Sitter i fotöljen, fötterna på pallen och kaffekoppen i handen. Kroppen är lite trött och sliten, värst är det under fötterna så gångstilen är sisådär idag. Men inombords känner jag mig stark, pigg och lycklig.

Vintern, våren och sommaren har tränings och tävlingsmässigt varit skit. Ja, det började eg redan ifjol på sensommaren. Denna sommar har jag tränat mindre än någonsin, känslan i ryggen har fått styra allt. Ifjol var jag fysiskt starkare. Formen var riktigt bra när jag stod på startlinjen för Höga kusten Trail. Jag flög igenom skuleskogen men vid Södra entrén började jag inse att det var kört och vid via ferrata klev jag av. Mycket motvilligt.

Igår stod jag där igen. Osäker på form och på statusen för ryggen. Otroligt korkat träningsupplägg veckan innan (brände av Härnö Trail på 2,5 timme på onsdagen å gick sopslut på energi). Ägnade torsdagen och fredagen åt att äta och rulla på en foamroller och boll. Ryggen gjorde sig påmind.

Lördag. 06.30 rullade brorsan fram utanför huset. Mot frilufsbyn. Checka in, tassa runt bland andra deltagare. Insupa spänningen. Springa på toa 7 ggr. Buss till start. Härlig stämning. Älskar att bli bussad till start och få springa till mål!

Värma upp. Ont överallt. Känsla av mjölksyra i benen. Alla ser så ohyggligt snabba och starka ut. Mitt lopp. Jag ska bara göra mitt lopp.

Starten går. Börjar med några km grusväg. Lugnt och sansat. Började få i mig energi (gel blandat med vatten) redan efter 3km. Över stock och sten, berg och spång. Så fort jag kände mig trött gick jag. Flöt nerför.

Hade sällskap av några killar som låg i rygg. Frågade om de ville om men de var nöjda. Sen kom ett tåg när vi var på väg nerför Stampberget. Farten gick upp, men jag avstod. Killarna bakom mig kunde inte låta bli att haka på. Vi ses sen, tänkte jag. :)

Slåttdalsberget nästa.

Jag höll ett behagligt tempo, pressade inte på. Tröck i mig energi och småpratade med publik som jag sprang förbi. Sån pepp! Sån stämning! "Du är första tjej, heja på! Vad stark du är! Du ser oberörd ut!". Glädjen alltså!

Nerför berget, ner genom skrevan, fortsätta längs höga kustenleden. En funktionär bjöd på godis. Mums! Tackade så mycket.

Jag slås varje gång av hur teknisk den där biten är, från skrevan och ner till vattnet. Och där springer du mitt i natten om du springer HCU. Jag förstår att jag brukar vara trött där! :) jag har sällskap av två killar. De är väldigt bra tekniska löpare. Imponerad av hur bra folk blivit på att springa i krävande terräng! Det går nerför, rätt brant, ohyggligt stenigt. Passerar två killar och då börjar jag nynna. Det är så jobbigt att springa och du spänner dig gärna för mycket. Min lösning är att sjunga/nynna och låta melodin hålla takten på benen. dansa ner. Jag lutar mig framåt, slappnar av och låter melodin i huvet styra fötterna. Jag glider ifrån de som låg i rygg och är snart ikapp en klunga. Platt löpning till Tärnättholmarna. Där bjuds det på chokladboll. Jag frågar om de inte har kaffe, det hade varit gott. Jag skulle knäppt kort där längs havet om jag inte haft fullt upp med att äta chokladboll.

Nu väntar stigningen upp till Slåttdalsskrevan och berget. Den är grym! Klungan drar på. Springer. Jag bestämmer mig för att göra som jag tänkt. Gå. Växlar mellan att gå och springa. Njuter av chokladbollen och utsikten. Känner mig inte stressad av att några i klungan drar ifrån. Tänker att antingen är de starkare än mig eller så kommer jag ikapp dom sen. Jag hejar på alla som passerar. För de är starka! Och så vet jag hur glad jag blir av att bli hejad på.

Passerar Tärnättvattnet, där det bjöds på vinegum. Norpar åt mig en bit å säger att det är ju förfasen lördag!

