Säsongstart. Lagom till det börjar ett löparknä spöka! Är det rimligt? Nej.

Livet är som en bergochdalbana. Jag hanterar det genom att hålla i mig hårt och hoppas den där känslan av fria fallet avtar och ersätts av det där trycket och drivet uppåt. Det har funkat hittills, måste funka nu.

På lördag. Säsongstart. Äntligen dags för Åda Wild Boar. Hemlängtan. Bästa sättet att springa; från A till B. Ev får jag med mig brorsan med. Trevligt.

Men ja, först bota löparknäet. Och försöka tänka till med träningen till veckan. Eller njae, ser det inte som en tävling jag satsar på. Eller, vad satsar jag på i år? Komma på fötter och överleva låter som en lagom nivå så jag ska göra mitt yttersta för att hålla låg ambitionsnivå och låga krav på mig själv. Bullshit säger nog se flesta runt mig. Jag själv med.

Nåja. Försöka sänka kraven. Försöka vara mer nöjd. Lyfta blicken. Hitta ron. Hitta mig...