Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Johanna Bygdell - 18 april 2017 23:06

Jag vill ta på mig skorna. Knyta dom och sedan springa. Springa så långt benen bär. Springa utan att se bakåt... låta benen trumma på i evighet. Låta dom gå tills de inge orkar mer.

Av Johanna Bygdell - 17 april 2017 22:34

Bra pass idag. Starka ben. Huvudet klarade av att pressa kroppen, och kroppen klarade av att bli pressad, och huvudet pallade sprudlande hormoner. Tidigare har den stängt av. Helt. Och tårarna har svidit bakom ögonen och klumpen i halsen har gjort det omöjligt att andas.

Men idag funkade det. 3, 2, 1 km med 2 min vila emellan. Var inte nöjd så körde det två gånger. Hann leka runt på tallheden på Berga och sprinta upp i Forsaskogen. Nostalgi. Jäklar vad jag kutat i Forsaskogen. Njurunda OKs klubbstuga ligger ju där. Skrapade ihop 2 mil. Fina mil. Farthöjningarna gick jävligt bra. Bra samspel med mage och rygg och kände som bra tryck i benen. Den lugna joggen däremot kändes ohyggligt tung. Ironiskt.

Sprang å tänkte på hur jävla kul det är att springa långt. Att jobbat sig förbi barriärer. Att veta att jag kommer orka. Orka hur mycket som helst. Den känslan är skön. Vägen dit har inte varit rak. Mitt pannben är tjockt. Men med glädje kommer du långt. Skogen mitt element. Mata steg för steg. Km för km. Jag vet inte. Egentligen kanske jag springer från något. Jag kommer aldrig lyckas med det, hur många mil jag än springer. Men det får mig att må bra. När jag springer är jag naken. Då är jag jag. Mig själv. In på bara skinnet. Igår insåg jag att jag nödvändigtvis inte behöver springa. Det som krävs är rörelse.

Jag vet inte vad som väntar i livet. Tusen tankar. Tusen känslor. En stor knut. Jag tror jag har hittat en ände att börja nysta i, men vet inte. Tycker den trilskas för mycket.

Hoppet falnar ibland. Som nu. Men det gäller att försöka fortsätta hålla sig i rörelse. Inte stanna...

Av Johanna Bygdell - 17 april 2017 12:56

Ja, jag är kanske lite partisk, det är ju berg jag orienterat på flertalet gånger, men löparna kommer bjudas på fenomenal terräng. Jag kommer inte ihåg det så vackert, men jag var väl hemmablind och har sett bra mycket mer terräng nu så uppskattar det på ett annat sätt.

Vi startade vid fiskdammen i Nolby och bestämde oss för att avverka rundan uppe på Omsberg, till Tallstugan (där den stod) och tillbaka.

Propagandaväder. Sol, friskt. Fint. Humör på topp. Pang bom ut i fin skog. Över nya E4 och sen... jösses.
Du matas med makalös terräng. Och du får lyfta på knäna.

Hällmarkerna på Omsberg går inte av för hackor. Njutbar löpning. Holmberg (banläggaren) vill bjuda löparna på det bästa och det innebär bitvis stiglöst land. Som orienterare myser jag. Känslan av att flyta fram i obanad terräng är svårslagen. Det finns inga hinder, du har inga begränsningar.

Löpningen på Omsberg är inte så teknisk, förutom att det är obanat. Terrängen är inte finskuren utan höjderna är fint sammanhängande. Men det är krävande, mage och rygg får jobba hårt, ja benen med. Holmberg leder oss genom en skreva, spektakulärt. Du får se Sundsvall i olika vinklar och se hur Ljungan ringlar fram.

Efter vändningen vid Tallstugan tappar vi höjd för att därefter äntligen få klättra uppför Omsberg igen. Njutbar stund. Väl uppe belönas du med fina vyer och du anar toppen där målgången hägrar.

Benen trippar hemåt. Leker med tanken att det är loppet. Jäklar vad trött jag kommer vara där. Trött men fenomenalt lycklig. Trött på ett bra sätt. Det kommer behövas energi i väskan. Känner längtan. Får pressa på, få uppleva banan med andra människor, andra löpare. Fasen va skoj det ska bli!

En bra dag. Solen i ansiktet och mil i benen.

Ska du springa Sundsvall trail?
Här kommer lite tips:
Är det uppehåll och torrt funkar det bra med trailskor. Är det blött rekommenderar jag metalldubb för bästa grepp. Hur som haver, spring med skor som sitter bra på fötterna, som tål att bli blöta och som du litar på.
När det gäller träning; ut och spring i skogen. Våga lämna stigen. Börja på relativt jämnt underlag, utmana sig sedan. Jaga höjder. Spring så mycket stig och skog så du känner dig bekväm och börjar kunna lyfta blicken. Strunta i tider och kilometrar, försök känna flyt och känna dig avslappnad i löpningen. Försök stärk vrister, de tar mycket stryk.

Vi ses!

Av Johanna Bygdell - 10 april 2017 22:02

wroom wroom. Bra sammanfattning av lördagen.
Livet har snurrat i åttor. Det har gått uppför, fort nerför, genom kärr och blockterräng. Ett obeskrivligt tungt sista halvår. Det är fortfarande tungt. Och det gör ont. Livet är som en bergochdalbana och jag hanterar det genom att hålla i mig jävligt hårt och hoppas farten saktar ner snart... även om det känns som att jag sjunker som en sten sån vet jag att jag flyter upp igen, till slut.
Kvalitetspass har lyst med sin frånvaro. Det har inte varit någon idé att försöka strukturera något, eller ens hålla räkning. Jag har fått låta kroppen styra. Huvudet har gjort tappra försök men det har fallit platt varje gång. Så träning i sakta mak har varit det enda som fungerat. Ökar farten slår huvudet ifrån och kroppen stänger av.

Med det som bakgrund kände jag att 5-ish mil är rimligt att lufsa runt som säsongspremiär. Som första barmarkspass. Att sedan veckan innan var en av de mest träningsintensiva där jag helt plötsligt lyckats köra intervaller, det fick jag bara gilla lixom. Jag ångrade mig två sekunder efter ol-intervallpasset, på asfalt, i tisdags. Jag började oroa mig när smärtan i vaderna intensifierade och försökte springa bort det med intervaller på grusväg på torsdagen. Rimligt.

Jobb i Gävle på fredagen. Upplockad av brorsan, vi klämde även in David som anslöt från Sundsvall. Chansade på att trafiken skulle flyta på E4 i Sthlm. Det gjorde den inte. Av förklarliga själ.
Hotellet ringde. Blev upplyst om att jag skulle gå miste om den efterlängtade hotellfrukosten och fick ist försöka jaga en öppen butik 21.45 i Trosa. Glad för hotellrum. När vi väl hittade det i mörkret.

Skuttade upp som ett skrämt Mufflonfår, som ett glatt mufflonfår. Tryckte i mig yoghurt och bröd medan jag blandade gel å vatten i mina flaskor. Lyxade med 3 gels fördelade på totalt 8 dl vätska. Höll tummarna att magen skulle gilla häxbrygden. Snörade på mig mina sprillans nya inov8 X-talon 212 (ja, ni får gärna sponsra mig) och skuttade likt en hjort iväg med väskan till målet för att sedan skutta vidare till bussen som 7.15 skulle rulla mot startplatsen. Frukosten serverades från 7.30 Orimligt! Buuuu!

Pepp i bussen. David sätter sig bredvid, pratar bana, underlag. Humöret är bra. Kroppen känns sådär. Men humöret är bra. Det ska bli kul!
Nynäs slott är startplatsen för skådespelet. Det bästa med att springa så pass långt är att en inte behöver värma upp så mycket!

