta ner dom. Att det var mjukt hjälpte inte. Aldrig varit med om något liknande. Tappade Niklas på grund av instagrammande men lyckades jaga ikapp honom. Började längta efter omsbergsväggen. Utsikten där uppifrån... Ojojoj... passerade åter Tallstugan där jag fyllde upp en nu tom flaska med Maurten och vek därefter ner på en endurostig i all evighet. Så kändes det. Och den såg fan likadan ut hela tiden. Kliv kliv... men sen. Äntligen.

Jag mata på! Nu fanns ju även 28km-löpare på banan, det kändes bra mentalt att få springa om. Upp på toppen, sen är det inte långt kvar... hemmanet. Runt i skogen där. 5 km kvar. De längsta jag någonsin sprungit! Skulle gärna kontrollmäta. ;)

Började verkligen längta efter att få klättra upp till Nolbykullen. Bra med energi. Kompletterade Maurten med vatten nu. Värmen gjorde mig så törstig.

Äntligen fick jag gå! Klättringen mot mål var påbörjad. Å jävlar va brant! Men jag streta på. Har gott självförtroende när det gäller att gå. Tuggade på fint. Stabilt. Drog ifrån Niklas. Dock helt utan tanke på det, det bara slog mig. Allt fokus låg på att ta mig framåt.

Sista mellantiden. Vyn!!! ?

Snart sista spurten. Fick för mig att vi skulle vika upp direkt i slalombacken, men se så fel jag hade! Vi vek ner för att sen få klättra i skogen. Blev jag förvånad?

Nåja. Allt har ett slut och så även Sundsvall trail. Stämplade in på 5.40.34 Sjukt nöjd. Tvåa totalt och först av damerna. Kanske det värsta jag gjort. Haha... jävlar vilken bana. Brutal, fruktansvärd och alldeles underbar!!!


alla som tog sig runt banan, vilka kämpar! Jag är van skogslöpare och har en rätt rejäl träningsbakgrund, men vet att inte alla har det. Herrejösses! Bra jobbat allihop! Hoppas ni känner er som vinnare allihop!




under loppet funderade jag lite på vad jag höll på med så nog tog jag i. Tankar på att HCU är otroligt avlägset och att jag inte kommer palla genomföra det flurerade rätt flitigt... men nu, nu börjar jag rent utav bli lite sugen på det. Om kroppen vill så. Har fått en misstänkt inflammation i ena foten. Hoppas på snabb läkning...


men ja, mitt råd. Spring Sundsvall trail!!!!

Av Johanna Bygdell - 17 maj 2017 18:28

Den bara kommer. Slår undan benen. Jag faller. Platt. Paniken. Mörkret...

Av Johanna Bygdell - 14 maj 2017 21:35

Ja, hur går det med kroppen? Det undrar jag med. Den känns bra. Orolig för stelheten i rumpan men den blir bättre av träning så varför vila? Försöker vara smart. Barnvecka, pusselvecka, fast ändå inte. Fokus är på barnen och det är skönt. Det som blir det blir och det blir bra.

Kommer inte riktigt ihåg vad jag tränat. Fantastiskt fint intervallpass i torsdags med kollegorna. Mjölksyran rann ut genom öronen. Ett grymt progressivt löppass i lördags. Rullade på i 4.12 sista km utan att förta mig. Och så styrkan idag. Stark. Starkast var nog sebben. Jävlar vilka skott han får till. Å höjdare. Å glädjen i hans blick när han kom på hur han dribblar! Och se hur Linus gick ann. Ville inte träna, orkade inte, men mamman gav sig inte och han var mäkta nöjd efteråt...

Lördagen ägnades åt utflykt. Stortorget i Häggvik. Sjukt nöjda ungar. Och föräldrar. Livet på en pinne.

