Bra pass idag. Starka ben. Huvudet klarade av att pressa kroppen, och kroppen klarade av att bli pressad, och huvudet pallade sprudlande hormoner. Tidigare har den stängt av. Helt. Och tårarna har svidit bakom ögonen och klumpen i halsen har gjort det omöjligt att andas.

Men idag funkade det. 3, 2, 1 km med 2 min vila emellan. Var inte nöjd så körde det två gånger. Hann leka runt på tallheden på Berga och sprinta upp i Forsaskogen. Nostalgi. Jäklar vad jag kutat i Forsaskogen. Njurunda OKs klubbstuga ligger ju där. Skrapade ihop 2 mil. Fina mil. Farthöjningarna gick jävligt bra. Bra samspel med mage och rygg och kände som bra tryck i benen. Den lugna joggen däremot kändes ohyggligt tung. Ironiskt.

Sprang å tänkte på hur jävla kul det är att springa långt. Att jobbat sig förbi barriärer. Att veta att jag kommer orka. Orka hur mycket som helst. Den känslan är skön. Vägen dit har inte varit rak. Mitt pannben är tjockt. Men med glädje kommer du långt. Skogen mitt element. Mata steg för steg. Km för km. Jag vet inte. Egentligen kanske jag springer från något. Jag kommer aldrig lyckas med det, hur många mil jag än springer. Men det får mig att må bra. När jag springer är jag naken. Då är jag jag. Mig själv. In på bara skinnet. Igår insåg jag att jag nödvändigtvis inte behöver springa. Det som krävs är rörelse.

Jag vet inte vad som väntar i livet. Tusen tankar. Tusen känslor. En stor knut. Jag tror jag har hittat en ände att börja nysta i, men vet inte. Tycker den trilskas för mycket.

Hoppet falnar ibland. Som nu. Men det gäller att försöka fortsätta hålla sig i rörelse. Inte stanna...

Ja, jag är kanske lite partisk, det är ju berg jag orienterat på flertalet gånger, men löparna kommer bjudas på fenomenal terräng. Jag kommer inte ihåg det så vackert, men jag var väl hemmablind och har sett bra mycket mer terräng nu så uppskattar det på ett annat sätt.

Vi startade vid fiskdammen i Nolby och bestämde oss för att avverka rundan uppe på Omsberg, till Tallstugan (där den stod) och tillbaka.

Propagandaväder. Sol, friskt. Fint. Humör på topp. Pang bom ut i fin skog. Över nya E4 och sen... jösses.
Du matas med makalös terräng. Och du får lyfta på knäna.

Hällmarkerna på Omsberg går inte av för hackor. Njutbar löpning. Holmberg (banläggaren) vill bjuda löparna på det bästa och det innebär bitvis stiglöst land. Som orienterare myser jag. Känslan av att flyta fram i obanad terräng är svårslagen. Det finns inga hinder, du har inga begränsningar.

Löpningen på Omsberg är inte så teknisk, förutom att det är obanat. Terrängen är inte finskuren utan höjderna är fint sammanhängande. Men det är krävande, mage och rygg får jobba hårt, ja benen med. Holmberg leder oss genom en skreva, spektakulärt. Du får se Sundsvall i olika vinklar och se hur Ljungan ringlar fram.

Efter vändningen vid Tallstugan tappar vi höjd för att därefter äntligen få klättra uppför Omsberg igen. Njutbar stund. Väl uppe belönas du med fina vyer och du anar toppen där målgången hägrar.

Benen trippar hemåt. Leker med tanken att det är loppet. Jäklar vad trött jag kommer vara där. Trött men fenomenalt lycklig. Trött på ett bra sätt. Det kommer behövas energi i väskan. Känner längtan. Får pressa på, få uppleva banan med andra människor, andra löpare. Fasen va skoj det ska bli!

En bra dag. Solen i ansiktet och mil i benen.

Ska du springa Sundsvall trail?
Här kommer lite tips:
Är det uppehåll och torrt funkar det bra med trailskor. Är det blött rekommenderar jag metalldubb för bästa grepp. Hur som haver, spring med skor som sitter bra på fötterna, som tål att bli blöta och som du litar på.
När det gäller träning; ut och spring i skogen. Våga lämna stigen. Börja på relativt jämnt underlag, utmana sig sedan. Jaga höjder. Spring så mycket stig och skog så du känner dig bekväm och börjar kunna lyfta blicken. Strunta i tider och kilometrar, försök känna flyt och känna dig avslappnad i löpningen. Försök stärk vrister, de tar mycket stryk.

Vi ses!