ingen löpning sedan i söndags, kroppen ville inte. Hade inte lust. Och den får bestämma. Lite styrka på tisdags morgon, förkylningskänsla kommer krypande på kvällen. Onsdag morgon. Blä! Förstår varför kroppen vill vila. Men Nipstigen på kvällen. Det brukar vara fint där uppe och jogga skadar inte. Behöver orienteringsträning. Hämtar ut mina nya pjuks, VJ Sarva D'vil. Jag överger alltså inov8. Dubbarna ger mig blåsor så tänkte jag vill testa något nytt.

De kändes lite trånga vid tårna men bestämde mig för att behålla dem ändå. De var mycket stabila. Helt annat grepp i dom. Blir spännande att testa dem på mer hårt underlag och i mer än 5 km.

Jamen loppet då? Kroppen kändes inte tiptopp men större anledning att fokusera på orienteringen. Gick ut i ett stabilt, lugnt och kontrollerat tempo och höll det hela loppet. Tryckte inte på, bara matade på lixom. Men orienteringen! Oj! Det är såhär det ska kännas! Så jävla fantastisk känsla. För första gången typ någonsin så läste jag in utgången från kontrollen samtidigt som jag prickade av punkter längs vägen. Stannade kanske 5 ggr totalt för att läsa kartan å försöka se kontrollen. :) annars bara stabilt mata! 4 kontroller jag inte är nöjd med, då jag brast i fokus. Mest missnöjd med 14-15 då jag å SnabbAnders Vedin å jag kom ihop å jag hakade på honom. Dumt. Vi skulle inte på samma ställe. Haha.

Jag matade enbart efter sträcket, samma fart. Tugg, tugg...

Seger med nästan 4 minuter. Lite förvånad, men bra besked att farten är helt ok även när jag inte förtar mig. Och vilken terräng! Älskart! Å vilken karta!

Men framförallt: vilken känsla! Den där tar jag med mig. Med den där känslan vill jag springa alla lopp iår. Så lugn, så fokuserad... Heja mig!

I lördags var det dags för en av årets höjdpunkter: urskogsloppet i Björna. Samtidigt hålls Björnadagarna så det är lite av en folkfest. Urskogsloppet är sådär härligt gemytligt. Traillöpning och löplopp när det är som bäst! Femte året av sju jag är med och gillar det mer och mer för varje år. Stämningen bland löparna är härligt avslappnad och den fantastiska arrangörsskaran är härligt engagerade, för att inte tala om publiken som står dels vid vätskestationerna men även ute längs banan, mitt i skogen. De rapporterar placering och tid bakom. Å det bästa av allt, när du hejas fram längs upploppet.

Banan är riktigt fin. Bjuder på kupering och är teknisk. Om jag ska klaga på något så är det sträckan av grusväg, den skulle jag gärna undvika, är inte riktig min styrka det där med att springa där det är platt, jämnt å fint...

Löpformen är mitt livs bästa och det syntes på resultatet. 19.5 km på 1.32.39, ca 4.40 bättre än min tidigare tid och slog nytt rekord med 4.30 Gick i mål ca 6 min efter herrsegraren. När jag kom ut på grusvägen (efter 12 km) låg jag, enligt uppgiftslämnande publik, 3 min efter, så jag är bevisligen bättre i skog än på grus. :)

Nu är det två veckor kvar till semester och brakstarten med High Coast Ultra. 13 njutningsfulla mil.

Kroppen strejkar lite. Stod flytt på schemat igår och vila idag. Men imorrn kanske det blir lite slalombacke... Vi får se... Det flurerar sjukor på jobbet. Borde slippa jobba på grund av det... :)

Ingen gruvmora iår, men en stilig filur... :)

Premiärade med mina mudclaws med. Ska ut på dem någon gång till innan de får domen... :)

Fy fan vilken målbild jag hade. Det slog mig idag. Det gjorde ont. Jävligt ont. Nöp till i magen och det sved bakom ögonen. Längtar efter första passet utan svid bakom ögonen å klump i halsen.

