Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Johanna Bygdell - 18 november 2015 20:18

Säsongen är slut. Jätteslut. Har brutit ihop så nu ska jag komma igen. Många härliga minnen blandat med besvikelser kan jag sammanfatta året med. Blicken är högt riktad inför kommande säsong och jag ser fram emot en riktigt bra vinterträning!

Började vinterträningen med att märka mig för livet.

Jag springer och tränar en hel del och gör det mest med mig själv så en peppande hashtag för motivationen kändes helt jävla rätt!

Hur ser nästa år ut då? Planerna är inte spikade men jag har börjat fundera iaf. Sugen på att brakstarta med Sandsjöbacka trail, men vi får se. TEC 160, 10-mila, jukola, Oringen och Tierra Arctic Ultra lockar... Men inget bestämt. Men ultra blir det, massor med ultra! :)

Bild från HCU tagen av Karl-Petter Åkesson. Motivation. Målbild. 15 timmar. Klarar allt! Den gör mig glad och ger mig boost...

Bar kidsen börjar sova så ska det bli träna av!

Av Johanna Bygdell - 5 september 2015 17:52

test av kroppen efter typ 4 veckors vila; 43 härliga kilometrar i Skuleskogen! Oslagbart!

Peppad, laddad och springsugen. Höga tankar om mig själv, som vanligt, och målsättning därefter. Dock skulle detta lopp inte resultera i tårar bestämde jag mig. Superlena Gavelin dök upp och jag kände mig rejält utmanad. Hon är ju grym!

Banan börjar med 2,5 km grusväg. Farten var inte jättehög men Lena å några grabbs drog iväg. Vips ut i skogen och Skuleskogen bjuder på mycket teknisk löpning. Det passar mig som handsken så innan slåttedalsberget var Lena passerad å jag försökte hålla en jämn hög fart. Hade fint flyt i löpningen, flöt lixom ovanpå stenarna. Ner till Tärnättholmarna, runda där och tillbaka upp till Slåttedalsskrevan och Slåttedalsberget. Vägen upp dit är oväntat tung! Men jag var inte ensam om att gå. :)

Riktigt roligt att få springa i dagsljus. Vi passerar ju där på ultran med men då är det ju natt. Slås återigen av vad tekniskt det är, och hur jobbigt det är när du är trött! Haha...

Börjar få problem med skinkorna och det strålar ner i baksida lår. Jävlar. Otränad? Trött? Trycker i mig lite energi och hoppas på underverk.

Passerar slåttedalsberget. Är svårt att inte le! Möter glada löpare, jag hejar på dem och de hejar på mig! Sprang fel på berget första svängen, men nu blev det rätt. :)

Efter berget är vi åter på mina gamla hemtrakter: Högakustenleden. Lubbar på spängerna och försöker förtränga tilltagande muskelvärk. Trampar snett eller snubblar när jag kliver av en spång och faller på klapperstenen. Hoppas det var snyggt fall!

Blodiga knän iaf. Coolt!

Kämpar mig upp till entré syd. Där står min hejarklack; mamma å pappa! Världens bästa!

Kroppen känns inte bra. Nu är det bara vägen till Skuleberget till checkpointen Via Ferrata. Jag får för mig, som jag även fick på ultran, att det bara är en 3-4 km dit. Det är typ 10! Haha... Å sega 10 tycker jag. Eller så blev de det eftersom jag fick gå längre och längre sträckor på grund av rumpa och lår.

För att hålla Lena och övriga bakom mig visste jag att jag skulle behöva hålla jämn fart, och försöka springa på. För när det gäller väglöpning blir jag sjuuuukt distansierad...

Inser att kroppen inte kommer hålla. Det blir plågsamt. En inre kamp i huvudet. Men det gör ont och går inte att springa, eller hittar jag på? Det känns ju inte i ryggen... Än. Alldeles innan övergången över E4 kommer Lena på lätta fötter. Jag går. Nej. Det kommer inte funka.

När jag äntligen kommer fram till Skuleberget så blir valet att kliva av, med ynka 8km kvar, dock två vändor upp på Skuleberget. Jag vill inte få ont i ryggen och det går inte att spring. Men det tar emot som fan att kliva av. Jag gillar att tävla och älskar att vinna! Och jag ville veeeeerkligen upp på Skuleberget!

Hit men inte längre. 36km och rätt ok
Medelhastighet trots allt promenerande. Fan va jag ville springa!

