ag har snackat och drömt om swimrun sedan premiären av Höga kusten swimrun 2015. Men det har lixom inte blivit av. Vattenskräck. Avsaknad av våtdräkt. Ingen att köra med. Många anledningar. Men så plötsligt hände det, en person letade en lagkamrat till självaste Höga kusten swimrun. Jag tackade ja på en gång! Det löser sig...

Jo, veckorna gick. Nötte bassäng. Helt oduglig på att simma är jag ju inte tänkte jag. Hur svårt kan det vara i öppet vatten? Äh... hä ordnar sig.

Men våtdräkt då? Tack vare kompisen Karls otroliga kontakter fick jag på torsdagen innan tävlingen en dräkt från Colting hemskickad. Satt som ett smäck. Michaela, min lagkompis, hade kommit till Härnösand och vi bestämde oss för att testa simma lite. Vi hade aldrig träffats, hon hade aldrig simmat med lina eller med safety buoy. Jag hade aldrig simmat i våtdräkt och ytterst lite i öppet vatten.

Vi beslutade oss för stallarna, en insjö. Blåste som fan. Kallt. Pålandsvind. På med kläderna. Pepp som fan. Hoppa i. Hon drog iväg som en avlöning. En delfin. Jag låg mest still. Sjönöd. Konstanta kallsupar. Svalde alla vågor som slog emot mig. Efter knappt 5 minuter av total panik ville jag bara gråta. Va fan hade jag fått för mig att göra? Snacka om att ta mig vatten över huvudet, bokstavligt talat. Självförtroendet sjönk som en sten till botten och jag skämdes som fan. Skämdes för att jag trott att jag kunde simma. För att jag trott att detta var enkelt. Att det var något jag bemästrade. Snacka om att ha höga tankar om sig själv! Så jävla olikt mig. Michaela stannade till, jag konstaterade, med gråten i halsen, att hon kommer få vänta på mig. Vi simmade in för att test med lina. Stegen var tunga ur vattnet. Jag frös och vinglade. Yrsel. Ca 30 km löpning och 7 km simning. Seriöst. Jag mådde skit efter 50 m simning och 20 m löpning. Stabilt. På med linan. Ut igen. Och det gick bättre. Fokuserade bara på linan och att veva med armarna, undvek kallsupar eftersom jag inte behövde lyfta huvudet för att hålla koll på Michaela. Hoppet tändes. En liten låga. Fanns ju ingen väg tillbaka.

Fredagen ägnade jag åt att skrapa ihop mig själv. Uttrycka min frustration över situationen till alla som råkade vara i närheten. Öppet prata om känslorna, skräcken. Jag var inte van situationen. Jag brukar inte vara beroende av andra personer. Jag brukar vara den starka. Stort självförtroende. Grävde djupt. Ältade. Vände. Vred. Oroade mig. Stirrade på telefonen i väntan på det där meddelandet om att hon inte tyckte det var lönt att vi körde. Det kom inte. Lördagen kom däremot. Efter fabulös pepp av nära och kära kände jag mig stark. Tron på mig själv var tillbaka. Det finns bara ett alternativ och det är att genomföra det. Jag och Michaela pratade om förväntningar. Hon hade liknande känslor inför löpningen som jag för simningen. Kommunikation och öppenhet. Ledord under dagen. Så länge vi gör vårt bästa är det bra. Då ska vi vara nöjda

Vi var tidiga. Gearcheck. Alla verkar veta vad de ska göra. Kände mig sjukt överequipad. Är van att komma i nybörjargrejor, inte med värstinggrejor. Konstaterade att jag inte kommer kunna skylla på utrustningen.

Blir glad av att se supporters på plats. Sånt gör mig varm och glad. Tacksam.

Med skräckblandad förtjusning känner jag hur pulsen ökar i takt med nedräkningen till start. Det skall vara 13 grader i vattnet, typ 20 i luften och lätt vind. Slås av hur kallt vattnet är. Vi simmar i alldeles för vid båge i början. 200m simning. Går fint. Drunknade inte. 3300m löpning. Mitt element. Plockar placeringar. Simning två, 700m, på med linan och hopp i sjön. Går otippat bra att simma. Känns jävligt skönt. Bra flyt. Känner lyckan spridas inombords. Skogslöpning. Obanat. Skuttar runt. Rosig och glad. Kommer till öar, eller kobbar, eller stora stenar. Inget grepp. Får vänta på en våg som skjutsar en upp lite. Springer runt och ler. Skrattar. Fan va bra det går! Vad bra vi är! Vilket lag!!! Känner på mig att vi ligger först. Ligger jämte andra mixlag. De simmar fort. Vi springer fort.
På väg till Trysunda blir vattnet plötsligt kallare, och vågorna tilltar. Försöker förtränga.

På Trysunda står en del av våra supportrar. Är tacksamt att få höra dom. Och att vi leder. Vi känns stabila. Lugna och stabila. Snart långa simningen på 1770m. Enkelt. Bara gör.

Vi tar sikte på en segelbåt och börjar mata. Det känns längre och längre. Vågorna är kraftigare. Mycket kraftigare. Först tycker jag det är riktigt roligt att dras med av dom, efter ett tag blir det lite frustrerande. Känns som vi inte kommer någonstans. Och kylan tilltar. Det känns inte alls längre som 13 grader. Kallt i ansiktet. Benen. Fötterna. Händerna. Armarna. Kryper in. Tappar styrka. Tänker på Michaela som innan sa att kylan är tuff mot henne. Försöker tänka på att hon är rutinerad. Jag är nybörjare det är därför jag är kall. Hoppas det är så, för hennes skull.
Äntligen framme. Vi tar oss knappt upp. Jag fryser som jag aldrig gjort tidigare. Yr och otroligt stel. Kroppen svarar inte. Är som att hjärnan och musklerna inte förstår varandra. Jag kände mig lite oroad för att ta mig ann klipporna på Järvön, ser på Michaela. Hon mår inte bra. Hon kan knappt stå. Skakar som ett löv. Vi kravlar oss fram. Får varm dryck. Men kropparna svarar inte. Fler lag kommer varav de andra två damlagen. De försvinner iväg. Vi står kvar. Försöker få kropparna att fungera. Michaela får en värmerock. Känns som vi står där i evigheter. Frustration över att inte kunna styra över kroppen, tänker hur jävla mycket jobbigare det måste vara för Michaela. Till slut börjar vi sakta ta oss framåt. Terrängen är brutal, speciellt med en kropp som inte lyder. Tänker att vi nog blir avplockade, det här kan inte vara hälsosamt. 2km klättrande innan det är dags för 800m simning igen. Vi pratar. Peppar. Försöker få igång kropparna. Jag tänker mycket och ingenting. Tänker att måste vi kliva av gör vi det. Nästan så jag lite hoppas på det. Ifrågasätter varför jag gör det här! Varför? Lagom till att det är dags att hoppa i plurret har jag fått tillbaka värmen i föttern. Michaela bara hoppar i. Vart får hon krafterna ifrån? Jag hoppar efter, vi paddlar på. Större vågor, kallare vatten. Kommer fram till Balesudden. Vi ska klättra. Bokstavligt talat. Med rep. Uppför berget. Med fingrar du inte kan röra, fötter du inte känner. Men vi gör det. Löpning till en tjärn. Som att hoppa i en badtunna nästan! Ljuvligt.

Nu blir det löpning. Några långa sträckor. Mitt element. Vi behåller linan på och jag drar. Försöker få till ett högt tempo som vi kan hålla hela banan. Nu stöter vi på fler supportrar. Det gör mig så glad. De är där för att heja på mig och Michaela! Fina människor! Vi knaprar in tid på andra laget. Jag kör hårt. Tuggar på. Michaela biter i. Det pannbenet! Kort simning, spring, sista simningen, tror vi, men har fel. En simning och löpning till. För första gången hör jag Michela uttrycka trötthet. Hon sa det jag kände. Men vi stöttade varandra. Klarar sista löpningen i bra tempo och känslan att kliva ner i vattnet med sikte på målet är skön! Ser tvåorna framför oss men det är för långt. Vi simmar in som treor, 4 minuter efter tvåorna och 13 efter segrarna. Känns ofattbart med tanke på vår status på Järvön. Lycka. Eufori! Vilken debut! Och att få göra det med någon som har större pannben än jag själv. En ynnest!

Kramar. Många kramar. Och leenden. Jag grejade det! Trots tvivlet. Ångesten. Jag vände det. Sen kanske det är lite knasigt att välja kanske en av Sveriges tuffaste(?) swimrun som debutlopp, men ja, nu flyttade jag gränserna rejält. Och är hungrig på mer!

Vi avslutade med middag i tävlingens resturang. Och med prisutdelning. Jag kände att vi tog tredjeplatsen, även om det bara var tre lag med kändes det som en väl värd pallplats. Typ plats 20 totalt. 7 timmar och 7 minuter simmande och springande. Glädje och frustration. Älskar att kroppen klarar av det jag ber den om! Även om detta var bland det jobbigaste jag mentalt utsatt mig för. Tacksam och återigen tacksam för människorna runt omkring mig som lyckades få mig att tro på mig själv igen. Har knökat ryggsäcken full av nya erfarenheter!

Livet börjar där komfortzonen slutar