Det började med känslan innan resan. Känslan på plats. Känslan då tävlingarna närmar sig. Känslan då tävlingen är där. Ingen nervositet. Självförtroende. Känslan under loppet. Känslan vid målgång. Känslan då namnet läses upp och jag skall upp på pallen. Hur kliver jag upp på pallen? Skoja till det? Seriöst?

Målbilden har byggts på efter varje pass. Intensifierats. Målbilden har motiverat mig de där kvällarna då regnet piskar och mörkret är totalt. Målbilden har motiverat mig att fortsätta fast det gjort ont. Trotsa rädslor, trotsa kropp.

Nu är den borta. Och det gör ont. Jätteont. Jag är förvånad, jag visste inte om det här men det har kommit som en insikt nu, nu när den är raserad och värdelös.

Mitt val. Helt och hållet. Men fanns inget alternativ. Inte för mig. Inte för mina principer. Inte för min motivation.

Jag brukar kräva Max 1.5 timme att sura och vara bitter, förbannad och älta. Ger mig själv den tid jag behöver nu.

Började morgonen med en fin runda. Förbi Sälsten.

Lugn jogg och sedan en till runda med energigivande Anna och Kicki. Jag hoppas motivationen kommer tillbaka... Drog ut å cykla med sebben med. Jobbigt. Jag trött eller han tung? Haha...

Orientering imorrn, tävling. Kan och får gå hur som helst. Förväntningarna är noll. Kommer jag till start är det en seger.

Att det blev såhär! Fan alltså. Å att jag blir så besviken. Men första gången jag högt uttalat en satsning för mig själv... Ska nog aldrig göra det igen.

Motivationen dog. Rusade ut för ett stup. Dog. Typ 8 månaders målinriktade förberedelser raserades på ett öjneblick. Men jag är kanske påväg mot mitt livs form så fan, det är ju inte ogjort. Säsongen är ju inte ens vid halvtid, men ändå. Det stora målet har förvandlats till ett dammoln och helt plötsligt har jag 12 oplanerade dagar.

Valet var mitt egna och grundades på principer. Värdering av sekunderna i mitt liv kombinerat med principer... De är så jävla viktiga ibland. Principerna...

Min motivation är fortfarande död, men imorrn skall två härliga damer hjälpa mig att leta efter den. Kanske väcks den såpass att jag ids dra till Ö-vik på lördag. Förhoppningsvis vaknar den på söndag så förberedelserna inför ultran kan bli sådär perfekta som jag tänkt mig...

Love and rock n roll... Hade inte tackat nej till SRF men projektansökningar är inte så tråkigt som det låter... Eller...

...får vänta. 4 segrar på lika många dagar resulterade i 600 pix på en känd sportbutik, så nu har jag 40% av mina nya OL-skor betalda... Jaja, jag låter så sjukt otacksam, bara det att ibland undras det varför intresset inte ökar lika stabilt som inom traillöpningen. Nu kan jag ge flertalet andra orsaker, men detta kan vara en bidragande... Nåja, det har bjudits på tuffa banor och jag har blivit trött. Är bra det! Även om jag är lite besviken på gårdagens långdistans där det saknades en rejäl långsträcka (gärna över 20 min) å att banan fick medeldistanskaraktär sista biten.

Stabilaste insatsen på säsongen, men inte helt bra. Bomtider alla dagar å det är inte bra... Men det går framåt. Dagens bana avslutades i aggressiv orientering och jag sprang inte vilse, vilket är bra. 4 lopp och 1 bonuspass. Gissa om jag ser fram emot vila/alternativ träning imorrn!!!

