2017, i storform. Men tävlat mycket. Och långt. Startar i Kullamannen och springer fort. Men får kliva av alldeles innan kullen på grund av smärta i höften som inte känns bra.
2018, i form men motivationsproblem. Vaknar till men skadar mig. DNS.

2019. Rehab, prehab, kebab. Drar till med 8 mil på BRR för att få några mil i benen med tanke på att det var nästan ett och ett halvt år sen jag sprang riktigt långt. Och det kändes bra! Riktigt bra. Och träningen flöt på helt ok. Helgen innan snörvlade och hostade barnen och i början av veckan trodde jag de smittat mig men jag låtsades som att det regnade, lutade mig tillbaka och tog ett glas vin istället.

Onsdag. Avresa. 12 timmar i bil till Tranekärr.
Torsdag. Jag och brorsan testade de två tuffaste stigningarna av banan. Mycket glad över att vi gjorde det. I dagsljus. Och de hade hunnit sätta fast repet vid Håkull.

Fredag. Frukost, ut i bilen, får meddelande om att starten är skjuten på en timme. In, äta mer. Läsa.

Kommer till Båstad och bara njuter! Det är så otroligt trevligt att se alla glada löpare och småprata.
Vi rör oss ner mot starten, passar på att spana på sälar, har aldrig lyckats sett sådana i det vilda. Check på den alltså.

Starten går, vi börjar med 4 km i en krok i Båstad. Jag springer med Erik Eng. Var längesen vi tävlade ihop så det var roligt att ses igen. Passera starten, vinka till publiken och så ut på Skåneleden. Betydligt fler deltagare än 2017, så blir lite stökigt och ryckigt, men jag har en plan och följer den. De som vill passera får göra det.

Vi är en ganska stor klunga i hallandsåspartiet, däribland Sofia Smedman och Lena Trillelv. När vi kommer ut till Hovshallar så drar de iväg som en avlöning. Men jag har min plan och bidar min tid. Så jag och Erik gnatar på i ett eget tempo.

Glada är vi! :)
Planen är 5-5.30- tempo till Kullaberg, sen försvinner all tidsplan, då är det bara att ta sig fram så fort som möjligt utan att bli trött.

Mamma, pappa och brorsan följer oss och står och heja här och där. Moralhöjande. Och så all övrig publik. Ni är mycket uppskattade!

Vi plöjer på. Jag tycker det går bra. Jag upplevde att det var otroligt många löpare före mig, men vi gnatar ikapp folk. Det är inte lönt att hetsa, du kommer hinna bli trött. Det är skönt att få syn på en rygg och känna att vi tar in.

Jag kör med mina asfaltsskor fram till Ängelholm, då åker 212:orna på. Jag tycker vi gör ett snabbt depåstopp men blir passerade av flera, men ingen stress.
Det börjar skymma och lampan åker på. Nojar lite över att höften ska göra sig påmind i Arild men ingenting. Känner mig oförskämt pigg efter 8 mil löpta... känns väldigt bra att veta lite om det som väntar på kullen, frågan är hur det är i mörker. Vi börjar med en extra sväng som kändes rätt oändlig. Ville ut på banan. Ivrig!

När vi var längs ner vid första stigningen slog Erik av på farten och jag blev själv. Jag och pannlampan, och Kullaberg. Nu började det! Tre gånger till skulle jag passera allt jag passerade nu. Otroligt bra känsla i kroppen och mentalt stabil. (Hahahahahahaha) skämt åsido, ultra är otroligt mycket mentalt. Jag kände mig glad. Springer och ler. Förbereder mig på att varv två kommer kunna vara det tyngsta varvet. Men när det är klart är det bara hälften kvar. Under första varvet kändes allt långt bort. Jag delade in banan i stigningarna-vätskan-fyren-mölle. Från vätskan skulle det vara 6-7 km till mölle. Det kändes väldigt långt till vätskan, rätt ok till fyren, en smärre oändlighet till Mölle! Men förväntningen var annan. Sen var det längre i praktiken än vad teorin sagt. Inte otippat.
Strax efter vätskan kom det en riktigt rolig nerförslöpa. Fick mig att tänka på VM i Spanien, då fanns det många sådana, bra känsla!

In för varvning. Upp med dunken. Fylla flaskor så jag hade till nästa varv med. Byta lampa. Tog på mig orienteringslampan för jag ville ha riktigt bra lyse så länge det gick. Och på med vindjacka för det piskade bra vid fyren och så började det regna.
Härlig stämning i depån. Peppande och gemytlig. Men jag hade en uppgift att utföra så fick vänta med att mingla.

Varv två. När det är gjort är det bara två kvar. Nu kändes varvet betydligt kortare. Det var mycket mer folk efter banan vilket var trevligt. Men det var bra mycket halkigare. Ner mot havet vid Håkull började det bli rejält geggigt. Och så allt folk. Efter ca 1/3 av stigningen, där repet fäste, låg en kille. Jag frågade hur han hade det. Inte så bra. Men han skulle vila lite. Försökte peppa med att bara stigningen var klar så skulle det bli mycket bättre. Vet inte om det hjälpte. Folk var trötta. Otroligt tacksamt med repet för det är brant, och halt. Dålig kombo.

