Senaste inläggen

Av Johanna Bygdell - 22 augusti 2017 22:34

Jag har alltid sneglat på Ultravasan. Kommer ihåg första gången den gick. Tänkte att det vore häftigt att springa den, men vem orkar 9 mil? Vansinne.

En vecka innan. Velar. Att springa är som att blotta strupen. 9 mil varav mestadels på underlag som inte passar mig, som jag inte riktigt gillar. Men TEC funkade ju. En kompis kunde inte starta så jag köpte hennes biljett. Friskt vågat... tänkte jag. Du ska utsätta dig för det du tycker är läskigt, det är då du växer och går framåt. Och ja, jag trodde aldrig jag skulle komma under 20 min på 5 km heller... två dagar innan slog prestationsångesten till. Löste det med att måla vardagsrummet medan kidsen sov, alldeles för sen kväll alltså. Dagen innan loppet vaknade jag med känsla av att vara taggad. Härligt!

Boende i Sälen. Lyxade till det med halvdag på jobbet, packade i barna i bilen, plockade upp momma å moffa, mina klippor, längs vägen och raka vägen till Sälen. Vi följde vasaloppsvägen från oxberg, pepp! Kommer på mig själv att jag sitter och ler. Förnimmelse om hur det kommer kännas.

Planen för loppet spikades. Jag börjar med att slå följe med Erik Eng, min ultrakompis, då vet jag att farten blir rätt. Han springer gärna för fort och jag bromsar så det blir bra att mötas på mitten. Maurten i blåsan så jag klarar mig till Evertsberg. Starten går 05 och vid Evertsberg kommer jag vara efter 8.30 enligt planen och då kan mamma, pappa och barnen komma iväg utan allt för mycket stress, blir ju lång dag för barnen. Men otroligt glad över att de ska vara med och langa! Första gången i år!

03.40 Uppstigning. Trycka i mig lite energi. Pappa skjutsar mig till starten. Vilken stämning! Joggar runt och myser. Lite rätt regn men inte kvavt. Gillar regn. Stör mig inte. Strax innan start ser jag Erik. Var lite osäker på om vi skulle hitta varandra, var ju trots allt 900 andra löpare.

Nedräkning. Starten går. Vi rullar på asfalt. Uppför. Ser hur täten drar iväg. Ida Nilsson, Bard och Meek drar iväg. Jag är glad av Eriks sällskap, fokuserar på att prata med honom istället för att stressa upp mig över att jag inte har en chans att hänga på damtäten. 9 mil. Det är långt. Lugn och fin. Lätt motlut. Asfalt blir grusväg. Gör lite ont att se de fina, mossbeklädda sluttningarna men själv ligga och tugga grusväg. Monotont. Vid Smågan är jag ca 2 min efter täten. Men sen blir det äntligen stig. Ser hur jag plockar in på Meek. "Vi plockar i skogen" utropar jag till Erik. Känslan av att få komma ut på stig är underbar. All smärta i kroppen försvinner, jag flyter fram. Det är inte jobbigt, benen går av sig själv. Ett vägparti till. Ser tydligt att vi plockat på Meek. Motiverar. Självförtroende. Mer skog. Springer och skrattar. Äntligen! Småhalkar i regnet som börjat, men det blir bara komiskt.

Ser ryggen på Bard som passerats av Meek, jag flyter förbi. Tar på Meek. Passerar en väg, får höra att Ida bara är sekunder före och strax ser jag även hennes rygg. Ligger bakom lite men jag har svårt att ligga bakom, kan inte läsa terrängen och mina steg styrs av framförvarande. Jag har bra tryck så jag går förbi. Ljuvligt att få glida fram i landskapet! 9 mil av det här skulle inte göra ont! Men säg den lycka som varar... haha... vi rullar ut på väg och Ida springer, på ytterst lätta steg, förbi mig. Spurtpris misstänker jag helt riktigt. Men jag försöker inte ens. På väg har jag inget att komma med. Alls. Och jag vill orka hela vägen. Efter kontrollen kommer vi ihop igen. Småpratar lite. Roligt att få byta några ord med henne och iallafall hänga med några kilometrar.

Risberg passeras. Regn kommer och går. Ida ökar farten. Jag försöker inte ens. Det går så lätt. Grusväg. Tradigt. Mellan skurarna passar jag på att få till ett instagraminlägg. Inser att det kommer bli få sånna om regnet tilltar. Och oooom det tilltar! Som att någon häller en hink på mig bitvis.
Passerar marathon på 3.13 Kom ihåg det för en gång skull! :)

I evertsberg möter familjen upp! Lycka och glädje. Två jublande grabbar. Underbart. Har kvar i säcken men tar ändå en flaska och salttablett.

Jag inser att Ida är försvunnen, och Erik släppte tidigare. Jag är själv. Nu är det upp till mig själv. Banan kommer vara lättlöpt. De andra tjejerna är snabba. Det jag kan göra är mitt bästa, kommer någon ikapp är det för att hon är bättre. Det är nerför. Skönt men samtidigt jobbigt. Vetskapen om att det borde gå fort. Vet inte hur jag ska disponera krafterna riktigt. Vet inte hur kroppen kommer reagera. När det är kuperat och skog vet jag hur den beter sig, men lättlöpt väg, ytterst osäker. 9 mil är ju inte 16 mil. Öka johanna, våga ligga på gränsen. Försök vara offensiv.