Sen erbjöd sig AK att ta min bil, släppa av mig i utansjö åsså fick jag springa hem till dom. Hon känner mig. Jag blev så glad. Fånigt glad. Kutade uppför ett berg bara för att jag blev så glad! Å utsikten! Ja jävlar. Åsså rullade jag på. Lättare och lättare, samtidigt fortare och fortare. Härliga känsla. I shorts å T-shirt.

Men det är inte idel solsken. Jag har sagt ja till för mycket. Jag vill för mycket. Allt fungerar bra. Allt känns bra. Sen vänder det. Bergochdalbana går tvärt nerför. Fort. Jävligt fort. Jag ifrågasätter allt, tappar fotfästet och faller. Handlöst. Jag måste ta emot mig själv. Allt som känns bra känns plötsligt så fel. Tvivel. Frustration. Glädjen är borta. Känslan av att bara vilja ge upp blir så intensiv. Men ett steg i taget. Det blir bra. Jag gör det bra. Jag måste tro på det. Jag vill framåt, uppåt. Upp med blicken och simma på...

Av Johanna Bygdell - 11 maj 2017 07:50

I tisdags var jag på Härnösands Hälsostudio och fick, som vanligt, en fenomenal behandling. Sandra lyckades få ur det värsta ur rumpa/baksida lår. Har känt att baksida lår inte riktigt svarar, men nu är det ordning på torpet.

I går var jag ute på en lugn morgonrunda, drog upp på grottberget. Jag älskar att springa. Kroppen kändes stark och lätt. Uppförsbackarna kändes för korta. Flyt i steget. Funderade på att fly. Skita i allt och bara ägna mig åt att springa hela dan.
Jag älskar backar. Njuter av varje steg eftersom det innebär ett steg närmare toppen. Tänkte att det är så du ska se på livet. Njuta av uppförsbackarna, fira varje steg eftersom det innebär ett steg närmare toppen.

Känslan av att bara mata på. Oslagjävlabar!

Och vyn från grottberget, den gör mig gråtmild. Älskar att bo här. Älskade livet där och då. Intensivt. Gränslöst. Kände mig stark inifrån och ut.

På kvällen knackade tvivlet och på dörren. Och känslan beskrivs bäst med bilden av en luftlös coreboll. Mitt liv är så. Mer extremt än vanligt just nu. Går från svindlande höjder rakt ner i den suraste myren. Jag vet att det vänder. Att jag kommer upp igen, men det är så lätt att sugas ner i djupet, vältra sig runt där nere, det är bekvämt. Men jag vill inte fastna. Jag vill vara en som vänder, vill vara sådär positiv som jag vet att jag kan vara. 30 minuter träning hjälpte. Jag var stark!

När jag efter träningen lindade in mig i filten från TEC och tände ljusstaken från HCU, då kom den. Längtan. Viljan. Glöden. Är det rimligt att köra HCU iår? Samtidigt går mitt favoritlopp Urskogsloppet. Känns hårt att missa det, men HCU. Är det något år jag ska slå rekordet är det i år. Testa Maurten ordentligt. Det vore jävligt häftigt.

Jag får kanske fiska efter en fri start, får jag det brukar jag ha svårt att säga nej... :)

Av Johanna Bygdell - 3 maj 2017 23:41

Skuttar runt med ett leende på läpparna. Får försöka hindra mig från att springa, påminna mig om den där lördagen för 1,5 veckor sedan... men det är svårt. Det spritter i kroppen. Jag sprang igår. Orientering. På Fälleberget. Magiskt. Och bra gick det. Och stark kände jag mig. Men lite trött i ljumskarna blev jag allt...

Ok, inte helt pigg i benen. Erkänner. Och idag var det pass på Sports. Fan va jag älskar löpning, och se hur andra finner kärlek till det. Att springa med andra människor som oxå gillar det, se dem utvecklas. Göra framsteg. Finna glädjen. I rörelsen. Det får mig att må ännu bättre. Att få dela det med andra människor. Oavsett nivå! Nej, jag är inte farlig att springa med. Jag anpassar mig till sällskapet, annars springer jag utan, skitenkelt....
Pangade styrka med Anna innan. Suveränt pass. Känner hur rygg och mage växer sig ännu starkare, en nödvändighet för löpningen.