Under varvet började jag plötsligt känna av ett löparknä! Hittepå! Vafalls! Ids int! Men påverkade löpningen nerför.

Varvning igen. Blev kall emellanåt på varvet så fyllde på med buljong. Mycket gott. Tjuvat bild från Ultramarathon.se

Varv tre. Tjoho! Sofia gick stabilt i täten men fick rapport om att hon började vara lite trött. Ja, vem fan är inte det. Men jag hade en sån positiv trend. Kul! Före Sofia var det två killar. Så av de 4 första var det två killar och två tjejer. Ultrabra!

Detta blev ett tyngre varv än jag räknat med. Stigningarna frestade på. Ont i arm och rygg. Och händer. Hade inte med några extravantar. Seriöst. Smart. Rutinerat! Visade på ännu större orutin då jag plötsligt började få otroligt ont på ovansidan fötterna och smalbenen. Min hypotes är att jag snörat på skorna för hårt och fått stasning som följd. Och det smög sig nu upp på smalbenen. Och påverkade löpningen. Rejält. Försökte snöra upp skorna lite men var för sent. Fan. Kanske kan släppa. Lommar på. Är orimligt pigg i lår och rumpa. Smärtan tilltog i backar, blev bättre nerför. Försökte stretcha. Inget hjälpte. Det goda humöret dalade inte direkt men jag blev irriterad. Det finns mer i kroppen för bövelen! I slutet av varvet började jag känna mig sömnig. Sjukt sömnig. Och så slockna lampan. Poff. Bäcksvart helt utan förvarning. På med extralampan.

Kommer in för Varvning och folk ligger och sover! Ja, tanken kom. Lägga sig och sova lite. Bara lite. Men lovade mig själv det efter sista varvet. Så ut märe tant! Sofia uppges vara trött. Ja, tyvärr har jag nu så ont att jag inte kan springa. Den gör ont att gå med men springa är otänkbart. Ut på banan. Och går. Drygt 2 mil är jävligt långt när du går. Och gå är kanske tråkigt. Höll på att somna. Har fan inte tid med det här! Jag vill ju springa. I början av banan är det jämna grusstigar, sjukt springvänligt även för ultraben. Men jag gick. Upplevde att smärtan släppte, kunde stappla fram lite så länge jag inte flexade med foten. Kan inte kallas löpning, men gick lite fortare än att gå och otroligt befriande för hjärnan. Men sen kom stigningen. Och smärtan. Fy fan. Gråt. Jo, lite. Och så började ljuset komma. Stigningen var brutal nu. Men peppade på. Fjärde gången, klart som fan det är jobbigt. Men varje steg framåt är ett steg närmare målet. Hur litet det än är. Fick lite tråkigt. Och inga andra löpare. Kollade mobilen lite. Läste och skickade sms och vips var blicken högt lyft igen och benen trummade på så fort de kunde trots smärtan.

Men varvet var långt. Ojoj. Jag föredrog det i mörker eftersom jag nu såg så långt fram. Gillar det där att springa i lampans sken och bara lysa upp ett litet område kring dig. Du hamnar i ingenting. Bara plocka fram positiva saker.

Jag började noja. Vars låg tredje dam? Nog för att målet var att komma i mål. Men gärna så högt upp i resultatlistan som möjligt.

Halkade nerför sluttningen vid fyren. Nu var det bara finalen kvar. Rätt tacksam bit med gåbackar så du tappar inte så mycket på att inte springa. Försökte jag intala mig... försökte springa lite. Gick inte. Svor. Arg. Less. Inte på loppet men på benen. Innan sista vägbiten snörade jag upp skorna helt. Tänkte att jag skulle iaf springa över mållinjen. Men nej. Det skulle jag inte. Men fan va glad jag var! Jag är!
Och hatten av till Sofia! Vilket lopp!

Så en ring rikare och fick pris av Legenden Lazarus.

Nej, jag visar inte tänderna och morrar åt honom. Även om det ser så ut. Jag ser ut sådär. Kan inte rå för det...

Min klocka dog efter 142 km, Sofia och trean Sandra skrapade ihop 180km. Kullamannen 100 miles skulle inte vara 161 utan 174 men visade sig vara 180. Fan va långt det låter.

Vaknade av sedvanlig ultrasvettning inatt, och är stel i fötter och smalben. De är fina svullna med. Sen har jag rejäl träningsvärk av att släpa mina 70kg i ett rep uppför en brant lerig backe. Men jag klagar inte. Jag mår däremot väldigt gott!

Men.... revanschlust börjar vakna till liv. Att få springa hela loppet. Utan löphindrande smärta. Så vi ses säkert nästa år igen...

Lite nördig data:
1 skobyte
3 pannlampor
1 energibar
4 salttabletter
8 liter Maurten med den ultimata blandningen 4 liter 160 och 4 liter 320.
0,3 dl rödbetsjuice
3 tröjor nersvettade
142 km på gpsklockan
180 km enligt andra löpare
23:47:16 tiden det tog

Perfekt upplägg. Det gör vi om!
Och alla ni som peppar där ute, fortsätt! Otroligt uppskattat.