Avslutar dagen med ett glas vin. Varit jäkligt produktiv, klippt gräs och ätit pizza!

enligt säkra rykten så fläkte jag ut min nuna i dagens ST. http://www.st.nu/sport/orientering/tog-hem-tredje-raka-etappsegern

förlåt om jag skrämde någon med min uppsyn. Var mycket trött. Jag ser inte alltid ut så...

jakten på stabilitet och självförtroende förde mig och familjen till Järvsö. Planen har hela våren varit Swedish League i Säter, men resultaten jag åstadkommit hittills i år gjorde det tvunget att tänka om.

Den senaste tiden har jag vacklat. Min orientering har varit på D14 nivå, synd att jag inte springer banor på den nivån... Noll framförhållning, stress, ofokus, orationell osv... Dock har jag haft självförtroende i löpningen, vilket förvärrat frustrationen över orienteringen. Jag är snabb, men jag lyckas ju inte bevisa det!

Nu senast har jag börjat vackla på min löpförmåga... Varför har jag gått och inbillat mig att jag kan springa fort?

Omstart. Dagens tävling handlade om orientering. Det skall gå så lugnt att jag inte gör någon större bom, samtidigt ska det finnas ett flyt. Jag söker tryggheten. Tilliten till mig själv. Fokus här och nu!

Det gick bra. Lugnt, kontrollerat, dock en bra bit ifrån där jag vill vara, men jag är på rätt spår. Det går lite hackigt. Jag får inte riktigt upp blicken och saknar lite av den där framförhållningen och planen... Lite väl mycket adhoc. Men jag får väl finna mig i kartstoppen. Ett kartstopp i 5 SEK är bättre än 30 SEK bom.

Ivern tog dock över på slutet och utgången från några kontroller var allt annat än bra, men jag tar med mig det. Förvaltar det, tänker om...

Imorrn är det långdistans... Ska se till att få till orienteringen så jag kan få några löpsträckor!!!

Idag var det kul. Nu är jag glad.

for me... I rätt riktning. Inbillar jag mig.

Veckan har bestått i magsjuka. Sebbe sjuk från natten mot onsdag, Mathias sjuk torsdag kväll, Linus torsdag natt. Torka kräks, tvätta, städa. 10-mila hängde minst sagt löst. Det jag laddat för, det jag peppar för.

Tävlingsreptilhjärnan säger åkåkåkåkåk... Den andra hjärnan, den "normala" säger stanna hemma, spring damkaveln på sin höjd, sen hem... Kompromiss med mig själv. Kompromiss med min älskade familj. Flertalet dörrar, men det blev damkavel å det blev 10-milakavel.

Först damkavel, sträcka 4. 10.5 km rak bana (alla har samma kontroller). Gick ut själv. Fokus springa fort vilket resulterar i fort och fel. Ritat in bana och analyserat. Vet inte vart jag varit. Men har sprungit fort. Gpsen visade 12.5 km å snitthastighet 5.56 min/km. Lägg därtill en hel del stillastående. Japp. Snabbt. Efter halva banan kom en briljant orienterare ikapp mig, jag hängde å fick betydligt bättre orientering, men fan inte bra. Tyckte det gick långsamt men jag bommade så mycket själv så valet att ligga bakom var enda rätta. När hon tvekade kunde jag driva på som legat bakom å myst. :)

Absolut inte nöjd. Fan.

Äta, kolla 10-milakavelstart, sova. Upp 4.30 och klä sig för regn å kyla. Dagen innan bjöd på sol å värme... Men äre 10-mila så är det.

runt 5.30 var det dags för 12.5 km i sällskap av övervägande herrar. Fokus orientering. Tvekande, försiktigt, men inga större utsvävningar. Hade drag, tappade drag. Bommade banans lättaste kontroll med 1.5 minut. Fick sällis av två finnar, väntade en långsträcka, jag ville springa å tänkte de får dra. Så. Jävla. Dumt! Kollade in vilket vägval jag skulle valt men tänkte stt lite draghjälp skulle vara skönt. Dock tog de absolut sämsta tänkbara vägval. Å de sprang sakta! Tappade 5 min på det. Orientera själv!

När jag läste in mig lämnade jag mig dem bakom mig å plöjde på. Varvning = löpning. Kuta som en gnu!

Vid slutet av sista slingan kom en flock stressiga män. Jag la mig i klungan, i kloss med den framför, men vissa män verkar ha svårt att ha en tjej framför sig så det knuffades å buffades för de skulle prompt om. Sprang ifrån dem på upploppet! Suckers!

Med en minst 6 min bättre tid på damkaveln å 10 min bättre tid på 10-milakaveln hade jag varit nöjd.

Påbörjat analys av dambanan. Vet inte vart jag varit. :/

På torsdag är det en mindre tävling, lokal tävling. Längtar. Då blir det fokus orientering. Känns mer rätt att köra sånt på en sån tävling än på Swedish League.

Det är så mycket kraft och styrka i kroppen som vill ut! Vad kan jag prestera med bra orientering? Jag vill veta!!!

Gps på damkaveln: 12,5
Gps på 10-milakaveln: 14,5
Snitt typ 6 min/km trots fokus löpning på damkaveln å fokus orientering på den andra. Så farten finns trots att det känns som att jag stod still på 10-milakaveln.

Full fokus framåt. Så här stark har jag aldrig varit!

ja, den har genomsyrat vårt hem de senaste dagarna. Veckan innan 10-mila blev inte som jag tänkt.
Måndagen: orienteringsintervaller med avslutande 70/20 i skogen, freebase! Lovely!

Tisdagen, vabb. Hostande sebbe. Dålig sömn. Vila.

Onsdag. Sebbe kräks, på grund av hosta tror vi. Envisas vi med, övertygar varandra. Sämre sömn. Historiens sämsta träningspass, med huvudvärk. Började jogga, gick tillslut.

Torsdag. Jobb. Jobb som fan. Komprimerar en veckas jobb till en dag. Planerad massage blir inte av, ersätts inte heller av det behövliga styrkepasset, åstadkommer någon slags orientering på kvällen. 3,3 km på 48 min. Bommade kanske 15-20 min. Kändes bra annars, stark, som fan, men dålig fart. Kommer hem. Mathias kräks.

Torsdag natt. Linus kräks.

Fredag. Sömn? Vad är det? Sjukt överskattat! Asså, - å - det ger ju +? Så jag har nog sovit för mycket. Morgon. Sebbe kräks. Linus kräks. Mathias ser ut som hämtad från walking dead, men han går iaf. Laddar med vatten å blåbärssoppa, dräller in på jobbet å förbereder inför mötet jag inte kan vara med på. Chefen vill helst inte ta i det papper jag håller i. Haha... Handlar, åker hem, påbörjar sanering. Tvättar, tvättar, tvättar. Å städar! Torkar kräks, fixar, donar. Ser möjlighet till lite sömn. Ger barnen kolsyrebefriad Cola. Gör inte det!!! Jag låter bli att vila. Städar vidare istället. Å vädrar. Fan va jag vädrar! Luktar magsyra å... Bajs... Blä.

Nu luktar det citronsåpa. Jag har bakat muffins, druckit vin och packat min väska. Imorrn är det 10-mila. Sträcka 4 i damkaveln och sträcka 8 i herrkaveln är det tänkt. Det första kommer att ske. Det andra hänger löst.

Världens bästa föräldrar, på väg hem efter en vecka i Spanien, erbjuder sig barnvakt för att avlasta. Jag gråter nästan. Det kan smitta, päronen säger att de gör inget. Bästa!

Nu ska jag bära upp den skönsovande sebben... Sen ska jag sova. Å ingen ska kräkas. Å alla ska vakna pigga som fan imorrn! Å jag ska sova i sovsäck å springa i gryningen. Det säger min reptilhjärna...