Annars så börjar saker sjunka in lite. Hur länge ska jag leva på det här? Ja, första veckan har jag varit glad över att jag kom under 17 timmar så jag torde väl gå runt och vara glad på grund av TEC i minst två veckor till tänker jag. Gör det gärna.

Idag mekade jag lite. Längtar ut! Bytte däck och fick ordning på växlarna, lutar åt cykling imorrn!!! Och i helgen! Jösses vad det ska cyklas.

Skita ner mig oxå. Brukligt.

Imorrn ska det springas igen. Intervaller med jobbet. Så jävla härligt. Vi ska ut i skogen och skutta. Alla kommer le och vara glada, om inte innan så iaf efter...

Av Johanna Bygdell - 1 maj 2017 21:37

Dagarna rullar. Fort. Mer än en vecka sedan och hur står det till?

Jobbet på måndag. Berget krymper inte av sig själv. En annan karusell drog igång, radio och teve. Inte van, roligt men läskigt. Och märkligt. Jag är fortfarande mest nöjd med att jag kom under 17 timmar. Men är otroligt glad över all uppvaktning. Säkert växt någon centimeter.

På onsdagen ryckte jag in i kronans tjänst. Några gröna dygn att avverka.

Övningen var av sådan karaktär att min önskan om tofflor kunde beviljas. :)

Hunnit med ett pass styrka och en härlig morgonsimning. Jävligt planlös sådan, men skön.

I övrig har jag ägnat mig åt att umgås med människor som får mig att må bra. Följt 10-mila på håll och firat med prosecco. Tankat energi.

Jag har ännu inte sprungit något, men tänker göra det imorgon. Har en nagel kvar att tappa och sen saknas det lite skinn på ena stortån. Vinner ingen skönhetstävling med mina fossingar om jag säger så...

Avslutade långhelgen med en sjukt maxad dag. Vandring på fälleberget med barnen + en kompis med sina två barn. Energin var inte slut så jag drog ihop ett gäng kids på kvällningen åsså spelade vi fotboll i 90 min. Underbart. Årets första ljumma kväll! Och ja, jag genomförde nog mitt första löppass ikväll. Intervallform. Snabba 9-åringar som dribbla bort tant totalt!
Men spontanidrott!!! Underbart!

Beredd att borta ner huvudet och panga veckan. En rekvisition som tamefan ska bli klar. Vardagen. Kryddar det med träning. Har blicken högt lyft just nu. Det är skönt. Ryggen sträckt och farten framåt.

Men post TEC då? Jo, som sagt ingen löpning än. Har haft problem att få i mig energi. Känns som förbrukningen går på dubbel fart och jag orkar inte äta den mängden, men tror det börjar sakta in. Känner mig stark i rygg och ben. Lite öm i fötterna, framför allt i den högra, under, på sidan lixom. Sen har tårna varit jävligt ömma. Förra söndagen var mina fötter svullna. Som hobfötter. Så har de varit till och från i veckan, och värkt. Käkat Ipren och haft dem högt, det hjälper. Mitt största problem har varit stillasittandet. Mitt kropp klara inte det, så ska bli skönt med vanlig vardag igen. Rutiner.

Men har en skön känsla i magen. Ett leende på läpparna. Solen skiner lixom på mig. Vad kan gå fel? Så länge jag gör det med ett leende på läpparna och med glädje så får det lixom gå som det vill, för jag har roligt på vägen och det är viktigast!