Har som vanligt noll koll på folk. Målsättningen är flyt. Försökte tänka bort tävling. Noll koll på formen. Ha kul. Hoppas kroppen håller.
Starten går. Rätt högt tempo rätt ut i skogen. Roligt. Lite för högt tempo men hittar fint flyt. Får några grabbar framför mig, dock upplevde jag att de bromsade nerför, har jag icke energi till, så smet förbi likt en vildsvinskulting. Jo, såg tre sånna senare och vi har nog samma rörelsemönster.
Typ 3 km skulle vi vimsa runt vid slottet, kändes inte som så länge. Vips var jag ute på södermanlandsleden, ikapphunnen av de bromsande utförslöparna. De var starka på andra partier.

Jag såg herrtäten, förföljd av David, försvinna över en åker, själv kände jag mig nöjd över att ligga som första dam. Jajemen, tävlingshornen växte och gick från spetshorn till en präktig jävla krona.

Rullade ut på leden. Glatt överraskad! En rar liten stig, över hällar och genom buskar. Inte så kuperat, inte så tekniskt, men rätt tvära böjar. Lång utförslöpa och jag pinnade förbi herrarna framför mig och slog följe med en ensam löpare vid namn Fredrik.

Trevligt med sällskap. Oxå en av de bästa sakerna med att springa långt, att tävlingsmomentet försvinner lite och övergår till någon slags social tillställning istället. Mycket trevligt. Ev fann jag en swimrunkompis inför stundande Ö till Ö vilket vore väldigt skoj att försöka överleva.

Jag påtalade att farten antagligen var lite för hög för mig men jag plågades inte så beslöt mig för att nagla mig fast. Vi tuggade ikapp en ytterligare löpare, Erik, och samtalen fortsatte in på kosthållning. Intressant.

Jag kände mig stark. Jag började trycka i mig gelblandningarna redan vid 3 km och hade för avsikt att få i mig ca 2,5 dl per mil. Kompletterade med några bitar av en bar vid 2,5 mil typ. Då var det några gåbackar, benen var pigga å trycket bra så jag tröck. Hörde något tillrop om bergsget och att det fick räcka nu och sen blev jag själv. Vägparti och tänkte att nu kommer väl alla torpeder swishande men icke då.

Fyllde på blåsan vid 3 mil, iddes inte suga ur luften så kluckandet fick bli sällskapet. Började längta efter sista milen. Den fruktade. Bolistbanan.

På instagram och fejjan finns flera actionfyllda filmer från min framfart.

Leden ringlar sig genom John bauerskog och fina hällmarker. Mycket trevligt. Kuperingen avtog och jag började ana Åda golfklubb. Fick stå och vänta säkert en kvart vid vägövergången (nej, inte så länge, jag överdriver) men kändes så länge. Hade ju en löpare på kornet, döm av min förvåning när han kliver av. Nedrans.

Nu kom tråkigaste delen av banan; snirklandet längs golfklubben. Jag ville bara till varvningen och ut på sista milen!!!

Ääääänteligen, efter tröstlös grusväg, fick jag klafsa myr! Jag var på bolistbanan! Och det var där jag såg tre ytterst söta kultingar rulta iväg. Tänkte att suggan hade massa långsammare löpare att tugga på innan det var min tur. Malde på. Varvningen.
Godis! Lördag ju! Och sen iväg.

Åååå. Trött. Kändes som jag sprang i seg kola. Bet ihop. Tryckte i mig sportdryck jag fyllt på med (som min mage nu hatar mig för) och tog steg för steg. Banan gick uppför varenda lite kulle som fanns. Baksida lår och vad började protestera. Hur långt kan det vara kvar?

På banan var det nu även de som sprang bolistbanan en eller två gånger. Kul med sällskap. Jag stapplade mer än sprang. Började bli less. Ville inte springa mer. Tror det är första gången det händer på tävling. Fosterställning i tårar kändes rimligt. Fick gå där jag ville springa. sa jag att du blir dum i huvudet när du är trött? Insåg saltbristen, och att jag även glömt salt, med cirkus 3 km kvar. Tröck i mig en nötpåse och kände livet sakta komma tillbaka. Kollade klockan. Kommer jag under 5 timmar? Borde. Kom igen. En km kvar, 4 min på mig. Orimligt. Som salt i såret så kommer, 500m från mål, en kille älgande. En 22-löpare tänkte jag. Men nej. En 52-löpare å jag petades ner till 5:e plats.