Springer och längtar till kontrollerna. Få high-fivea barnen, höra mamma å pappas hejarop. Ont framsida höger lår. Börjar med tankelekar. 40 km kvar. Tänker på myrpasset i Gördalen. 20km myr därefter 20 km progressiv fart längs Kungsleden. Det gjorde ont. Men jag slutade inte och jag klarade det. Det gör ont nu. Men jag slutar inte. Pallade jag det pallar jag det här. Längtar efter Lundbäcksbackarna. Fattar inte att jag passerat dom förrän det är för sent. Hade andra förväntningar. Men du är stark Johanna, inte ens en tanke på att gå. En fot framför den andra så fort du orkar.
Delar upp sträckan. Snart mindre än 30 kvar. Och då är det snart nere på 20. Som Härnö trail. Å det är ju kort. Vid 17 är det Örsjörundan, 200 höjdmeter är den, det är det inte här. och vips kommer det bara vara 15 kvar, och det sprang du ju som lunchpass förra veckan å snittade 4.08 utan bekymmer. Så 15 är ju knappt nåt... å vips är jag vid sista kontrollen! Damtäten för 45 kommer i en hejdundrande fart. Skönt med några ryggar att gå på även om de försvinner längre bort för varje steg vi tar... mindre än en mil kvar. Smärtan i kroppen, jag besegrade den! Jag höll ihop det. Kommer någon ikapp mig nu kommer jag inte ge mig utan match.

Att rulla in på campingen känns underbart! Och sen upploppsrakan. Fenomenal känsla. Jag känner mig inte helt slut men efter att ha sett målgångsvideon inser jag att jag har liiiite att jobba på. Känslan och hur det ser ut stämmer inte alls med varandra... haha... men ser det som ett projekt i vinter eller så skiter jag i det och konstaterar att hellre snabbt än snyggt. ;)

I mål står mamma, pappa och barnen! Jag gråter. Det har varit en så hård kamp mentalt och sen få mötas av några av de viktigaste människorna i mitt liv. Övermäktigt.

Sjukt nöjd. Jag höll i hop det. Klart jag gärna sprungit fortare och kunnat utmana Ida lite mer, men hon är helt klart mycket starkare. Men jag har återigen flyttat mina egna gränser lite längre fram. Skön känsla. Cyklade ur benen på söndagen. Bra val. Och idag avnjöt jag härlig stiglöpning längs Härnö trail. Som balsam för själen!


jag vill tacka alla fantastiska funktionärer efter banan! Glada miner, glada tillrop trots ösande regn! Ni gjorde resan så mycket lättare! Det var inte svårt att springa in mot kontrollerna med ett brett leende på läpparna!!!

Nu väntar Härnö trail, sen får vi se vad kroppen och knoppen säger...

Av Johanna Bygdell - 15 augusti 2017 22:11

Sommaren är snart slut. Den har varit bra. Haft många fenomenala löparäventyr.

Tävlingssuget har varit lite skraltigt, men det är tillbaka. Jag har länge sneglat på Ultravasan, men har inte passat. Sen bävar jag lite. Det är för platt och oteknisk. Jag får för mig att jag inte kommer till min rätt. Jag är inte snabb. Jag är teknisk och uthållig. Men jag vet ju inte förrän jag testar, så i år är det dags. Jag vill lyckas, prestera bra. Vinna. Vem vill inte det? Men jag försöker vara realist oxå. Ta ner förväntningarna och kraven på mig själv. För att tackla ev besvikelse...

Nåja. Planen är alltså Ultravasan, sneglar på Kramfors ultrafestival, sen Härnö trail, 25-manna och sist Kullamannen... men vi får väl se. Hade gärna klämt in lite svimrun oxå... mycket nu...

Och så målandet och tapetserandet. Jobbet och balansen i livet. Reda i livet. Benen på jorden.

Av Johanna Bygdell - 8 augusti 2017 08:21

Tävlingssuget lyset med sin frånvaro. Kroppen har varit lite trött och seg, det är nog vintern/våren som kommit ifatt. Och då lyssnar jag.

Något som funnits i tankarna länge är ultimat upplevelselöpning; packningen på ryggen, karta i hand och endast en grov planering.
Nu skulle det bli av. Ett Hillebergstält (kan tro det är gjort av guld med tanke på priset) införskaffades, ursäkter eliminerade. OMM-rygga strl 32 liter, Hillebergstält, sovsäck i kompressionspåse (måste köpa ny) och ett exped airmat utgjorde sovtillbehören. Komplettera med minsta möjliga klädombyten och så mat. Frystorkat av bla märket real turmat. Köket primus eta lite fick följa med. Självklart packade jag ner Maurten och de energikakor jag hade kvar hemma. Två chokladkakor, en påse nötter och två 33cl starköl fick följa med. Det kommer det vara värt var vi överens om! Ryggornas vikt är oklar men runt 10kg skulle jag tro.
Planen var grovt blanktjärnarna, Issjödalen, Lunndörren, gåsen, stendalsstugorna, Vålådalen.

Trippen mjukstartade med en övernattning vid Nulltjärnarna. Tidig uppstigning. Förväntansfulla löpare, springsugen vovve. Tältet imponerade. Sjukt lätt att sätta upp och plocka ihop.

Bil tillbaka till Vålådalen och därifrån påbörjades tre dagars ultimat upplevelselöpning. Blanktjärnarna betades av. Freebaseade genom skogen för att ta oss vidare mot Issjödalen. Två personer utan vett och med äventyr i blicken, då finns det få begränsningar och ambitionen att göra det lätt för sig är obefintlig. Underbart!

Farten var relativt god, dock blir ju löpstilen rätt speciell med 10kg på ryggen. Sällskapet hade ju även 10kg hund i lina att hålla reda på. Löpstilen kan liknas vi ölhållarlöpning. Tänk dig att du har ett glas öl, ja eller vin eller dylikt, och ska springa någonstans. Halvt sittande och med lätt (eller grovt) böjda knän. Skrattade åt det fler än en gång...