Av Johanna Bygdell - 27 april 2017 21:47

Torsdag morgon. Kollar mailen. "Självklart ska du komma och springa TEC 100". Klart som fan! tänker jag. Eller jo, tankar som "hur fan tänkte jag nu?" passerar, men jag vill ju det här.
Jag har länge sneglat på loppet, men 16 mil är långt och tvivlet på mig själv har fått styra. Sen är det varvbana, och det avskräcker. Men hur svårt kan det vara?

Åda för två helger sen. Trodde inte kroppen skulle hinna återhämta sig, men ett lugnt pass längs delar av Sundsvall trail följt av ett brutalt härligt intervallpass (3,2,1 km, två min vila mellan intervallerna, två omgångar) där kroppen skrek efter mer, trots nära pers på halvmara fick mig att våga fråga om plats till TEC. Formen kändes brutal! Nu eller aldrig var känslan.

Passet på onsdagen; ben och stabilitet, instruktör för intervaller följt av otroligt lätta 13km förstärkte känslan.

Torsdag morgon. Lyckan. Skräcken. Förväntningen. Faaan va kul! Fick en tid på Härnösands Hälsostudio där Sandra fick massera upp ömma muskler. På kvällen firade jag med en öl.

Fredag. Bränner ner till Gävle där brorsan är inneboende hos Karl, killen som är en stjärna på det där med näring under ansträngning. Det där jag inte kan något om. Är livrädd för.

Karl är inte hemma. Skickar honom bilden ovan. Det jag hade hemma som jag tänkte var ätbart. Han tycker vi borde talas vid, ringer upp och han lotsar och instruerar mig via telefon och låter mig gå hårt åt hans tillskottsskåp. Tacksam nå jävulskt. Kompletterar de få gelsen jag har med sportdryck från Maurten. En helt ny sportdryck med nästan dubbelt så mycket kolhydrater som andra sportdrycker. Den kapslar sockret med en hydrogel som sedan utlöses i tarmen och ska därför inte påverka magen negativt. En chansning, spännande, har ju aldrig testat men är ingen fegis. :) litar på Karl. Kompletterar med saltampuller, koffeingelebitar och resorb.

Lördag. Gröt. Två ägg. En karbogel. Pirrig. Fyller upp de flaskor jag har med mina egna gels först, vill börja med det jag är van.

Rullar in på tävlingen en knapp timme innan. Inser att en låda är det en ska ha, inte en sladdrig väska. Rätt mycket folk. Alla ser så rutinerade ut. De har varit med förr. Har pacescheman, matscheman. Jag kör på känsla. Glädje. Det stressar mig minst. Träffar Ellen som sprang HCU samtidigt som mig, lugnar lite. Hon påstår att jag kan sätta banrekord. Fnissar lite. Säger att målet är under 17 timmar, känns rimligt. Försöka ligga i 5.30-fart så länge som möjligt för att sedan tillåta mig tappa till 6.30 i snitt. Ska hitta flytet, den där känslan av att kunna springa i evigheter. Benen känns stela och ömma, precis som vanligt. Skoval faller på Inov8 x-talon 212. Dom har jag kört HCU med och mina fötter kommer ytterst bra överens med dem. De funkar bra även på asfalt för mig och jag älskar känslan de ger mig på stig. Smälter lixom samman med underlaget.

Äntligen start. Älskar ultror, då slipper jag värma upp. Rullar iväg. Börjar med elljusspår, en backe. Två killar tar tät, 50 Miles ska de köra. Tar inte rygg, kör eget. Lugnt. Höger, vänster, höger, vänster. Börjar dricka från andra backen. Få in vanan. Siktar på en flaska per varv (5dl). Kommer snart ut på asfalt och därefter hård jordstig. Det varar in 4,5km. Springbara backar. Rullar på. Under 5 i snitt.

Kommer in i skog. Mysig stig. Känner hur kroppen smälter ihop med underlaget, benen och fötterna går av sig själva. Kroppen slappnar av, rör sig av sig självt.