Nu börjar vi möta andra löpare som är på väg ner mot Tärnättholmarna. Vilka kämpar! Jag hejar på dom å de hejar på mig. Jag älskar det! Glada tillrop, vi alla är vinnare! De jag möter, främst tjejerna, applåderar och tjoar högt: "du är första tjej! Du är så bra! Så stark" när vi når Slåttdalsskrevan applåderar de så det ekar. Jag börjar nästan grina. Så överväldigande. Sånt systerskap! Jag vill helst krama dom alla! DE är starka! De kommer ju vara ute mycket längre än mig. Få kämpa längre. Egoboost i all ära men känslan av samhörighet, att vi står bakom varandra, det är större!

Uppför slåttdalsberget igen. Energin rusar i kroppen. Jag skuttar ner, jublar över den fantastiska vyn! Helt jävla otrolig! Hoppas att folk kommer ihåg att lyfta blicken!

Nästa stopp är Södra entrén. Där står mamma och pappa å Sebbe, som hängt där hela veckan. Kramar sebbe, tar en banan, vinkar glatt och skuttar vidare. Känner sån tacksamhet över att de ställer upp. Hejar på och passar barn.

Bävat för denna sträcka. Det är den värsta under HCU oxå. Men sträckan går bra. Det märks att folk är trötta. Kommer ikapp några som passerat mig i skogen. Jag går när jag känner mig trött. Äter. Börjar längta efter stigningen upp till Skuleberget, slippa springa och få gå! Men först Via ferrata. Har slut på både gelblandningen och vatten. Överväger att inte fylla på men tar mig tiden. Suveräna funktionärer hjälper till. Vi småpratar och de säger att jag ligger 6:a totalt. Hur gick det till? Blir sporrad och när det ramlar in ett gäng till känner jag att det är dags att dra. Möter ingen dam och inser att jag nog kan vinna, för jag känner mig stark och nu är det bara två backar kvar!!! Om än ca 2+2 km men ändå.

Kommer till backen. Så skönt att få gå! Men jävlar va brant. Tänker på Lidnipan du går uppför efter ca 9mil under HCU. Klarade jag av att gå den utan att stanna klarar jag ju denna lilla backe. Tekniken känns bra men börjar få tvinga mig att trycka energi, känner mig lixom för trött för att äta. Det planar ut lite, jag tänker; uppe! Sneglar till vänster och ser att halva berget är kvar. Haha... En skylt säger 900m, tänker först: har jag inte kommit längre!, men tänker sen att 900m, det är som att gå till jobbet typ, det är som vårdkasen, som att gå till förskolan. 900m är ingenting.

Nästan uppe! Ser lite skräckslagen ut men ser ut så när jag försöker le trots att pulsen är 210. :)

När jag närmar mig toppen hör jag musiken och publikens hejande. Koskällor. Det är omöjligt att inte le från ena örat till det andra! Vinkar till mamma, pappa och Sebbe som precis kliver av liften.

"Nu ska du bara ner, sen är det en backe kvar bara" vrålar Jerry (arrangören) samtidigt som han skramlar med en skälla. Känslan alltså. Det är bökigt på väg ner, det känns att milen börjar ta ut sin rätt. Jag snubblar några meter och trampar rejält snett. Fothelvete. Ner på asfalten. Springer i en smärre evighet. Längtar till backen. Få gå. Tänker backintervall. Jag borde ju kunna springa backen.

Sen kommer den. Jag går. Stegen blir mindre och mindre. Det är fysiskt omöjligt att springa. Du. Får. Inte. Stanna. Mata, mata, mata. Kliv kliv överlev.

Alla tänkbara peppande ord viner i huvet. Det är otroligt brant bitvis. Bilden ljuger. Jag ser en person före mig. Spring ikapp. Eller nej. Överlev. Haha...

Backen känns oändlig. För första gången börjar jag längta efter att det ska ta slut. Äntligen börjar jag höra målet. Publiken, musiken och skällorna.

Jag förmår mig att springa sista biten och high-fivear Jerry vid målet. 4.43.19 Nytt banrekord. Klart jag är glad över det men det har absolut inte varit något mål. Det blev en bonus!

Helst vill jag krama hela publiken. Vilken publik! Fantastisk! Äntligen får jag krama Sebbe ordentligt. Och mamma å pappa.

Eufori! Jag känner mig fortfarande pigg. Ryggen känns bra! Ryggen känns bra! Eller den känns inte alls!

Nu blir jag publik och får heja på alla segrarna, jo, för alla är segrare. Floskligt kan tyckas men ställer du dig på en startlinjen och tar dig i mål tycker jag du är en segrare. Hejar på brorsan, han gör det bra och han är nöjd.