Lunch i underbara Issjödalen!

Därifrån upp mot Lunndörrsstugorna. Nej, vi hoppade stigen, sluttningen såg alldeles för lockande ut. Otippat brant. Men fenomenal känsla att köra obanat.

Nu blev det led fram till Lunndörrsstugorna, kort paus och sedan mot Lunndörren. Magnifikt!

Storslaget! Och där skulle vi mata oss fram. Känslan. Gränslöshet. Vi siktade in oss på en sänka som såg rimlig att ta oss upp i. Målet för dagen var att få upp tälten innan 18 då regnet skulle komma, och avståndsmässigt ville vi passera Lunndörren. Ingenting är som det verkar på håll... kom ihåg det. Spec inte i fjällen.

Jo men se ovan. Det där tydliga gröna stråket. 1/3 upp (där bilden är tagen) syns det fortfarande. Å renar har ju gått där så då kan ju vi gå där. Hur svårt kan det vara? Ingen bild gör passagen rättvis. Stenskravel, lösa stenar utan mossa. Det betyder att det fortfarande rör sig? Tänk inte på det. Renarna går ju här.

Väl uppe insåg vi att Lunndörrsfjället inte är spec lättsprunget. Klockan var runt 16 och då bestämde det sig för att hagla. Vi skuttade runt på stenarna efter bästa förmåga och letade oss ner mot närmsta bäck för att försöka hitta plats för tälten. Det var inte spec graciöst. Men plats hittade vi. Upp med tältet i blåst och regn. Stelfrusna fingrar. "Bara vi håller oss torra så.." ledord. Vi var inte torra. Men i tältet blev det varmt. Rätt mysigt att ligga i tältet och lyssna på regnet, käka choklad och dela på en av den där ölen.

Dag två. Inte lika snabba iväg. Rullade sakta ner för Lunndörrsfjället. Fenomenalt vackert när det steniga underlaget avtog.

Lite sega idag. 35 km och dryga 1000 höjdmeter tog på. Vid Vålåstugorna tog vi beslutet att skippa gåsen och istället röra oss mot Stendalsstugorna. Ett litet nederlag men det finns gräns på galenskapen tydligen... :)
En kortare runda, men spännande då gångbroar och vad skulle passeras. vi hann med att basta, ovärderligt! Och kändes sjukt lyxigt att kunna nyttja stugans bekvämligheter, få gå på dass och bli av med skräp...

Vi var inte ensamma men det var trevligt att få språkas med likasinnade...

Dag tre. Jag frågade om vi skulle köra topptur. Självfallet! Upp mot stor-stendalsfjället på 1412 m höjd och därefter som en hästsko bort till Kyrkstensskaftet.

Ingen nådig runda. Letade oss därefter mer mot Kyrkstenen, spikade den självklart! Vovvsingen hittade ripa, kom in i jaktmode. Rätt jobbigt för hundföraren. :)

Nu var det sprint kvar mot bilen. Rätt slitna men lyriska. Euforiska. Asfaltsvägen från nulltjärnarna var rätt plågsam, men leendena satt ändå klistrade på läpparna...

Tyvärr tog batteriet slut i gpsen men typ 10 mil blev det. 10 mils ren å skär njutning!

Första gången men absolut inte sista!!!

Av Johanna Bygdell - 18 juli 2017 01:06

ag har snackat och drömt om swimrun sedan premiären av Höga kusten swimrun 2015. Men det har lixom inte blivit av. Vattenskräck. Avsaknad av våtdräkt. Ingen att köra med. Många anledningar. Men så plötsligt hände det, en person letade en lagkamrat till självaste Höga kusten swimrun. Jag tackade ja på en gång! Det löser sig...

Jo, veckorna gick. Nötte bassäng. Helt oduglig på att simma är jag ju inte tänkte jag. Hur svårt kan det vara i öppet vatten? Äh... hä ordnar sig.

Men våtdräkt då? Tack vare kompisen Karls otroliga kontakter fick jag på torsdagen innan tävlingen en dräkt från Colting hemskickad. Satt som ett smäck. Michaela, min lagkompis, hade kommit till Härnösand och vi bestämde oss för att testa simma lite. Vi hade aldrig träffats, hon hade aldrig simmat med lina eller med safety buoy. Jag hade aldrig simmat i våtdräkt och ytterst lite i öppet vatten.

Vi beslutade oss för stallarna, en insjö. Blåste som fan. Kallt. Pålandsvind. På med kläderna. Pepp som fan. Hoppa i. Hon drog iväg som en avlöning. En delfin. Jag låg mest still. Sjönöd. Konstanta kallsupar. Svalde alla vågor som slog emot mig. Efter knappt 5 minuter av total panik ville jag bara gråta. Va fan hade jag fått för mig att göra? Snacka om att ta mig vatten över huvudet, bokstavligt talat. Självförtroendet sjönk som en sten till botten och jag skämdes som fan. Skämdes för att jag trott att jag kunde simma. För att jag trott att detta var enkelt. Att det var något jag bemästrade. Snacka om att ha höga tankar om sig själv! Så jävla olikt mig. Michaela stannade till, jag konstaterade, med gråten i halsen, att hon kommer få vänta på mig. Vi simmade in för att test med lina. Stegen var tunga ur vattnet. Jag frös och vinglade. Yrsel. Ca 30 km löpning och 7 km simning. Seriöst. Jag mådde skit efter 50 m simning och 20 m löpning. Stabilt. På med linan. Ut igen. Och det gick bättre. Fokuserade bara på linan och att veva med armarna, undvek kallsupar eftersom jag inte behövde lyfta huvudet för att hålla koll på Michaela. Hoppet tändes. En liten låga. Fanns ju ingen väg tillbaka.