Överraskas lite över att det är så mycket stig. Knixig och rotig stig. Klagar inte, hade gärna fått varit mer! Efter 6 km kommer några grusstigspartier. De kommer vara något jag småfasar över. Omväxlande underlag med bred och smal stig. Passerar skylten för 8 km. Under den kilometern kommer den enda gåbacken. Den är kanske 20 meter, men jag blir glad. Något att hänga upp sig på. Skylten för 9 km såg jag först vid varv 5, rätt stenigt men roligt. Kommer en fin nedförslöpa innan det blir grusväg och därefter asfalt, en lång slakmota, skylt 10km, platt jordstig, tunnel, sen stig. I princip uppför hela sista km förutom sista 200m. Riktigt rolig stig. Favoritpartiet, helt klart!

Jag oroar mig för hur jag skall orka mentalt. Börjar med tankelekar. 4 varv, sen får du ta upp telefonen. Fånigt att göra det innan. 4 varv. Lär dig känna banan. Lär dig njuta av den. Efter 8 varv, då får du kolla igen. Låtsas att 10 varv är målet, de fyra sista kommer du orka oavsett.
Delar in banan i avsnitt. 4.5km Då kommer skogen, sen kommer helt plötsligt 6 km, lite gruspartier, men då har du gjort hälften. Sen sju, då är det fin stig, vid 8 kommer snart gåbacken, 9 ser du aldrig, en härligt nerförsluta, grus och asfalt men sen kommer 10-skylten och då är du nästan i mål.

Varv 1, snitt 4.59 tror jag. Jubel! Hejarop. Får hjälp av brorsan att fylla flaskorna, morrar. Det går för fort.
Varv 2. Jubel. Vilket mottagande! Blir generad. Fyller flaskor. Kör med min sportdryck jag är van, blandar rätt svagt. Drar i mig resorb.
Varv 3. Fortfarande 5-fart. Morrar. Orimligt. Men känns bra.
Varv 4. Snart får jag instagramma! Spanar in vad jag vill visa. Blåsipporna, det är fint. Vill kommentera farten. Få fram hur irriterad jag är på att det går för fort. Depå. Jubel! Vrål om att de är glada att se mig. Uppmaning att springa smart.