Dagen efter. Nöjd. Blicken uppåt och nu vill jag börja tänka tid. För den kan putsas rejält! Men det är svårt. Gårdagens lopp var speciellt på många sätt. Jag har aldrig fått i mig så mycket energi under något lopp tidigare. Jag har aldrig kunnat äta så mycket fast föda. Jag har aldrig genomfört ett lopp så kontrollerat. Så fort benen känts trötta har jag gått. Jag känner mig lugnar i sinnet, tryggare, mindre stressad. Och min förändrade träning har givit resultat, så det är bara att fortsätta.

Mest värme kommer dock från det som alla andra bidrog med. Stämningen! Publik, funktionärer och medtävlare. Alla ler, alla hejar. Glada tillrop och peppande ord.

Jag sprang 4,3 mil med ett stort leende och hoppas jag oxå bidrog till den härliga stämningen. Det är 4,3 rätt plågsamma mil, men att kunna genomföra dem med ett leende gjorde att det mest kändes som lätt nerförslöpning.

Och när vi kom hem stod maken och grillade i regnet! Hur härlig är inte han då?! Maten stod framdukad så efter en dusch var det bara att sätta sig ner å äta!

Jag känner mig bortskämd. Är så otroligt glad och tacksam för den stöttning jag har från mina närmsta, oslagbart.

Jag älskar att känslan från igår sitter kvar idag.

Tack arrangörer, funktionärer, publik och medtävlande för den fantastiska upplevelsen ni bidrog till igår! Underbart!

Jag ser fram emot Härnö Trail. Hoppas vi kommer bjuda på en samma stämning och atmosfär!

Idag sprang jag Härnö Trail. Jag blev trött. I benen. De ville inte springa. Jag fick gå. Jag försökte trycka i mig energi för att återfå kraften att ta mig runt. Lakritskräm. Sen banan. Vattnet tog slut. Det flimra för ögonen och mjölksyran sprutade i benen i uppförsbackarna.

Mitt sällskap var oförskämt pigg. Skuttade fram. Och såg glad ut. Jag kände mig som ett kylskåp. Sällskapet såg nöjd ut. Nöjd för att springa och nöjd för att vara så pigg när jag var så trött. Jag unnar mitt sällskap det. Jag blir trött, men det händer inte så ofta.

Jag letade febrilt efter förklaringar och hittade några för många.

Men sällskapet såg glad ut. Det kändes bra. Jag tycker om när folk ser glada och energifyllda ut, speciellt när de springer. Sådär bekymmersfria. Försvinner i nuet.

Tack för idag. Jag är glad, och tacksam. Jag är trött. Jävligt trött. Sånt känns oxå bra. Så längesen jag blev fysiskt utmattad. Hellre det än psykiskt. Det blir/är jag alldeles för ofta.

Dock hatar jag känslan av att inte kunna kontrollera det, men när det gäller fysisk utmattning vet jag att det stärker mig och min kropp. Jag önskar jag kunde säga detsamma om psykiskt utmattning...

- Träningsvärk i rumpan
- tränade med Anna idag
- min fantastiska make som alltid finns där
- träningsvärk i rumpan
- barnen. Idag välte vi däck!
- träningsvärk i rumpan

Den här säsongen har ju inte blivit som jag tänkt. Alls. Idag gick starten för det som varit mitt mål; Tierra Arctic Ultra, 120 km längs Kungsleden. Igår sprang jag 16km i lite högre fart utan allt för mycket smärta. Det är stor skillnad mellan 16 km och 120.

Men jag har förlikat mig och längtar till vinterträningen. Börjar faktiskt längta lite till jobbet och vardagen. Nog för att det finns tid för mycket på semestern, men jag är en rutinmänniska och har lättare att får saker gjorda om kniven är mot strupen. Nu har jag hela dagarna på mig att träna och det resulterar ofta i att det inte blir något alls. Men har snarare med att motivationen inte riktigt finns. Rädslan för att smärtan ska slå till. Ett löppass i veckan ligger sommarens snitt på. Och jag känner mig inte missnöjd.

Sommaren har ägnats åt familjehäng, husomsorg, bad, och lite träning. Ryggen har fått vila.

Något jag hittat under sommaren är rumpan. Jag har träningsvärk. Jag hoppas och intalar mig att det är rumpan som är nyckeln. Den har varit urkopplad i minst två års tid. Min baksida lår är stark. Min länd är stark. För starka. För de tar i istället för rumpan. Att lära om tar tid och ork. Fokus på rätt utförda rörelser istället för hastighet och mängd.