Fredagen ägnade jag åt att skrapa ihop mig själv. Uttrycka min frustration över situationen till alla som råkade vara i närheten. Öppet prata om känslorna, skräcken. Jag var inte van situationen. Jag brukar inte vara beroende av andra personer. Jag brukar vara den starka. Stort självförtroende. Grävde djupt. Ältade. Vände. Vred. Oroade mig. Stirrade på telefonen i väntan på det där meddelandet om att hon inte tyckte det var lönt att vi körde. Det kom inte. Lördagen kom däremot. Efter fabulös pepp av nära och kära kände jag mig stark. Tron på mig själv var tillbaka. Det finns bara ett alternativ och det är att genomföra det. Jag och Michaela pratade om förväntningar. Hon hade liknande känslor inför löpningen som jag för simningen. Kommunikation och öppenhet. Ledord under dagen. Så länge vi gör vårt bästa är det bra. Då ska vi vara nöjda

Vi var tidiga. Gearcheck. Alla verkar veta vad de ska göra. Kände mig sjukt överequipad. Är van att komma i nybörjargrejor, inte med värstinggrejor. Konstaterade att jag inte kommer kunna skylla på utrustningen.

Blir glad av att se supporters på plats. Sånt gör mig varm och glad. Tacksam.

Med skräckblandad förtjusning känner jag hur pulsen ökar i takt med nedräkningen till start. Det skall vara 13 grader i vattnet, typ 20 i luften och lätt vind. Slås av hur kallt vattnet är. Vi simmar i alldeles för vid båge i början. 200m simning. Går fint. Drunknade inte. 3300m löpning. Mitt element. Plockar placeringar. Simning två, 700m, på med linan och hopp i sjön. Går otippat bra att simma. Känns jävligt skönt. Bra flyt. Känner lyckan spridas inombords. Skogslöpning. Obanat. Skuttar runt. Rosig och glad. Kommer till öar, eller kobbar, eller stora stenar. Inget grepp. Får vänta på en våg som skjutsar en upp lite. Springer runt och ler. Skrattar. Fan va bra det går! Vad bra vi är! Vilket lag!!! Känner på mig att vi ligger först. Ligger jämte andra mixlag. De simmar fort. Vi springer fort.
På väg till Trysunda blir vattnet plötsligt kallare, och vågorna tilltar. Försöker förtränga.

På Trysunda står en del av våra supportrar. Är tacksamt att få höra dom. Och att vi leder. Vi känns stabila. Lugna och stabila. Snart långa simningen på 1770m. Enkelt. Bara gör.

Vi tar sikte på en segelbåt och börjar mata. Det känns längre och längre. Vågorna är kraftigare. Mycket kraftigare. Först tycker jag det är riktigt roligt att dras med av dom, efter ett tag blir det lite frustrerande. Känns som vi inte kommer någonstans. Och kylan tilltar. Det känns inte alls längre som 13 grader. Kallt i ansiktet. Benen. Fötterna. Händerna. Armarna. Kryper in. Tappar styrka. Tänker på Michaela som innan sa att kylan är tuff mot henne. Försöker tänka på att hon är rutinerad. Jag är nybörjare det är därför jag är kall. Hoppas det är så, för hennes skull.
Äntligen framme. Vi tar oss knappt upp. Jag fryser som jag aldrig gjort tidigare. Yr och otroligt stel. Kroppen svarar inte. Är som att hjärnan och musklerna inte förstår varandra. Jag kände mig lite oroad för att ta mig ann klipporna på Järvön, ser på Michaela. Hon mår inte bra. Hon kan knappt stå. Skakar som ett löv. Vi kravlar oss fram. Får varm dryck. Men kropparna svarar inte. Fler lag kommer varav de andra två damlagen. De försvinner iväg. Vi står kvar. Försöker få kropparna att fungera. Michaela får en värmerock. Känns som vi står där i evigheter. Frustration över att inte kunna styra över kroppen, tänker hur jävla mycket jobbigare det måste vara för Michaela. Till slut börjar vi sakta ta oss framåt. Terrängen är brutal, speciellt med en kropp som inte lyder. Tänker att vi nog blir avplockade, det här kan inte vara hälsosamt. 2km klättrande innan det är dags för 800m simning igen. Vi pratar. Peppar. Försöker få igång kropparna. Jag tänker mycket och ingenting. Tänker att måste vi kliva av gör vi det. Nästan så jag lite hoppas på det. Ifrågasätter varför jag gör det här! Varför? Lagom till att det är dags att hoppa i plurret har jag fått tillbaka värmen i föttern. Michaela bara hoppar i. Vart får hon krafterna ifrån? Jag hoppar efter, vi paddlar på. Större vågor, kallare vatten. Kommer fram till Balesudden. Vi ska klättra. Bokstavligt talat. Med rep. Uppför berget. Med fingrar du inte kan röra, fötter du inte känner. Men vi gör det. Löpning till en tjärn. Som att hoppa i en badtunna nästan! Ljuvligt.

Nu blir det löpning. Några långa sträckor. Mitt element. Vi behåller linan på och jag drar. Försöker få till ett högt tempo som vi kan hålla hela banan. Nu stöter vi på fler supportrar. Det gör mig så glad. De är där för att heja på mig och Michaela! Fina människor! Vi knaprar in tid på andra laget. Jag kör hårt. Tuggar på. Michaela biter i. Det pannbenet! Kort simning, spring, sista simningen, tror vi, men har fel. En simning och löpning till. För första gången hör jag Michela uttrycka trötthet. Hon sa det jag kände. Men vi stöttade varandra. Klarar sista löpningen i bra tempo och känslan att kliva ner i vattnet med sikte på målet är skön! Ser tvåorna framför oss men det är för långt. Vi simmar in som treor, 4 minuter efter tvåorna och 13 efter segrarna. Känns ofattbart med tanke på vår status på Järvön. Lycka. Eufori! Vilken debut! Och att få göra det med någon som har större pannben än jag själv. En ynnest!