Varv 5. Upp med telefon. Filma. Visa vad jag gör. Hur roligt det är! Älska löpning! Ni måste testa för bövelen! In i depån. Det är sjukt. Snittar fortfarande runt 5. När spricker det? Bestämmer mig att inte tänka på det.
Varv 6. Mental utmaning. Tyckt att asfalten suger för mycket, hittar det positiva där. 4,5km vila! Små steg, flyt. Där sparar du kraft och tid. Skogen, löp ut, rulla. Skogen kan du. Där får kroppen vila, där släpper spänningarna, känner hur musklerna slappnar av. Depå. Känner av spänning i luften. Det är orimligt att farten ska hålla. Känner det själv. Har övergått till Maurten nu. Förberedde mig på knas. Tvärtom händer. Kroppen Älskart! Slipper den söta smaken. Kompletterar med extra salt, drar i mig resorb. Dricker knappt vatten, hellre svag sportdryck sa Karl. Litar på det.
Varv 7. Hittat bra flyt mentalt, hur jag delar upp banan. Försöker finna fördelarna i varje parti. Blir stressad och irriterad när jag ser att jag börjar tappa lite i tid. Ironiskt. Aldrig nöjd.
Varv 8. Utropar när jag rullar ut från depån att nu är det bara nerför kvar, nu är det hemresa. Går fortfarande för fort. Men det känns ju så bra, varför ska jag sakta ner? Känns knappt som jag springer ju! Varvar folk. Glada tillrop. Var besviken på att få springa själv men tycker det är skönt nu. Gått in i någon slags trans. Får kommentaren "bra fart" när jag passerar löpare. Suger i mig. De tycker jag är stark. Vi är alla starka vill jag säga, men får inte fram något, glömt hur jag pratar. Fokus på att ta steg framåt. Springa med johanna är kul. Depå. Jublet. Boost.
Varv 9. Två varv sen har jag gjort 10! Sjukt. Efter 10 varv ska jag få börja gå i backarna. Något att se fram emot. Depå. Fylla på. Känns sjukt bra.
Varv 10. Då slår mentala tröttheten till. Ska ja passera här 4 ggr till? Hur ska de gå till? Du kommer inte orka det. Orimligt. Kliv av. Depå. Vill gråta. Känner förtvivlan. Det pratas om svenskt rekord, är det rimligt? Brorsan peppar, alla är låååångt bakom. Känns oviktigt. Jag vill orka, börjar bli rädd att jag inte ska orka.
Varv 11. Tar saltgurka. Går första backen och äter. Springer de flesta backarna, bryter med något gåsteg här och där. Varför gå när jag orkar springa. 4 varv. Börjar tappa det positiva. Du kommer inte orka. Varvar några. Vrålar att jag har rekordet inom räckhåll! Motiverar mig lite. Depå. Säger till brorsan att jag verkligen önskar att det bara var två varv kvar. Innerligt. Han frågar om han ska pacea nästa. Säger nej. Vågar inte. Rädd att bubblan ska spricka.
Varv 12. Kom igen. Bara två varv kvar sen. Å sen bara ett. Fatta vad skönt när du bara har ett varv kvar. Mycket energi går åt att pusha mig, att motivera. Jublet i depån får mig att rysa. Fyller på, två varv kvar. Kom igen. Brorsan frågar om han ska pacea, säger nej. Vågar inte. Livrädd att jag inte ska hålla.
Varv 13. Du fixar rekordet! Orden ekar när jag lämnar depån. Får vända efter några steg. Lampan krånglar. Byter. Rullar iväg. Orkar inte kolla telefonen. Vill eg filma, men orkar inte. Orkar inte mentalt. All fokus framåt. All energi framåt. Näst sista gången. Fan vad jag vill det här. Kämpigt varv. Tror jag är trött. Tar koffeingel. Funkar, men vågar inte pressa mig. Depå. Jublet. Stödet! Jävlar! Brorsan säger att jag fixar det. Spring bara, skit i tiden. Jag utbrister att jag kommer fixa banrekordet, kan gå runt! Tror det är svenska rekordet oxå. Brorsan kontrar med att jag gärna får skynda mig, för han fryser. :) Får frågan: Hur många varv är det kvar? Vrålar "eeeeett vaaaaarv" sen drar jag.
Varv 14. Sista varvet. Känns overkligt. Blir trött. Som att kroppen ger upp lite för att hjärnan inte orkar. Kroppen är inte trött men huvudet tycker att den borde vara det. Matar på. Känns lite ledsamt att det är sista varvet. Passerar 10km för sista gången. Känslan. Vill eg springa, men är trött, ett sista inlägg på sociala medier. Känner glädje och stigande eufori. Ska precis lägga tillbaka mobilen, tänker att jag kan kolla igenom messen som plingat under loppet. Läser med ett brett leende alla glada tillrop. Innerlig glädje. Sen blänker det till lixom. Från Magnus; du går mot svenskt rekord! Fixa 15:14.
Men jävlar! Kollar klockan; 15:03. Jag kan fan inte gå. Börjar jogga. Tillbaka med mobilen, knappt 1500m kvar! Ökar. De sista 1500 är inte platta. De är inte nerför. Det är inte asfalt. Det är uppför, smal stig. Hur snabbt springer jag? Skiter i klockan. Lyfter blicken. Fokus framåt. Tröttheten är som bortblåst. Känner mig lite förbannad, har jag gått å inbillat mig trött? Skit i det. Njut! Känslan av att jag flyter fram, tryck i steget. Starka ben. Matar på. Fan va jag älskar det här! Uppför sista hällen. Ser målgångstältet för sista gången. Nerförslöpan innan. Känslan av att flyga! Älskar min kropp. Rundar sista kurvan! Långa steget före! Mål! Jubel och hejarop. Armarna i luften. Obeskrivligt. Är det verkligen slut? Har jag räknat rätt? Ska jag sluta nu? Under 17 timmar. Snitt 5.39 Seriöst? Det kan inte stämma.
Mottagningen i målet är fenomenal.