I helgen är det även Axa fjällmara. Kommer ihåg smärtan som igår. Frustrationen när kroppen inte svarar. Illamåendet och yrseln efter sista vätskestationen. Oförmågan att springa.

Idag lever hoppet igen. Jag har hela vintern på mig att få ordning på kroppen!!! Och jag tror jag kommer lyckas.

Long time no run. Typ en vecka sen. Abstinens. Ja, sen jag sprang trailbanan. Har annars slagit sommarens rekord i löpning och sprungit två ggr denna vecka! Dra mig baklängelse! Och hittat rumpan har jag! Hooooppas den är lösningen på ryggen.

Nåja, tänkte skriva om Härnö Trail. Jag har haft äran att sprungit den i sällskap med andra glada själar och tänkte lämna lite tips till er alla som ännu inte sprungit den.

Den är tuff, både tekniskt och fysiskt. Mest tekniskt, men är du inte van terräng och obanat kommer den tuffa tekniska utmaningen drabba det fysiska.

Jag rekommenderar terrängskor, vid blött väder metalldubb. Om skorna har grepp blir det mycket roligare!

Hur förbereder du dig då? Ja, träna trail. Spring på stigar, spring i skogen, spring i backar. Glöm inte nedför. Där tjänar du tid, och kraft. Men träna på att springa terräng, det är enda sättet att bli bra på det. Och det är så roligt! Kan du provspringa banan, gör det! Den är fantastisk! Jag skulle kunna springa den varje dag!

Sedan till det här med tidåtgång. Ta din tid på en halvmara på grus/asfalt, och så dubblar du den. Då har du ungefärlig tid för att ta dig runt de 23 kilometrarna. Det säger lite om banan...

För att komma runt banan just nu krävs det lite kartkunskap för den är inte markerad. Den 16/8 18.00 på vårdkasen drar Härnösands OK igång orienteringssäsongen igen. Vill du lära dig hitta nya stigar och testa en ny nivå av traillöpning rekommenderar jag dig att hänga med på träningarna. Det finns grupper för både vuxna och barn, från nybörjare till elit.

Förra veckan gjorde jag något jäkligt roligt. Jag drog till Hemsön och testade en "riktigt" triathlon. En sprintdistans men en "riktig" distans. Så roligt. Simma 750m, cykla 2 mil å springa 5km. Nervöst. Som vanligt. Träningen är ju undermålig just nu. Det är ryggen som styr. Och humöret. Och övriga kroppen. Jag har ju testat lite andra distanser och i andra ordningar, men nu kändes det på riktigt. Kan vara så att övriga deltagare och deras utrustning spädde på. Jag hade iaf en racer! :) men min våtdräkt glömde jag hemma, men hur kallt kan de va?

Sedan skulle vi starta i vattnet. Vi var tre utan våtdräkt. Hä bli te å simma fort för å int frys, tänkte jag. Poff. Start. Jävlar va alla drog iväg. Kändes som jag låg sist å plaska. Men avancerade. Simmade mest bröstsim, är snabbare på det tror jag. Simmade om folk iaf. Sedan var det lite trångt. Det kändes lite för kort, jag var inte första tjej, simma är en stark gren inbillar jag mig, cyklingen svag, löpningen ok, (Vi snackar asfalt, vi kompletterar inte varandra) så jag kände att jag var tvungen att ta i lite här. Knappade in bra på slutet så hade gärna haft dubbla längden...

Upp på land, vinglande få på sig strumpor, skor å hjälm. Springa ut åt rätt håll. En smärre evighet. Haha...

Vid första vändningen ser jag tjejen framför mig, hon vände för tidigt och fick vända igen. Pannben tänkte jag. Hemsön är kuperad. 5km upp, 5ner, 5 upp och sen 5 ner, typ. Eftersom jag är åkrädd nerför och bromsar mycket fick jag cykla som en idiot uppför. Insåg varför triathleter har ett spec styre! Jävlar va skönt de hade vart å lägga sig ner med armarna!

Jag höll undan på cyklingen. In rätt håll, skobyte. Hur svårt kan det vara att knyta ett par skor? Haha... Ska fixa gummiband i skorna! Första 1,5km kändes fruktansvärda. Kände mig som ett kylskåp. Ett kylskåp med träben. Men det lossnade. Höll ledningen och skuttade i mål. På en av mina bästa tider på 5km. Hahahaha. Och kroppen höll! Det gjorde ont och inte var det den speedkänsla jag vet finns, men det funkade! Glädje under loppet, glädje efteråt. Det blir mer triathlon! Så glad, så nöjd och fånigt stolt över kroppen. Att den trots allt verkar vara på min sida, lite iaf. :) jag älskar att tävla!