Kramar. Många kramar. Och leenden. Jag grejade det! Trots tvivlet. Ångesten. Jag vände det. Sen kanske det är lite knasigt att välja kanske en av Sveriges tuffaste(?) swimrun som debutlopp, men ja, nu flyttade jag gränserna rejält. Och är hungrig på mer!

Vi avslutade med middag i tävlingens resturang. Och med prisutdelning. Jag kände att vi tog tredjeplatsen, även om det bara var tre lag med kändes det som en väl värd pallplats. Typ plats 20 totalt. 7 timmar och 7 minuter simmande och springande. Glädje och frustration. Älskar att kroppen klarar av det jag ber den om! Även om detta var bland det jobbigaste jag mentalt utsatt mig för. Tacksam och återigen tacksam för människorna runt omkring mig som lyckades få mig att tro på mig själv igen. Har knökat ryggsäcken full av nya erfarenheter!

Livet börjar där komfortzonen slutar

Av Johanna Bygdell - 8 juli 2017 23:07

Förra måndagen persade jag på 5km. Makalöst. Vart kommer farten ifrån?

Snabbare än någonsin.

I veckan såg jag reklam för Nedansjö trail. 10km. Ja, varför inte. Bylopp är så härliga. Okomplicerade. Du åker dit, betalar en liten slant och får springa en fin bana. Jag är ju själv aktiv inom föreningslivet och vet jobbet som ligger bakom och stöttar det mer än gärna!

Nåja. 10km. Sneglade lite på kartan, så lagom ut. Sprang 14km på 3.59 i snitt i lördags så lite sliten var jag. Men farten. Vart kommer den ifrån? Mamma, pappa å brorsan anslöt för att hålla sebben å Linus sällskap. Suveräna familjen!

Träffade några kändisar så visste att några farthållare fans det. Banan började med rätt rejäl stigning. Jag tuggade på och efter knappt 2 km låg jag i tät. Tryckte på rätt bra, men ska du springa så kort så ska det göra ont så det är bara att gilla läget. Försökte grilla herrarna, lyckades rätt bra. Sprang i de flesta backarna med efter ca 6km blev det till att gå lite för baksidan började dra ihop sig.

Hade iaf en envis i ryggen som släppte lite emellanåt, men efter en lång stigning blev det nerför. (Surprise) och då blev jag passerad av ett fartvidunder. Gav upp i någon sekund men bestämde mig sen för att försöka hänga, hur jävla trött jag än var! Tyvärr var nerförslöpningen inte så teknisk så jag fick ingen fördel där. När vi skulle passera E14, en liten tunnel, missade han den och jag var i rygg. Sista rejäla stigningen, ca 1km från mål, låg jag först, men stumnade rejält och kunde inte göra mycket när första herre (Henrik Moberg) passerade på lätta fötter.

Han passerade mål på 43.04 och jag på 43.16 Snittade typ 4.30 och det är jag nöjd med. Inte helt nöjd med mina nerförslöpor dock. Finns lite att jobba med...

Laddade med Maurten och sprang i Inov8. Som brukligt. Sen gammalt. Haha...

Jag har dock slarvat med stretch och massage och anar strålning upp i ryggen. Ägnat kvällen till plågsam stund på boll...

I övrig känner jag lite frustration över att inte bli klar här hemma. Men försöker nöja mig med det jag hinner. Men ja, höga ambitioner i mycket. I allt.

Härnäst stundar high coast swimrun. Ska bli jäkligt roligt! Simmat alldeles för lite men de ger sig. Kör på vilja och lust.

Ska även köra lite trailkurs med inlöparna och så är det Öbackalufsen på onsdag. Dags för nytt pers på 5km?

I övrigt är det lite skralt på tävlingsplaneringen. Kanske en liten inbjudan till Ultravasan skulle väcka mitt intresse? Härnö trail är ju inbokat, vill inte missa! Det vill inte du heller...


roligast idag var ändå att komma i mål och mötas av barnen! Och få höra av en stolt Linus att han sprang barnloppet. Kändes så bra att se hur ögonen lyste på honom! Härliga ungar!

Av Johanna Bygdell - 24 juni 2017 22:31

En dryg vecka sedan HCU och det märks inte på kroppen förutom lite i knäet och under fötterna. Den där mentala dippen har inte kommit heller. Eller den anades men avhjälptes. För jag brukar kunna krascha rätt ordentligt. Försöker sträcka ut armarna och ta emot den med en varm kram.

Vilade från träning fram till i torsdags. Tvingat mig. Tur att jag haft rätt fullt upp. Men då drog jag, barna, päronen och brorsan till Vålådalen. Vi kunde inte hålla oss så jag å brorsan drog upp på Ottfjället. Ljuvligt. Skuttade upp. Skrattande. Leende. Insöp livet.

Kan du bli annat än förälskad? Kär? Eufori! Fullkomlighet. Låg Ljung så vi lämnade leden på väg hem och bara studsade runt.

Fredag, blanktjärnarna med familjen. Linus gick hela vägen själv, Sebbe drygt halva. Bra barn.