Skuttar i mål på 5.02 och känner mig nöjd. Men ja, jag känner mig själv. Hellre under 5 timmar och 4:a. Aldrig helt nöjd. Men jo. Glad. En seger är en seger! Kroppen höll. Kände mig pigg. Ingen riktig dipp. En rolig dag.

En träklump rikare och ett par rena skor fattigare. Men nu är de insprugna.

Å vad sprudlande glad jag är. Jublar inombords.

Men ja, åk å spring för bövelen. Fint som snus hade jag nog sagt om jag snusat...

Av Johanna Bygdell - 2 april 2017 21:55

Säsongstart. Lagom till det börjar ett löparknä spöka! Är det rimligt? Nej.

Livet är som en bergochdalbana. Jag hanterar det genom att hålla i mig hårt och hoppas den där känslan av fria fallet avtar och ersätts av det där trycket och drivet uppåt. Det har funkat hittills, måste funka nu.

På lördag. Säsongstart. Äntligen dags för Åda Wild Boar. Hemlängtan. Bästa sättet att springa; från A till B. Ev får jag med mig brorsan med. Trevligt.

Men ja, först bota löparknäet. Och försöka tänka till med träningen till veckan. Eller njae, ser det inte som en tävling jag satsar på. Eller, vad satsar jag på i år? Komma på fötter och överleva låter som en lagom nivå så jag ska göra mitt yttersta för att hålla låg ambitionsnivå och låga krav på mig själv. Bullshit säger nog se flesta runt mig. Jag själv med.

Nåja. Försöka sänka kraven. Försöka vara mer nöjd. Lyfta blicken. Hitta ron. Hitta mig...

Av Johanna Bygdell - 26 oktober 2016 21:51

Senaste tiden på jobbet. Punkt. Slut.

Känns som ordning. Känns som jag har koll och låter den känslan vara orörd. Två dagars ickejobbande.

Vilotid för kroppen. Det är omöjligt. Men den får styra. Den vill inte prestera. Den orkar inte tävla. Den slipper det. Vi bara drar ut å är. I måndags började passet katastrofalt, riktigt dåligt. Artade sig efter 5 km och blev sjukt progressivt. Nästan pers på halvmara. Tävlingshjärnan vaknade till men jag triggade inte den.

Höll mitt första pass på gymmet igår. Test. Instruerade och var sen med och hejade under passet. Sen utvärderade jag. Det kändes bra men inte rätt. Jag instruerar gärna men sen vill jag köra skiten ur mig! Jag vill vara en del av det! Överväger att testa igen och köra hårt. Det är då det känns som att jag levererar. Det är ju då det syns hur mycket jag älskar löpning.

Idag var önskan att köra solumnsrundan. Drygt 2 mil. Längesen. Men jobbet. Punkt. Energin rann ur mig. Den bästa träningen är den som blir av. Fick piska kroppen lite, tala om för den att den älskart. Det tog två steg, sen var den övertygad. Den bestämde. Tog mig runt myran. Jag fick sällskap av mörkret. Kom krypande.

En tankerunda. På allt å lite till. Känsla av tacksamhet följde mig. För vänner och familj. För de som tjatar på mig. Hela. Jävla. Tiden. Älskart! Å hatart!

Rullade runt på den här sen. Ont. Men inte så ont som de där jävla nålarna. Rädslan för dem får rumpan att bli bra... haha

Av Johanna Bygdell - 9 oktober 2016 18:32

Hatkärlek! Så är mitt förhållande till 1:a sträckan på stafetter. Jag älskar det eftersom det är så jävla kul att springa i draget, att få göra det kroppen gör bäst. Att övervinna nervositeten och kräkkänslan innan. Jag hatar det på grund av nervositeten och kräkkänslan. Ångesten. Att inte prestera det jag vill och kan.

Första sträckan för nya klubben Härnösands OK i mastodontstafetten 25-manna. Jag kan och jag vill. Hela veckan har jag snuddat vid tanken att leverera som på 10-mila då jag kom i 5:a. Jag vet att jag kan.

Uppstigning. Packning. Skyffla gröt. Äta mer än du vill. Stretch. Musik i öronen för att lugna nerverna. Pepp. Ut på tävlingen. Insupa stämningen. Förväntningar, spänningar. Glädje. Så många nördar på samma ställe.

Kolla in målfållan. Toabestyr. Snacka men folk du inte träffat på länge. Musik i öronen. Känner suget i magen. Löpsuget. Fan va roligt det ska bli!

Ser till att Linus har allt han behöver, nu 100% fokus. På mig själv.

Värmer upp ordentligt. Mest för att springa bort nervositeten så den inte sätter sig i musklerna. Går in i startfållan. Spänningen blir mer påtaglig. 15 min kvar till start. Hittar folk att prata med, då tänker jag inte på det som komma skall så mycket. Kollar in sträckan till startpunkten. Asfalt, två skarpa svängar. Det kommer gå fort. Mjölksyra.

Vi ställer upp oss i prydliga rader 5 min innan start. 5 oändligt långa minuter. Ägnar de 5 minuterna till självpepp. Försöka förtränga spagettikänslan i benen. Du vill, du kan. Vad är det värsta som kan hända? Misslyckas. Bomma bort dig. Vad händer då? Du blir besviken, du blir ledsen, ingen annan. Spring med glädje, ha kul, då kommer resultaten.

Vi får kartan i handen. 30 SEK kvar. Publiken tjoar. Starten går. Vecklar ut kartan, läser in mig till ettan rätt hyggligt. Nu fokus på avancemang. Trycker på precis under mjölksyran. Får bra position ut i skogen. Tar ettan. Klockrent. Driver på till tvåan. Vi tar höger vägval.

Är en mindre klunga. Tar tät. Trycker på. Tvekar. Höger eller vänster om myren. Klungan trycker på, några går om. Jag bannar mig själv för min osäkerhet. Skärper mig. Driver på. Äg orienteringen. Springer offensivt och aggressivt. Ingen avvaktan. Ser topplag runt mig. Bra. Kontroll på läget. Ler. Älskar det här. Nu är jag inne i det...

Stiglöpning, höger vägval. Trycker på. Tänker att trail är jag fan bra på. Flyter fram. Tar fyran och femman. Gafflingen gör att en strid ström löpare kommer från vänster när jag är på väg mot 6:an. Ligger i perfekt höjd med kan inte motstå frestelsen att dra ner till kontrollen som sitter vid hjälpkurvan nedanför punkthöjden innan min kontroll.

Helvete. Stresspåslag. Lugn och fin. Inte panik. En strid ström av löpare stämplar kontrollen och drar mot nästa. Jag tycker det är för brant upp mot min kontroll men tvingar mig dit. Vi är fler som bommar. Skönt. Slipper jag jaga själv.

Nu ökar tempot lite. Offensiv löpning, rakt på. Mosar höjderna, flyger över dem. Långsträcka. Det går fort. Jag flyter med, känner mig inte trött. Känner att folk börjar tappa.. kontrollen innan varvningen, farten vrids upp ytterligare. Tvekar du är du lost. Varvning. Inte långt kvar nu. Ut på vägen, benen vrålar i protest. De vill ha skog. Klubbkompisarna vrålar, det bär mig!

Sista slingan. Orienteringen sitter som ett smäck. Känner mig som kulan i ett flipperspel och studsar fram längs med höjderna. Vi är färre nu. Alfta Ösa sveper förbi när jag går in mot näst sista, den ska sitta där. Den sitter där! Två tjejer utbrister nej och viker iväg. Parma är före mig oxå. Känslan som kommer över mig: Har jag tagit alla kontroller? Kollar snabbt igenom kartan och konstaterar att jag har en kontroll kvar. Det är rätt! Ner på stigen, följa en evighetslång åker. Väntar att en ström löpare skall komma ut från skogen framför mig, men det kommer ingen. Det stärker. Hör speakern. Säger att damerna är på gång. Fint, då ligger jag bra till! Fan va roligt. Får ytterligare mer kraft vid stämplingen vid sista där klubbkompisar vrålar. Upploppet kvar. Jag vräker mig fram. Alfta längst fram, Parma strax före, tar mig förbi på upploppsbron, vinkar till glada sokare och stämplar in som trea. Fy jävla fan! Jag älskar dig kroppen!

Jag springer vidare, karta från kartplank och sen vidare till växlingsfållan och växla ut nästa löpare. Jag ler. Fånigt. Illamåendet slår till. Jag har tagit ut mig! Älskar den känslan, den kommer inte ofta så passar på att njuta. Ler, mår illa. Småskrattar.

Studsar på moln bort till klubbtälten. Möts av mycket glada klubbkamrater. Älskar att leverera! Och att andra blir glada av att jag levererar. Glädje. Idrott och glädje, en underbar kombination.

Ägnar resten av dan åt att fånigt gå runt å le. Att ha en kropp som inte alltid vill som jag vill men sen få allt att stämma gör det så jävla mycket roligare! Känslan i rygg och rumpa behöver vi inte nämna, det trängs bort av endorfinruset.

Tyvärr får en i laget bryta på grund av skada men det verkar inte påverka laget avsevärt och det är jävligt skönt att se! Alla kämpar och presterar ändå. Och är glada, kanske inte på en gång men sen.

Att hålla på med en individuell idrott men att ibland få vara en nödvändig del av en helhet är något jag börjar lära mig uppskatta. Stafett är jävligt roligt!

Jag sprang med glädje och fokus njutning. Då kom resultatet, som så många gånger förr. Vi är vänner just nu, jag och kroppen. Nu väntar vinterträning och jag räknar med att 2017 kommer bli ännu bättre!

Tips från coachen; obegränsat med snickers och bananchips men främst; se till att ha roligt när du är ute, går det åt helvete har du iaf haft roligt!

Än kan tant! Heja mig!

Av Johanna Bygdell - 6 oktober 2016 21:20

Ja, de är unika. Dagarna.

Idag kom en kollega förbi på morgonen å vi snickedisnackade lite som skog, löpning och rädslan för att göra det ena i det andra.

Japp, jag är en skogsrädd orienterare. Älskar att springa nattorientering men vågar inte springa på en mörk väg.

Kollegan fick tre kartor och jag gick totalt bananas i eufori kring löpning i skog. Och min lycka över att själv våga springa i skogen. Ja, helt obefogad rädsla för ingenting men så är det.

Toppade dagen med att ägna lunchen till att toppa formen tillsammans med andra löpsugna kollegor. (15/15*10*2)

Sen toppades den redan toppade dagen av att kollegan jag pratat med på morgonen meddelade att hen varit ute och sprungit. I skogen. Själv! Hen var så glad och lycklig. Tror jag blev ännu gladare! Löpglädje. Kände värme i hjärtat. Kände sån lycka över vilka stigar som nu ligger öppna för kollegan!

Sen har jag styrets mysigaste kontor!

Terapihörnan. Förgyllde morgonen med vaniljedoftande ljus. Farbro Barbro.

Just nu pågår packning och uppladdning inför helgens 25-manna. Vill springa fort och rätt. Få till den där perfekta förstasträckan. Det är dags nu!

Presentation


Tvåbarnsmamma med en förkärlek till löpning! Har ett nyväckt intresse för ultralöpning men roar mig även med orientering, simning, cykling och alla annan tänkbar träning...

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se