Ja, överdrivet glad. Haha. Men så kändes det. Besvikelsen över alla uteblivna tävlingar och resultat och så funkar det...

Men säg den glädje som varar...

Fredag. Härnö Trail. Går bra i jämn fart men så blir det att jag drar på i högre fart i typ 4 km. Känner hur det börjar nypa. Kryper upp i ryggen. Strålar ner i låren. Tappar fart, styrka och ork. Bröstryggen faller ihop. Benen stapplar. Va i helvete. Fått låna tens av en fantastisk kollega. Bränner på med den. Det lättar.
Lördag, misär. Söndag, misär. Träningsmässigt. Inte övrigt. Familjen är fantastisk. Badar och tänker på annat.

Simmat idag. I bassäng. Har ju öppetvattenskräck. Vet ju inte vad en kan se där nere!

Även analyserat idag. Bröstryggen faller ihop. Orkar inte gå rakt. Fuskat med inre muskler så de yttre tagit över? Svag/stel i höftböjare? Åsså rumpan.

Fick det här beskedet idag med. Inget fel med länden. Men jag vet inte. Får väl acceptera. Men illamåendet då? Och den brännande känslan under fötterna som kommer och går? Och ryggen som bara kopplar ur allt?

Gråten i halsen. Tårar spränger bakom ögonen. Kommer jag aldrig kunna springa obehindrat igen? Aldrig mer en ultra?

Aldrig rulla mil efter mil i skogen? Jag är negativ nu, jag vet, men jag är så jävla frustrerad över att inte bestämma över min egna kropp! Att inte förstå den.

Jag har en plan. Jag följer den. Under tiden får kroppen bestämma nivån.

Idag ska jag på röntgen. Jag hoppas de hittar något fel som är lätt fixat. Japp, quick fix hoppas jag på.

I helgen drog vi till Boden och snyltade in oss i Carins stuga. Så härligt. Jag å Carin sprang en sväng å badade bastu. Å så plockade vi hjortron. Och slogs med mygg. Jag blev myggbiten i ögonlocket.

Blir mumsig sylt nu.

I övrigt så går träningsmotivationen upp och ner. Den är mest uppe men kroppen sviker. Den är helt enkelt inte sugen på att träna vilket är enormt frustrerande! Sedan är jag rädd att förvärra något med att träna. Så blir mellanmjölk. Eller snarare lättmjölk.

Fördelen är att de rundor som blir går i sakta mak och jag ägnar mig åt att leta bär och svamp.

I dag eller i morgon ska de här ovan skördas, om inte någon annan hunnit före.

Jag hoppas lite på att jag bara ska kunna köra på. Just nu kommer jag inte ihåg hur det känns när ryggen bara nyper och det inte går att lyfta benen. Då tänker jag att det bara är att ignorera och köra på. Men jag vet att det inte stämmer. När den nyper så går det inte.

Men jag ska försöka ställa om med träningen. Passen kommer bli kortare. Det är bättre att köra hög kvalitet men kortare än mellanmjölk i kort tid eftersom kroppen inte håller. Typ 400-ingar ist för 1000-ingar. 3-min intervaller ist för 4-min intervaller och kanske 3-4 i antalet istället för 6. Osv.

Men först sjukhuset. Sen dröjer väl resultatet. Men ett steg till är taget.

Jag kände mig rätt pigg vid 6.30 Tänkte mig 30-40 min på crossen, rörlighetstempo. Gick ner och pang, smärtskov. Lyckades ta mig till soffan å ligger där som en ostkrok nu. Smärtan har avtagit med otroligt trötthet som följd. Ska slumra en stund.

Vilken smärta? Ägglossningssmärta. Eller vet jag eg inte men det är logiskt enligt kalendern. Sen är det väl en jävla massa folliklar som pangar. Ont gör det iaf. Jävligt ont. Mensvärk känns som ett myggbett i jämförelse. Som migrän fast i äggstockarna. Hade såhär förra månaden oxå, brukar få en "lugn" månad emellan men kroppen har ju fuckat ur totalt så jag är inte förvånad... Sist var jag ute i skogen. Fick släpa mig till bilen.

The face of självömkan...