Tanken var pyramiderna, men realisten tänkte till. Besökte dem själv i morse ist. I regnet. Medan alla sov. Älskar min kropp. Njöt av varje steg. Förundrades av naturen. En mil längre än tänkt, men klagar inte.

Tännforsen fick sig ett besök. Vackert. Och intervallbacken! Dra mig baklänges. Måste dit och träna ngn gång.

Sen ville brorsan dra Blanktjärnsrundan. Å vem är jag å säga nej. Minnet är kort.

Samlat några mil idag. I helgen. Orimligt kanske. Hälsosamt? Gör jag rätt? Det känns ju bra.

Frågor som jag tycker är svåra att svara på är just de där om träning; Hur mycket jag tränar. Ingen aning. Blir olika svar varje gång beroende på hur den veckan sett ut inser jag. Något jag vet är att jag sällan sitter stilla i soffan. Det händer men inte så ofta. Och ibland tränar jag rätt mycket, som idag, och ibland inget alls. Ibland går det 3-4 dagar utan ett löpt steg, men då simmar, cyklar eller tränar jag något annat konditionsbaserat. Sen kör jag styrka. Älskart. Men visst har jag någon plan, omedvetet. Och ett upplägg, eller tankar. Men jag sätter det inte på pränt eftersom det stressar mig. Det som styr är min kropp, hur den känns, hur den mår. Vad den vill göra. Det får den göra.

Det närmsta coach jag kommer är nog Anna som ger mig tips och övningar för min klena rygg, bål och rumpa. Hon har stärkt mig. Eller visat mig hur jag stärker mig. Och det funkar!

Jag skriver inte ner vad jag tränar, för det stressar, men jag analyserar. Både träning och tävling. Senast HCU. För att finna mina styrkor och svagheter och för att få bekräftelse på hur kroppen känts. Jämförde mig med segraren i korta klassen. Knappt 10 min efter och tappade som mest under deras första sträcka, den mellan Skule och Nordingrå. Då jag hade det som absolut tuffast. Jag gör alltså någonting rätt. Eller allt rätt? Huvudsaken är att jag mår bra. Och är glad. Och fullkomligen älskar det jag gör.

Imorrn lutar det åt en kortare runda, vill suga ut det sista ur Vålådalen. Sen blir det simning framöver, high coast swim run är ju inplanerat och då är det hög tid att odla simhuden lite...

Av Johanna Bygdell - 21 juni 2017 05:26

Först och främst, vad är HCU? Ren å skär galenskap? Eller alldeles, alldeles underbart? Testa och avgör själv...
Fakta: Du springer Höga Kustenleden. Starten går i Ö-vik på fredagen 00.00 och har 26 timmar på dig att ta dig de 129+1 km till Hornöberget. Det är inte platt och det är inte helt enkelt. Banan består av 3360 UTMB certifierade höjdmeter, går således över många berg, höga berg men inte Varberg. Underlaget är små slingriga stigar, bredare stigar, grusvägar och lite asfalt. Stenigt, rötter, spänger... Den är bitvis rejält teknisk, har du varit i Skuleskogen, Slåttdalsskrevan, ja då vet du vad som väntar... men framförallt, du bjuds på en hejdundrande naturupplevelse!!!
Herrarnas rekord är 13 timmar och 51 minuter, damernas 15 timmar. Eller var, kanske vi ska säga.
Antalet anmälda uppgick till 84 stycken modiga varav 7 damer. Härligt!

Nog om detta...

Så seriös som jag varit inför HCU har jag aldrig varit inför en löptävling. Och jag har gått ut med min målsättning oxå: vill verkligen slå mitt egna rekord på 15 timmar! 14.30 kändes rimligt. Under 14 är otänkbart.
Eftermiddagen ägnade jag åt att vila och att packa det min superba langningspersonal skulle ha med sig. Utan dom=inte lika bra löpning. Mamma å pappa, klipporna i min tillvaro! Maurten, sponser power gums, gainomax, salttabletter, resorb och svag enervit, det jag skulle leva på de närmsta 15 timmarna...

Jag rullade upp till övik tillsammans med Mikael Näslund. In i idrottshallen, hämta ut nummerlapp, säga hej till folk och bara insupa stämningen! Svårslaget. Tejpa fötter, fixa med skor. 23.45 vandrade vi gemensamt ner till torget. Erik Eng, som jag sprang med 2015, var med. Vi kompade bra då, blir nog repris tänkte jag och i år även Micke. Taggade till. Fan va kul det ska bli!

Väldigt bra väder, ljummet och helt klart, lampa kommer inte behövas. Valde supertröja över linnet. Vill inte riskera att bli sval. Nedräkning från 10. Spänningen stiger. Sen rullar vi iväg. Jag är långt fram som vanligt. Går ofta ut i det tempo jag har för avsikt att hålla länge. Hitta flytet. Men det går fort. Jag, Erik och Micke och några andra rullar iväg. Snart är det bara vi tre, snart är vi bara två eftersom Micke rinner iväg snabbt. Jag väljer att slå av på farten, det är långt kvar...

Det är behaglig löpning. Tidigare krånglande fötterna känns bra, likaså rygg. Det flyter. Men visst går det fort. Sven-Anders Bergström ansluter innan Köpmanholmen. Han passerade mig och Erik även 2015, men dök upp tidigare i år. Riktigt skoj att ha sällskap. Köpmanholmen passerar vi 10 min snabbare än rekordåret. 10 min innan plan. Lugn. Två femmor avverkas under 25 minuter och Sven-Anders påtalar att det nog går lite fort. Håller med. Vi tre jagar upp farten men ingen vill riktigt slå av heller...