Svenskt rekord! Sjukt. Oväntat. Långt ifrån min målsättning. Första gången jag sprang så långt och så gick det så bra! Gränserna flyttas, nyfikenheten växer.

Känner mig bitter över att inte klara sub 15, handlar inte om att jag inte är nöjd och njuter av framgången, handlar om det som driver mig. Ny utmaning, att förbättra mig. Jag gillar den sidan av mig, när den är under kontroll.

Känner mig så jävla tacksam! Det här gjorde jag inte själv! Brorsan som skjutsar och servar. Karls guidning och alla tillskott han bjussa på. Alla andra löpare och de som hejade i depån. Lyfte mig fram. Och alla där hemma. Som plingade i mobilen. Hejade på i sociala medier. Känslan av att veta att ni följde mig. Hejade på mig. Det lyfte mig! Tacksam!

Analys:
Haft en sån otrolig bra känsla hela loppet. Ingen riktigt energidipp. Att våga testa Maurten ångrar jag inte för en sekund! Det kommer jag köra mer på! Slippa den där söta smaken, men framförallt, den energi den gav mig. Ser fram emot nästa tävling; Sundsvall trail. "Bara" 49 km, dock i mycket krävande terräng, kommer krävas massor av energi. Under TEC blandade jag ut den med mer vatten än vad den ska, intressant och testa den enligt receptet.

Kroppen cyklade jag ur lite under söndagen, hade den i konstant rörelse. På måndagen kändes den pigg. Springsugen. Men tvingar den att vila. Mina fötter har det värre. De har varit rejält slitna och har tappat en av de tre naglarna jag väntar mig att tappa.

Absolut jobbigast var den mentala biten. Kroppen har inte gjort alls så ont, men mentalt var det kämpigt. 14 varv, det är rätt många. Men nu vet jag att jag kan och känner det inte alls omöjligt att jag nästa gång springer 28 varv...

Av Johanna Bygdell - 19 april 2017 22:14

Energin är ibland slut. Det har den varit nu. Känt mig som en trasa. Inte se någon utväg. Allt känns hopplöst och oöverkomligt. Sen vänder allt, jag verkar säkert glad och positiv, men den där låga energin ligger kvar, där under.

Men något har hänt. Jag kan kravla mig ur det där mörka, tillräckligt mycket för att inte sugas ner helt. Men det är kämpigt, jag får vända på många stenar.

Idag fick jag energi. Av andra. Av mina vänner som alltid finns där #oändligttacksam, av mina päron men sen oxå av gänget som körde intervaller med mig å Micke på Sports.

[Bild]

Det gjorde mig glad. Fyllde på energi. Löpning gör sånt. Att se hur folk tar ut sig. Älskart! Fullkomligen Älskart! Att få vara instruktör är hur roligt som helst. Jag ger en och får tiofalt tillbaka!

[Bild]

Innan passet brände jag ett kort benpass och sen 30 min långa stabilitetspasset. Ökade vikt. Löjligt roligt. Sen råkade jag hänga med Micke på en timmes löpning. Gick av bara farten. Å solen sken. Å det var ljust ute. Och benen var pigga.

Nu är det soffläge och film. Inte fel det heller. Känns bra nu. Fortsätt gärna med det.

Presentation


Tvåbarnsmamma med en förkärlek till löpning! Har ett nyväckt intresse för ultralöpning men roar mig även med orientering, simning, cykling och alla annan tänkbar träning...

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se