Känns ändå som rätt beslut, spec då det börjar kännas lite i svanskotan och jag är stel i länden. Känns som ett klokt beslut, eller det försöker jag verkligen intala mig att det var. Men bitter och besviken? Ja!

Men nu är det bara några korta orienteringstävlingar kvar så jag kommer tjuvstarta vinterträningen. Jag längtar!

Och så ska jag få ordning på ryggen. Jag tror som maken, att det skall köras maaaassor med stryka.

Av Johanna Bygdell - 29 augusti 2015 19:16

jag har kraschat. Kabom! Platt! Magplask och sjönk som en sten.

Jag är nog inte vid ytan ännu. Vi får se.

Har börjat försöka göra saker långsamt. Min hjärna snurrar fort. Den har gjort det en lång tid och det håller ju uppenbarligen inte. Nu får den hjälp, hjärnan. Men den förstår inte riktigt.

Kroppen förstår kanske inte heller. Fast den blev tvungen att lära sig efter ryggens ickefungerande.

Nu får jag trappa upp träningen igen. Är ju sugen på att kliva på karusellen igen och känner hur hjärnan börjar speeda på... Broms. Denna säsong är snart slut. Tre tävlingshelger till. Roliga tävlingar med roliga människor. Min förväntan på resultat försöker jag hålla låg. Försöker fokusera på sakerna runt omkring istället.

Men kroppen vill träna. Och huvudet. Intervaller på vårtan idag. 6 st med stavar. Varför stavar? Lättare att hålla upp bålen och fokus försvinner från farten. Därför stavar. Nästan 3 st och pang. Mentalt magplask. Oförmåga att pressa på. Att tvinga å att piska. Bra antar jag.

Gick till teknikbacken å gick den 3 gr ist. Avslutade med att springa den en gång utan stavar. Sedan lite utfall. Å några sprintruscher. Inte nöjd, men alltid något.

Är vackert där. Å trivsamt.

Ett steg i taget. Lugnt och sansat.

Av Johanna Bygdell - 13 augusti 2015 12:27

idag ringde jag en vän. En vän som har det tjockaste pannben jag stött på! Så otrolig envis och enträgen och alltid med ett leende på läpparna. Som tar motgångar som jag önskar att jag kunde ta dem. Jag plockar fram skyffeln på rekordfart och gräver ner mig själv...

Det är dumt... Jättedumt.

Av Johanna Bygdell - 12 augusti 2015 23:04

när du tränar sliter du på musklerna. För att du ska få resultat av träningen måste du vila och äta så musklerna har möjlighet att bygga upp sig...

Ingen nyhet. Inte för mig iaf. Men insikten blev ny. Att jag inte gör så. Eller att min definition av vila kanske är liiiite fel. Haha...

Idag besökte jag äntligen Håkan. Han stack nålar i mig å kopplade på ström. Sen sa han att jag ska "vila" i 4 veckor. Imorgon får jag ta en promenad. Snällt.

Jag har lust att skita i vad han säger. Men samtidigt har jag ju testat att bara köra på, jag kanske ska låta bli det nu. Ser ändå säsongen som lite körd och brottas med motivationsproblem sedan VM-eländet. Så jag kanske ska lyssna, reflektera och se vad som händer. Snart vinterträning, längtar som fan! Ska bara fixa ett redigt mål...

Ja. Hur blev det såhär då? Först å främst. Jag kan inte vila. Jag vilar fel. Vila är inte 8 timmar på kontoret eller renovering hemma. Men jag älskar att träna å kör så länge kroppen orkar. Kroppen kanske orkar men nådastöten blev det mentala tror jag. Våren har varit stressig. Inte att jag haft 1000 saker att göra men det mentala har inte mäktat med. Min ambition har en tendens att skena då och att underprestera är jobbigt. Jag har inte hunnit reda ut tankarna i huvudet utan bara lagt dem på hög.

Sen kom VM och äggröran av allt var ett faktum. Motivation dalade som en fallande stjärna och jag tränade fel, vilade fel, åt fel, allt blev fel. Prestationen på oringen blev inte vad jag hoppats och ryggen börja spöka. Sätter plåster på såret men håller inte under axa. Besvikelse och tårar.

Och där är jag nu. Men jag sliter i handbromsen och försöker börja med att hantera det jag känner jag kan hantera. Ett steg i taget.