Slåttdalsberget tornade upp sig framför oss. Fenomenalt vackert att se solens strålar leta sig fram och dränka berget. Skrevan syntes tydligt på håll. Dit var vi på väg! Bävade lite för skuleskogen. 2015 var det en tuff upplevelse, jag var så ohyggligt sömnig då, men i år kändes det mycket bättre. Kände mig stark. Och soluppgången, magisk! Vi tog oss tid att stanna för att titta på den. Det måste du! Det är ju för att uppleva du springer!

När vi passerade södra entrén kollade jag på klockan, insåg att vi ligger en bit före de tider jag meddelat mina följare, närmare 30 min nu. Får hoppas att de inte försovit sig för sportdrycken började ta slut.

Från starten och fram till Skuleberget passerar rätt många tankar. Varför gör jag det här? Kommer jag orka? Vill du det här? Många tvivel. Men det är bara att boxa bort dom. Det gäller att dela upp det hela. Tänker på TEC, tänker stationerna som varv. Bygger upp längtan efter att få komma till stationerna. Få vila, äta och prata med folk. Bara vi passerar Skuleberget kommer det bli lättare, och när vi passerar Nordingrå, då är det typ bara en mara kvar. Tänk inte, njut och kliv på bara. Låt kroppen uträtta mirakel!

Skymtar mamma å pappa när vi viker av vägen strax efter södra entrén, andas ut. Har fått håll. Ett elakt håll. Är inte van det. Plockar upp två stenar och inbillar mig att det ska släppa. Tränger bort tankarna, blir ju inte bättre av att jag springer och tänker på att det gör ont.

Fyller på, ett snabbt stopp vid Skuleberget bara, sen rullar vi vidare. Vill inte tappa flytet. Vi ligger 45 minuter före plan, 45 minuter snabbare än rekordåret.
Nu stundar Mäjabodarna. Brutal stigning!!! När vi passerar Docksta slår sömnigheten till. Som ett slag i bakhuvudet. Blir brutalt sömnig. Vill bara lägga mig ner. Försöker springa å blunda, powernappa. Dricker. Äter. Inget hjälper. Vi jobbar oss uppåt. Var det verkligen skogsbilväg till Mäjabodarna? Vi når toppen. Nej, det var det inte. Det går nerför. Fan. Glömt den här delen av banan. Sven-Anders har ont säger han och helt plötsligt är jag och Erik själva. Sömnigheten är svår. Hittar någon koffeinshots i väskan. Smakar verkligen skitäckligt men den hjälper. Uppe vid bodarna står mamma å pappa och lite andra supporters. Fan va det är pepp att bli hejad på!

Efter Mäjabodarna är det inte långt till Nordingrå, någon mil typ. Positivt tänkande. Vi har ett jävligt bra flow genom Ullånger, viker under E4:an och matar på trots motlut. Kommer ihåg detta parti som tungt men nu är stegen lätta. Enligt uppgift är inte Micke långt före oss men det spelar ingen roll känner jag. Fokus på mitt. Av vägen, in i skogen upp 3,5km mot Erikskojan sen ner mot vattenstationen i Svartsjön. Detta parti går riktigt jävla bra! Sån känsla i kroppen. Vid stationen ser vi Micke. Han har tappat. När jag får en rygg så ökar jag gärna, tvingar mig att försöka lugna ner mig. Vi passerar honom strax innan vi viker av vägen och in i skogen vid Vedasjön. Känner med Micke, 2015 hade jag en rejäl dipp sträckan från Svartsjön till Nordingrå, stapplade, gick, det har jag inte i år! Även om sträckan från Vedasjön till Nordingrå känns oändlig bitvis. Kommer ihåg den som kort. Detta är något vi återkommande kommenterar Erik och jag, om partier av banan vi inte kommer ihåg... vi skrattar och undrar vilka partier vi kommer ihåg.
Lidnipan! Den glömmer du inte bort! 200 höjdmeter skall plockas på ca 2 km. Men vi kommer dit...

Nu väntar en hel del kuperad grusväg innan vi skall besegra Lidnipan. Vi håller mycket god marschfart. Det är kuperat men vi kämpar på, jag väljer att springa i allt fler backar. Jag har börjat räkna på tider. Jag vill ge det jag kan. Inte fega. Börjar längta till Lidnipan. Det är fascinerande att känna hur inställningen till backen utvecklats under loppet. Skräcken är utbytt till stark längtan, en iver. Längtan efter att få känna smärtan och besegra den! I år ska jag vara stark där. Hejarklacken står vid foten av backen, känner peppen. Vill ge dem det här!

Vi börjar "promenaden" uppför. Innan vi är halvvägs hojtar Erik att han släpper. Jag överväger att vänta in honom men längtan efter att få visa mig själv vad jag kan ge tar över. Herrekordet, det orimliga, är inom räckhåll. Befängt men va fan. Friskt vågat... kommer ihåg löpningen uppe på Lidnipan som vedervärdig; tung och teknisk, men inte idag. Eller tung och teknisk men kroppen orkar. Är tacksamt att tillslut snubbla ut på en skogsbilsväg med svagt medlut. Funderar på om husvagnen står kvar, japp, det gjorde den. Snart bara 2 mil kvar! Woho!

Anländer till Fjärdbotten 50 minuter före tidsplanen, 76 minuter före mitt rekordår. Orimligt. Det ska inte hålla! Fokus framåt. Brorsan kliver på som pacer. Grymt med sällskap. Gör det lättare att glömma att det är jobbigt. Skylten säger 17km kvar. Som att springa runt Örsjön. Fan va bra du är! Du kommer greja det här!
Kommer ihåg ett stenigt parti, men inte så fasligt långt. Minnet sviker mig, inte första gången denna dag. Grönviksfjärden. Den är inte nådig. Relativt flackt med idel klättrande och parerande längs klippor och klapperstensfält. Det kändes oändligt. Efter att ha vacklat till för sjuttioelfte gången blir jag redigt arg. Men bara att bita ihop och försöka fortsätta röra mig framåt. Ren njutning att få lämna det bakom sig, hur jävla vackert havet än låg där!

Kände sån glädje när jag passerade vid sidan av Valkallen, då väntar nedförslöpning! Det toppas av att brorsan utropar att nu ser vi bron! Snart bara en ynka mil kvar. Som att springa runt Myran. Så tacksam över hans sällskap!!!

Vid lövvik väntar mamma och pappa. De applåderar när jag kommer. Det värmer i själen. Där väntar även Magnus som ska följa mig sista milen till mål. Han är som en kalv på grönbete. Jag undrar lite stilla om det är sådär folk upplever mig; snacksalig och skuttar runt på lätta fötter. Ser oförskämt lätt ut. Men det är motiverande. Och inspirerande. Få saker gör mig så glad som att se andra lyckliga av löpning. Det smittar. Farten är relativt ok, eller bra. Allt är relativt. Vi rullar på riktigt bra nerför iaf. Uppför, nerför, kringel krok. Jag börjar längta efter målet.

Ääääntligen väntar lövviksbron 4 km asfalt som avslutas med 500m kraftig stigning från brofästet. Springer hela asfaltsbiten, försöker trycka på. Skrattar lite för mig själv för misstänker att det knappt lär synas någon skillnad på stilen... Nu är det spurten. Under 13.30 ska det bli! Känns magiskt. Overkligt. Orimligt. Jag tänker inte ge mig, inte nöja mig som på TEC. Bara tugga på. Hela vägen in i mål....

Känslan att passera brofästet är fenomenal! 500m kvar!!! Magnus fortsätter oavbrutet peppa. Jag tar mig leende uppför backen. Hör mina vänner och publiken att heja! Vilken känsla! Höjer armarna i luften och passerar mållinjen. Eufori!
Underbar känsla att få krama om mamma och pappa! Och mina pacers och vänner! Känner glädje och tacksamhet.

13.26.52 Orimligt. Det skulle inte gå. Snitt 6.11 per km. Långt under målsättningen. Känns som en betydligt större bedrift än TEC. Tanken fladdrar iväg, vad borde inte tiden kunna bli på 100miles om jag klarar detta på denna tid?

vid 14.00-ish kommer först Erik och 2 min senare, Micke. Förundras över hur de höll ihop det, Erik utan pacer och Mickes återtåg in i loppet. Imponerande! det är tufft att bita ihop och komma igen när energin är slut, spec på det här loppet!

det är många segrare, alla som går i mål!

På tal om segrare, sjukt kul att en annan stark dam visade vart skåpet ska stå på korta banan! Hatten av till dig Fanny Borgström!!!

Nu, några dagar efter loppet, känns kroppen oförskämt pigg. Hade ont i ett knä under loppet men det har börjat släppa och blåsan under ena foten har läkt. Har tvingat mig till vila. Tur att jag har en hel del tapetsering och målning att roa mig med istället... :)

HCU! Vilken jävla upplevelse! Sjukt storslagen!!! Riktigt bra arrangemang! Spring om du kan!!!


Resultat: http://ext.nytatime.se/race/?race=XFSnjqn3sddeWwSaj

Av Johanna Bygdell - 14 juni 2017 09:33

Det är lite läskigt. Eller mycket. Jag har en målsättning och en stark vilja att lyckas, men är så rädd att ramla på fel sida av "linjen". Att tappa glädjen och den förutsättningslösa känslan. Att inte njuta av varje steg utan istället stirra mig blind på klockan. Jag jobbar mentalt nu. Hårt. På att inte tänka. Inte låta målsättningen och viljan att lyckas ta för stor plats. Nöja mig med min prestation. Vilken den än nu blir.

Kroppen är inte tipp topp. Den känns lite sliten. Sprang 15km igår. Smärta i kroppen. Seghet. Hur fan ska jag orka? Men det är en vanlig känsla. Det som oroar mig är fötterna. Har ont under dom sedan Sundsvall (off)trail. Rejält. Det pirrar och ömmar. Mind over matter. Blir vila idag. Lätt löpning med jobbet imorrn (inte för kollegorna, de ska springa fort, men jag ska bara hänga runt och heja på dom), sen måste jag planera upplägget. Brorsan bor ju inte längre i Ö-vik. Jag måste sova. Ligga och vila. Sen ska jag fixa drop bag för första gången i mitt liv. Och så fixa grejor till mamma å pappa å brorsan, mitt crew, som ansluter vid 06-hugget på lördagen.

Det är något jag ser fram emot. Att får träffa nära och kära efter banan. Att de vill vara där. Det gör mig glad och rörd. Betydelsefullt.

Att planera kost under loppet. Det känns seriöst. Jag vill inte ta det för seriöst. Jag balanserar på, för mig, en linje jag har svårt att förhålla mig till. Glädje och seriositet. Hittills har jag haft en magisk kombination, den vill jag inte tappa.

Jag springer för mig själv. För min egna skull. Och jag älskar att dela med mig! Jag vill dela med mig av känslan och euforin, det som löpning gör med mig, får mig att må.

Jag ska behålla glädjen. Jag ska släppa fokus på målet, jag ska fokusera på resan. Här och nu. Då löser det sig...

Presentation


Tvåbarnsmamma med en förkärlek till löpning! Har ett nyväckt intresse för ultralöpning men roar mig även med orientering, simning, cykling och alla annan tänkbar träning...

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards