I tisdags var jag på Härnösands Hälsostudio och fick, som vanligt, en fenomenal behandling. Sandra lyckades få ur det värsta ur rumpa/baksida lår. Har känt att baksida lår inte riktigt svarar, men nu är det ordning på torpet.

I går var jag ute på en lugn morgonrunda, drog upp på grottberget. Jag älskar att springa. Kroppen kändes stark och lätt. Uppförsbackarna kändes för korta. Flyt i steget. Funderade på att fly. Skita i allt och bara ägna mig åt att springa hela dan.
Jag älskar backar. Njuter av varje steg eftersom det innebär ett steg närmare toppen. Tänkte att det är så du ska se på livet. Njuta av uppförsbackarna, fira varje steg eftersom det innebär ett steg närmare toppen.

Känslan av att bara mata på. Oslagjävlabar!

Och vyn från grottberget, den gör mig gråtmild. Älskar att bo här. Älskade livet där och då. Intensivt. Gränslöst. Kände mig stark inifrån och ut.

På kvällen knackade tvivlet och på dörren. Och känslan beskrivs bäst med bilden av en luftlös coreboll. Mitt liv är så. Mer extremt än vanligt just nu. Går från svindlande höjder rakt ner i den suraste myren. Jag vet att det vänder. Att jag kommer upp igen, men det är så lätt att sugas ner i djupet, vältra sig runt där nere, det är bekvämt. Men jag vill inte fastna. Jag vill vara en som vänder, vill vara sådär positiv som jag vet att jag kan vara. 30 minuter träning hjälpte. Jag var stark!

När jag efter träningen lindade in mig i filten från TEC och tände ljusstaken från HCU, då kom den. Längtan. Viljan. Glöden. Är det rimligt att köra HCU iår? Samtidigt går mitt favoritlopp Urskogsloppet. Känns hårt att missa det, men HCU. Är det något år jag ska slå rekordet är det i år. Testa Maurten ordentligt. Det vore jävligt häftigt.

Jag får kanske fiska efter en fri start, får jag det brukar jag ha svårt att säga nej... :)