Och jag känner lugn. Det är skönt. Jag drömmer om hårda pass på gymmet, intervaller och långpass, men har ingen panik eller ångest över det. Och det är skönt.

Nu forsätter jag med ett steg i taget. Det blir bra det här!

Av Johanna Bygdell - 10 augusti 2015 16:59

idag har jag fått påminna mig 3794 gånger om att jag inte kan springa och varför. Jag har även fått förklara för mig själv varför jag inte sprang bättre i lördags ett x antal gånger.

09.00 ringde jag sjukgymnasten.
-Hej det är Håkan.
-hej, det är Johanna, hjälp mig!
-Du måste vila. Du vet att jag inte säger så om du inte måste.
-Men jag kan simma lite iaf?
...tystnad...
-och så ska du äta 3 Ipren om dagen till och med onsdag.
- men jag har inte ont i ryggen.
...nu följer en tålmodig förklaring om tillståndet med min rygg...

Förklarade att det ilade i ryggen igår kväll när jag skulle sova och att det "killade" under fötterna.

Vila till onsdag.

vila.

Hatar du mig?

Blir faktiskt inga problem att vila insåg jag idag... Eller, inga problem att vila från att träna. Ryggen gör visst ont. Till och från. Emellanåt ilar det som fan. Ut i svanskotan, ut över skinkorna, ner i baksidan av låren. Ända ner till hälarna ibland. Emellanåt molar det. Värker. Och så blir jag trött. Jättetrött. Så trött att jag inte fattade hur jag skulle palla vara på jobbet efter lunch. Gå små små steg. Och det är det jag ska göra. Ta lugna promenader.

Jag blir så trött på mig själv. Är "förvånad" över hur de kunde bli såhär... Fast jag vet ju exakt varför. Men jag har ju en tendens att lyckas hänga gasen då jag borde bromsa.

Ibland har jag en tendens att träna ännu hårdare om jag känner att skada är på väg, bara för att visa kroppen att jag bestämmer. Det är oerhört framgångslöst. Förvånande, eller inte.

Nej. Nu ska jag rulla ihop mig till en boll och försöka undvika dra igång något projekt här hemma...

Av Johanna Bygdell - 9 augusti 2015 23:12

hade jag gärna varit. Det är jag väl iofs men inte på det sätt jag tänkt.

Natten var tung. Hela ryggen ömmar obestämt så sömn var inte min grej. Slog på Maratonpodden, avsnittet med Ferry å somnade tillslut.

Stel i bröstrygg. Det smärtar att andas in djupt. Ilar i ryggraden ut i svanskotan. Länden ömmar. Stramar i baksida lår och har noll spänst.

Det har släppt under dagen men så plötsligt blir jag tvärtrött i ryggen. Vi drog till Dyket, fick hjälp av mamma att skjutsa vagnen på väg hem, ryggen orkade inte.

Linus badade. sebbe härjade. Vi tittade på. Jag ville hoppa i och simma. Så träningssugen.

Musklerna är pigga, förutom de i ryggen. Jag tror inte jag har några muskler där.

Jag hade gärna haft värkande lår och vader. Smärta för att jag sprungit fort, för att jag pressat dem. Igår kunde jag lätt trycka i mig en korv, macka å våffla efter målgång. Det brukar jag inte kunna när jag tagit ut mig.

Ryggen är bättre. När ryggen blir bättre glömmer jag oerhört fort hur det kändes när den var dålig. Varför bet jag inte ihop? Jag överdrev nog bara. Lat. Usch vad dåligt.

Får påminna mig själv om att det nöp så det flimrade för ögonen och jag mådde illa. Att jag sista 3km frustade och slängde fram benen med höfterna eftersom ryggen vägra lyfta dem... Imorgon kommer jag få påminna mig själv igen. Annars kommer jag sticka ut i skogen på en runda, en hård runda så jag blir trött i låren.

Pratade med en vän igår, om att jag kanske borde ha en coach. Jo. Kanske. Eller ett stöd. Någon att bolla planering av tävling och träning med, någon som kan försöka bromsa/tala mig till rätta när jag får tokiga infall å anmäler mig till tävlingar jag inte borde anmäla mig till. Sen att jag följer det är en annan sak, är inte min grej alltid... Men ändå. Jo, så vill du bli min coach, hör av dig. Jag har ingen möjlighet att ge dig någon monetär ersättning men kan lova en blåbärspaj eller två...

Igår kände jag mig svag, som att jag aldrig någonsin skulle springa ett lopp igen. Att jag ska sluta inbilla mig att jag kan saker och börja nöja mig med att bara delta. Idag har det gått över och jag börjar längta oerhört mycket efter vinterträningen...

Imorrn är det back to work. Jo... Livet. Framtiden. Känns som att jag fastnat i en korsning och inte vet åt vilket håll jag ska...

Av Johanna Bygdell - 8 augusti 2015 17:36

besvikelse. Tårar. Frustration.

Här sitter jag med kanske mina piggaste ben i karriären men kan knappt lyfta dem. Strålande.

09.00 gick starten. Från idrottsplatsen i Vålådalen, lite asfalt å sen 3km grusväg i motlut innan vi vek av ut på fjället och fortsatte stigningen mot Ottfjället. Jag stod som vanligt lite långt bak och fick strula mig fram. Tog mig förbi två tjejer framför mig och låg trea. Benen spratt! Hade en otroligt fin nerförslöpa från Ottfjället, passerade nordbottnen och då började det stråla misstänksamt i låren. Det blev tyngre. Både mentalt och fysisk. Ja, jag gick ut hårt så jag var väl slut på energi. Fast Näe...

Passerat 25 km och nerförslöpning på grusväg/stig. Går ryckigt, hackigt och stappligt. Kommer ut på asfaltsvägen mot Ottsjö och det börjar nypa i ryggen. Försöker mata på men passeras av 4:e dam. Skönt! Då kan jag springa utan krav. För är jag inte på pallen kan jag ju komma på vilken plats som helst. (Inge bullshit alls).

Går inte att hänga på trean. Får gå på lättlöpt grusväg. Väntar på att ryggen ska gå till sig. Kommer till nästa vätskestation. En mil kvar till mål. Det nyper. Går knappt att springa. Krampar i svanken och strålar ut i skinkor och lår. Lyckas hitta en läge att springa i, men går sakta och får då och då övergå i gång. Även bröstryggen börjar värka på grund av den nya löpstilen.

Dam 5 passerar mig och jag har inget att sätta emot. Strålar även på insida lår och någon slags överkompensation har gjort att det värker i höfter med. Benen är inte tunga men jag förmår inte lyfta dem i den takt jag vill.

Är jag otränad? Är jag för svag? Biter jag inte ihop tillräckligt? Hittar jag på ursäkter för att jag är så dålig? Alltså spring bara! Skit i ryggen! Kämpa för fan!

Frustration och besvikelse gör halsen tjock och det bränner bakom ögonen. Äntligen nerför mot mål. Naturlagen gör det lättare att springa men när det sedan blir flackare och lite motlut nyper/krampar ryggen utan dess like. Sista kilometern släpar jag benen. Måste se ut som tidernas tröttaste människa. Går i mål som femma på tiden 4.40-ish Besviken. frustrerad och ledsen. Bågen var spänd...

Under andra halvan av loppet gick jag en hård strid mot mig själv. När jag stundtals höll på att kräkas och det blev svarta prickar framför ögonen för att ryggen nöp, då undrade jag varför jag inte steg av i Ottsjö! Vad fan håller jag på med? Jag tänkte att det bara var inbillning, påhitt för att jag är trött. Är arg nu varför jag inte bara sprang på, men vet samtisigt att när det nyper i ryggen, då går det inte att lyfta benen oavsett hur pigga de är!

Oj vad glad jag var uppför välliste... Verkligen jätteglad...

Bannar mig själv. Varför körde jag 6,5mil cykel i lördags, varav 3 i skog då jag inte är tränad för det? Och vet att cykling, spec i terräng, är det mest korkade en kan hålla på med om ryggen spökar.

Ja, så nu sitter jag här, med otroligt pigga ben som knappt går att lyfta, med värkande rygg och strålande smärta ner på skinkor och lår. Och självömkar som fan! Och bannar mig. Jävla idiot.

Vid målgången funderade jag på att aldrig springa ett steg igen. Någonsin!

Blir besök hos Håkan snarast möjligt och hoppas på bot.

Det här med löpning kanske inte är något för mig...

Presentation


Tvåbarnsmamma med en förkärlek till löpning! Har ett nyväckt intresse för ultralöpning men roar mig även med orientering, simning, cykling och alla annan tänkbar träning...

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards